Barnvisor ur Barnkammarboken

Aftonbladet och Expressen har enats om ett gemensamt bilageprojekt: man kommer, steg för steg, att – båda, samtidigt – sälja de tio barn-CD-skivor, som hör till ”Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen). Jag har just med dagens Aftonbladet köpt den första CDn i serien, ”Älskade barnvisor från den skimrande Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 25703, 2010).

Skivorna står naturligtvis även för sig själva, men det är klart att man saknar texterna och de illustrationer som väl finns i motsvarande bok.

En hel del av inspelningarna är hörvärda, men åtminstone den här första CDn är i snitt mer ojämn än en del andra moderna barn-CD, till exempel från Gammafon, jag har lyssnat på och skrivit om.

Liksom är fallet med de skivor jag syftar på har utgivarna försökt åstadkomma bland annat musikalisk förnyelse – men problemet med den här utgåvan är att de i rätt många fall har valt fel väg. Kanske har de sneglat på föräldrarna/skivköparna och då valt artister som dessa känner från olika delar av det kommersiella musiklivet, till exempel Svensktoppen och Melodifestivalen. Men framgång där betyder ju inte nödvändigtvis att man lyckas göra hörvärda visor för barn. Skulle till exempel Magnus Carlsson kunna lägga något extra till Hans Alfredsons ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” (det vill säga pottan han fastnade med foten i) eller göra Beppe Wolgers’ och Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” bättre än Adolphson? Och vad talar för att Amy Diamond skulle kunna överträffa originalinspelningen av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Kalle Teodor”? Häpnadsväckande platt är också Björn Skifs’ version av Povel Ramel-klassikern ”Far! Jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Men annat är riktigt bra.

Trion Tony Könberg, Tord Lundgren och Mikael Hägestam lyckas väl i flera låtar, till exempel ”I Medelhavet” och familjen Addams-klassikern med ny text, ”Skala banan”. En rolig, modernistisk tolkning av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Liten vaggvisa (Sov alla)” gör Cookies n Beans. Och Susanna Berlin gör en utmärkt version av Anders Melanders och Nationalteaterns gamla ”Yllevisan”.

Jag kommer också att köpa och lyssna på övriga skivor i serien, men det är alltså inte artister som Linda Bengtzing eller ens Jessica Andersson jag kommer att längta efter att få hör igen efter att ha hört dem på den här skivan.