Vad ska man tro om Juholt?

12 oktober 2011 16:15 | Politik | 82 kommentarer

Jag såg i förmiddags riksdagsdebatten kring budgetalternativen, och mitt främsta intryck av den är att S-ledaren Håkan Juholt skötte sig utmärkt – jag är särskilt imponerad över att han, mitt i den mediatornado han befinner sig i, lyckades bevara sitt lugn och i fråga efter fråga gå till offensiv.

Jag har hittills varit ganska försiktig i fråga om att uttala mig om den kris Juholt befinner sig i. Att det handlar om en mycket allvarlig kris går inte att ifrågasätta – se till exempel den förtroendemätning Dagens Nyheter publicerar i dag.

I den aktuella sakfrågan har jag samma ståndpunkt som rimligen varje vettig människa: Håkan Juholt, som representerar ett annat valdistrikt än Stockholm, har som alla andra riksdagsledamöter rätt till ersättning för den extra bostad han därför måste ha, dock naturligtvis inte också för den del av månadsavgiften som faller på hans stockholmska sambo. Möjligen kan Juholt för sin del ha trott att Riksdagens regler var mer generösa än de är, men av en person i hans position kan man begära, att han tar reda på fakta. Fast naturligtvis har också riksdagsförvaltningen och den socialdemokratiska gruppledningen ett ansvar för att infomera riksdagsledamöterna så att de får klart för sig vilka regler som gäller.

Nå, det här klantet har han redan fått äta upp: Han tvingas betala tillbaka sambons andel av bostadskostnaderna.

Det jag hittills har nämnt är i och för sig illa nog. Alla vet ju, att man inte brukar ha misskund med dem som överutnyttjar reglerna för olika slag av samhälleliga bidrag.

Men om nu Juholt alltså var naiv, finns det faktiskt också andra saker i den här historien som gör mig förbryllad, så förbryllad att jag inte utan vidare kunskap är beredd att utfärda vare sig moraliska eller andra domar. En viktig sådan sak rör händelseförloppet och tidsaxeln i den här historien.

Det råkar vara så att jag känner flera av de andra agerande i den här historien, bättre än jag känner Håkan Juholt, som jag bara ytligt har träffat. Partikassören Tommy Ohlström fanns på partiexpeditionen redan under min tid där. Kanslichefen Sven-Eric Söder känner jag sedan hans tid på Palmecentret. Informationschefen Nina Wadensjö var under en del av min tid på partiet redaktör för tidskriften Tiden. Och Juholts assistent Peter Cervin, som hade motsvarande tjänst redan på Mona Sahlins tid, har jag bland annat träffat vid partiexpeditionens julluncher för gamla medarbetare.

Några av de här personerna har lämnat olika uppgifter, också i fråga om varandra, om när Juholt respektive någon av de andra informerades om reglerna för riksdagens ersättning för extrabostad i Stockholm.

Källan till uppgiften att Juholt, tidigare än han själv har sagt, informerades om att han bröt mot riksdagens regler för ersättning för extra bostad är Cervin. Men han har sagt att han då också informerade Söder, vilket denne förnekar.

Och i Aftonbladets (12 oktober 2011) allt annat än Juholt-vänliga artikel om den här affären finns ytterligare en uppgift, som är mycket anmärkningsvärd om den är sann:

Informationschefen Nina Wadensjö säger till Aftonbladet ”att det i själva verket var Peter Cervin som valde att skicka in blanketten där Juholt ansökte om ersättning på samma felaktiga sätt som tidigare. Detta för att Cervin fått så tvetydiga signaler från förvaltningen”.

Innan allt det här har retts ut, är jag för min del – även om man naturligtvis kan klandra Håkan Juholt för slarv och naivitet – inte beredd att kräva hans huvud på ett fat.

Han har många goda sidor också, och han har ett hjärta som klappar till vänster. Och det är nog det senare, mer än lidelsen för lag och ordning, som är drivkraften för de stockholmslänare som nu i parti och minut tar avstånd från Juholt.