Tomas Tranströmer som bro till mitt förflutna

26 oktober 2011 16:28 | Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Mina bloggtexter om Tomas Tranströmer kom inledningsvis att bli några av de mest lästa svenska webbkällorna, när Svenska akademien meddelade, att han hade fått årets nobelpris i litteratur.

Jag har just fått brev från en av de många som läste dem, Gunilla Stenkula. Hon hade själv använt sig vidare av en av de tranströmerdikter jag återgav, den som slutar med ”stjärnorna stampar i sina spiltor”.

Gunilla och jag kände varann en gång i världen, var under en tid brevvänner (hon bodde på den tiden i Södertälje), och vi träffades också, hemma hos henne i Eriksberg, när hon efter studenten liksom jag hade börjat plugga i Uppsala.

Dess förinnan hade vi träffats av en slump, när vi båda under ett par veckor i början av höstterminen 1956 med hjälp av var sitt kungastipendium fick åka till grannlandet Norge på studiebesök. För min del skulle jag då just börja i latinlinjens andra ring på Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

Gunilla bifogar ett kopierat blad ur sitt fotoalbum med några bilder från den där norgeresan 1956. På en av dem syns Ingar Halén från Borås, på en annan Enn Kokk med blond kalufs mot himlen, sittande i mörk kostym uppkrupen på en murad stolpe.

Vi som var med på den här stipendieresan hann lära oss förbluffande mycket om norskt samhälls- och framför allt kulturliv under den korta vistelsen i Oslo, Bergen med flera ställen i den södra halvan av Norge. Men för mig, och jag tror för en stor del av oss andra, var det också oerhört stimulerande att få träffa och umgås med andra gymnasister från hela Sverige, många av dem intellektuellt skärpta och konstnärligt begåvade.

Det intressanta med hur vi grupperade oss inom den svenska stipediatgruppen var att vi inte främst sökte oss till våra egna likar. Själv tillbringade jag mycket tid tillsammans med Sven Spanne från Lund, en kille som senare – fast då hade vi tappat kontakten – blev professor i matematik. Mina gebit var då som nu humaniora, fräsmt litteratur, och politik.

Men jag umgicks också mycket med ett antal tjejer, som inte sins emellan hörde ihop – de kom från olika håll i Sverige och var också ganska olika. Med de här tjejerna fortsatte jag att hålla kontakt i åratal, mestadels genom brevväxling. En av dem var alltså Gunilla Stenkula (som jag också senare sporadiskt har träffat – hon blev studierektor här i Uppsala).

En annan, Harriet Dave från Göteborg, tappade jag kontakten med en tid efter det att jag hade flyttat till Uppsala för studier.

Ett slags oregelbundet uppdykande vän genom livet blev Irina Hoffman från Södertälje, en på sätt och vis osannolik vän till mig, eftersom hon kom från antroposofmiljö – men kanske också just därför: hon sammanförde mig med författaren Jens Bjørneboe på den antroposofiska Steinerskolen i Oslo, och framför allt hans roman ”Jonas” blev en stor läsupplevelse för mig. Besöket på hans skola lärde mig, utan att jag attraherades av antroposofin, att det finns kreativa och estetiskt utvecklande pedagogikmetoder, som kunde fungera bättre än dem jag dittills hade haft kännedom om.

Irina och jag fortsatte sedan, utöver att skriva brev, också med att träffas, både i Rönninge där hon bodde och i mitt första studentrum i Uppsala. Senare har vi träffats mycket oregelbundet i samband med jämna födelsedagar, men det har alltid känts som om kontakten aldrig på allvar hade brutits. I det här fallet har jag aldrig tagit ut avståndet på grund av att Irina så småningom blev miljöpartist.

Ännu glesare har mina kontakter genom åren varit med en annan vän från norgeresan, under en period därefter brevvän, Agneta Pleijel. När vi träffades i Norge hösten 1956, gick hon på Katedralskolan i Lund men pluggade därefter i Göteborg. Senare kom hon till Stockholm och var under en period kulturredaktör på Aftonbladet, där hon bland annat 1969 entusiastiskt recenserade min bok ”Joe Hills sånger”. Därefter har våra vägar bara slumpvis korsats, men när min hustru till talmannens – sina – vårmiddagar bjöd in också kulturarbetare, fanns vid ett tillfälle Agneta med på listan, och vi placerades bredvid varann.

Vid ett annat tillfälle, då hon och hennes man Maciej Zaremba liksom jag och min hustru i samband med ett kinesiskt poetbesök av Arne Ruuth hade bjudits på lunch på Forsmarks värdshus, påminde Agneta mig om en modernistisk imitationsdikt jag i norgeresenärernas hektograferade tidning ”Af skrap” hade skrivit till henne, eller rättare sagt till hennes mycket blonda och långa hår:

SOM AGNETAS HÅR

bluesen brakar genom isen
natten genomljuds av blixtljus
vargen ryker som en halvtänd cigarrett
flickans blonda testar gnistrar genom himlen
– i som här inträden låten hoppet fara
över öresund

ängen böljar grön av avund
mot de fjäderlätta dunen
korna ålar sakta genom gräset
riktar sina blåbärsklara blickar
MOT AGNETAS HÅR
SPRINGER hungrigt emot bibelskolen
ljudande igenom våra munnar

allt är stilla
bara stormen dånar
tvillingar som flyr igenom dimman
alla sju passerar ölands södra udde
allt är klart till självklart /Förlåt halvkl. sätts anm.
lågor galna lågor flammande och blå
som flammar stolt mot dunkla skyar
SOM AGNETAS HÅR

Fotnot: Under vistelsen i Oslo var vi inhysta i Bibelskolen.

* * *

Till Gunilla: Tack för att du väckte allt detta till nytt liv.

I gengäld får du ännu en tranströmerdikt:

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag ser dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Ur ”Det vilda torget”, 1983