Melodikrysset nummer 40 2011

8 oktober 2011 12:06 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | 12 kommentarer

Några av frågorna i dagens kryss upplevde jag som rejält svåra.

En sådan var märkligt nog den om en känd seriefigur – den signaturmelodi som spelades kände jag inte igen. Så småningom pekade ledbokstävena mot att det rörde sig om Tintin. Och jag som älskar Tintin! Jag har alla Tintin-album, jag har sett filmatiseringarna och jag har även gett dem till dottersonen Viggo. Men den där melodin kan jag för mitt liv inte påminna mig.

Som framgår redan av Tintin-frågan, är signaturer inget jag normalt riktigt lägger på minnet. ”Stjärnornas krig” har jag sett mycket lite av, men egendomligt nog kom jag genast i håg, att den signaturmelodi som spelades hörde hemma i den. Sen fick jag ta Google till hjälp för att finna ut att musiken har skrivits av John Williams.

Takida hör inte till de grupper jag brukar lyssna på, så det var heller inte så lätt för mig att identifiera dem. Det som till slut ledde mig fram till dem var deras hemort, Ånge, som ligger i det landskap där jag växte upp. Och via Ånge kom jag faktiskt till slut i håg att jag hade hört talas om Takida.

Patrik Isaksson hör inte till mina personliga favoritet, men han tycks höra till Anders Eldemans – i vart fall spelar Eldeman honom anmärkningsvärt ofta. Så om Isaksson sjunger in något nytt, till exempel ”Du var den som jag har saknat”, så vips spelar Eldeman den.

Jag brukar se på melodifestivaltävlingarna och även på Eurovision Song Contest, men ganska mycket av det som förekommer där går i mitt fall in genom ena örat och ut genom det andra. I dag fick jag ut titeln ”Love, Love, Love”, och ledbokstäverna ledde mig till att den som sjöng var Agnes (Carlsson). Men inte fasen kom jag spontant i håg det här bidraget från Melodifestivalen 2009.

Det är svårt att veta varför, men när det gäller schlager och liknande musik, är det vissa sånger och insjungningar som fastnar, medan andra lämnar en oberörd.

”Bra vibrationer” av Ingela ”Pling” Forsman och Lasse Holm minns jag till exempel. Med den vann Kikki Danielsson den svenska Melodifestivalen 1985, och hon lyckades också hyggligt – kom trea – i Eurovision Song Contest.

Thore Skogman har jag ett lite speciellt förhållande till, eftersom han valturnerade för (S) tillsammans med Sten Andersson 1968. Fast hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967 hade för den skull ingen anknytning till hans och mitt parti. Den gick upp på Svensktoppen – blev bland annat etta – med Jan Höiland. Fast i dag hörde vi den på tyska med Christer Sjögren.

Från 1968 är däremot ”Mälarö kyrka”, skriven av den på sin tid måttlöst populäre TV-mannen Sven Lindahl. Den låg förstås etta på Svensktoppen.

Kyrkor och andliga värden letar man nog inte efter hos Magnus Uggla. Mer typisk för honom är en titel som ”Efterfest”, med frågan ”E’re efterfest på din balkong?”.

Jag har en mycket stor samling skivor med amerikansk blues, men där finns faktiskt ganska lite B B King. Naturligtvis känner jag igen honom, som i dag i ”The Thrill Is Gone”, men när jag en gång hade chansen att höra honom live i New York, valde jag faktiskt bort honom för annat.

Min hustru är mycket förtjust i en mycket äldre amerikansk musikmakare, pianisten och sångaren Hoagy Carmichael, och visst var han stor, vilket i dag bevisades av en instrumentalversion, signerad Charlie Norman, av Hoagys ”Stardust”.

Sist i dag tar vi veckans Evert Taube, ”Här är den sköna sommar”. Den innehåller dock en fras, som jag – i vart fall i fråga om politik – finner väl generaliserande: ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Läsare påpekar att jag hade glömt att redovisa svaret på en dubbelfråga, en av de lättare för mig som har vuxit upp med Ulf Peder Olrog i radion. Låten heter ”Schottis på Valhall”, och därav förstår man att där förekommer en och annan as, alltså asagud.