Sommar med Birgitta Ohlsson

Det skulle inte falla mig in att skåpa ut ett Sommar-program bara för att den som talar inte delar mina egna politiska åsikter. I fallet EU-minister Birgitta Ohlsson är saken dessutom enklare: Visserligen sitter hon i en regering mot vilken jag hyser starka tvivel och visserligen har hon i några frågor åsikter som starkt skiljer sig från mina, men i andra frågor är hon regeringens vänsterytter, och det håller jag henne räkning för. I min ungdom blev många tjejer, som liksom hon slogs för jämställdhet och internationell solidaritet, för övrigt i stor utsträckning socialdemokrater. Fast när det gäller den delen av internationalismen, som rör EU, skiljer sig våra åsikter åt i mycket stor utsträckning, och när det gäller feminism, begriper jag inte vad det är som lockar just i dagens folkparti.

Det är lätt att känna sympati för Birgitta Ohlsson, vare sig hon talar om tragedin i Oslo eller om folkmord i ännu mer extensiv omfattning: den som drabbade judarna före och under andra världskriget och den som för inte så lång tid sedan ägde rum i Rwanda.

Ska jag vara lite kritisk, tyckte jag att Ohlsson här bitvis blev lite för rapsodisk, bockade av ämne efter ämne. Men i de mer personliga avsnitten av hennes Sommar-program blev hon också mer personlig i tonen.

Hennes musikval gjorde, trots inslag med Billie Holiday, Katie Melua och Judy Garland, inte ett lika starkt intryck på mig som delar av pratet.

Sjukhusbesök och helkväll med Anna

Jag fortsatte att göra dagliga besök hos Birgitta, som har varit inlagd på Akademiska. På hjärtkliniken – hennes tidigare i år efter lång väntan konverterade hjärta har nu under lång tid fungerat allt sämre. Jag har haft med frukt och choklad och tidningar, och hon har också haft besök av barnen.

I förrgår hade Anna bilat dit från Rinkeby, där hon bor.

Hon hade ringt till mig i förväg och frågat, om vi inte kunde göra något tillsammans på kvällen, när hon nu ändå var i Uppsala, till exempel gå på bio och/eller gå ut och äta middag. Hon lovade bjuda.

Jag valde att göra bådadera. Jag hade också sonderat terrängen och hittat lämpliga besöksmål på gångavstånd från sjukhuset.

Vi startade med middag på Koh Pangan på Övre Slottsgatan 12 och valde att sitta utomhus, eftersom det fortfarande var varmt och soligt. Den mat vi gemensamt valde och delade på var vällagad, riklig och framför allt smakrik.

Sen promenerade vi runt hörnet till Uppsalas anrika kvalitetsbiograf Fyris. Där hade jag valt Mona Achaches ”Igelkotten”. Jag tror att inte bara jag tyckte att det var ett bra val, men jag ska inte skriva mer om filmen just nu; jag återkommer med en regelrätt recension.

Medan vi tidigare satt på Koh Pangans trottoarservering, kom ett par gamla vänner promenerande: Sven-Olov Larsson och Irma Ridbäck, ett par redan under min aktiva tid i Laboremus; Irma har också en gång i världen varit dagmamma åt våra barn. Så jag och Anna blev genast inviterade till en kopp kaffe hemma hos dem, ett stenkast från Fyrisbiograften, när filmen var slut. Det blev ett kärt återseende, ett samtal om allt och alla.

I Slottsbacken skildes Anna och jag åt: Hon gick till sin bil, som stod på Akademiskas parkering, och jag gick till busshållplatsen nere vid Centralstationen.

* * *

När jag nästa förmiddag skrev ovanstående och i stort sett var klar, bröts plötsligt internetförbindelsen till datorerna hemma – jag och Birgitta har tillsammans ett trådlöst nätverk. Jag fick inte i gång fanskapet hur jag än bar mig åt och har därför inte kunnat skriva på ett par dar. Jag får be Bo eller Matti om hjälp, så att våra datorer funkar igen nästa gång vi är i stan.

Att jag nu kan skriva beror på att jag är i Öregrund igen. Jag var på Akademiska i dag och hämtade Birgitta, nu utskriven med nya mediciner – men hon ska tas in på hjärtkliniken igen om ett par veckor för en ny konvertering plus efterkontroll.

Närmast ska jag skriva om gårdagens Sommar-program och om filmen Anna och jag såg i förrgår kväll. Och sent i kväll ska jag höra reprisen av dagens Sommar.