Janosch, en barnboksförfattare värd att lära känna

Janosch är den pseudonym den tyske barnboksförfattaren Horst Eckert använder. Janosch föddes 1931 i dåvarande Schlesien, ett område som efter andra världskrigets slut hamnade i Polen i stället för, som tidigare, i Tyskland. Familjen Eckert fanns bland de många tyskar som då i stället bosatte sig i Västtyskland. Sonen, Horst, studerade på 1950-talet konst i München, och 1960 debuterade han som barnboksförfattare.

Berghs förlag har gett ut en rad bilderböcker av Janosch på svenska, bland annat ”Jag gör dig frisk, sa lilla Björn” (översättning Gun-Britt Sundström, 1987, i original ”Ich mach dich gesund, sagte der Bär”, 1985). En bok för alla har återutgett den två gånger, 2002 och 2011, och det är den värd.

Boken har helt uppenbart ett pedagogiskt syfte – att göra barn trygga inför sjukdomar, läkare, sjukhus och behandling – men den är inte alls fyrkantig på det där sättet som pedagogiska barnböcker ibland tyvärr är. I stället är det här en lekfull, traditionellt sagoaktig introduktion till en värld som många barn, förr eller senare, kommer i kontakt med. Janosch’ bilder är inte alls skrämmande, snarare rara, och den ganska långa texten bidrar till att väcka barnets nyfikenhet: lilla Tiger mår inte riktigt bra och plåstras först om av sin vän lilla Björn för att därefter fraktas till sjukhus för behandling. Det går bra förstås, och dessförinnan möter vi stöttande vänner, sjukhuskläder, sjukhussängar, röntgen, ja till och med sprutor. Och jag tror nog att bokens små läsare känner sig ganska trygga med det boken berättar för dem.

Svårtolkat resultat i Eurovision Song Contest

Jag såg finalen i Eurovision Song Contest och fann inte skäl att i några avgörande avseenden ändra mina egna betyg från de båda semifinalerna. Hustrun, som satt med framför TV-apparaten för sällskaps skull, är alls inte intresserad av den här sortens musik, men bidrog ändå till underhållningen genom att då och då fälla dräpande omdömen om artisternas kläder och frisyrer.

Jag tycker att årets resultat är ovanligt svårtolkat – jag hittar liksom ingen linje i tittarnas och juryernas val.

Som det musikfreak jag är, gladde jag mig åt att kompis/grannlandsröstningen åtminstone tycks ha minskat i betydelse, men min grundattityd på den här punkten får mig också att inte känna någon särskild glädje över Azerbajdzjans till stor del svenskbyggda seger eller Sveriges egen tredjeplats. Bättre låtar fanns det faktiskt. Och sämre också.

Som några av er kanske minns, sågade jag redan i mitt semifinalkåseri, mitt forna hemland Estlands bidrag, så jag blev verkligen inte förvånad över näst sist-placeringen.

Men det fanns mycket annat i resultatet som förvånade mig.

Varför hamnade till exempel Litauen snäppet högre än två andra grannländer som hamnade i bottenligan, Island och Finland – framför allt det finska bidraget hade varit värt en betydligt bättre placering.

Det senare gäller i ännu högre grad Irlands bidrag, som nu ändå kom åtta.

Fem av finalisterna hade inte hamnat i finalen via semifinalerna utan gått dit direkt, och åtminstone två av de här bidragen hade faktiskt sina kvalitéer. Av dem klarade sig också Italiens mycket bra – ”Madness of Love” med Raphael Gualazzi hamnade till slut på andra plats. Själv tror jag att det snarare var den musikaliska inramningen – pianoklink och trumpet med sordin – än sången som vann den europeiska publikens hjärtan. Mycket bra var också tyska Lenas återkomst med ”Taken by a Stranger”, som avgjort borde ha hamnat på en högre plats än nu tionde.

Men varför publiken röstar som den röstar vet vi ju i grunden inte. Fast man kan ju ana att också utommusikaliska faktorer – klädsel, scenshow med mera – spelar en stor roll för hur en jättepublik med mycket olika förmåga att bedöma musik röstar. Märk till exempel att Moldavien med sitt dumstrutnummer, ett stycke fartig musikteater, tog sig ända upp på tolfte plats.

Melodikrysset nummer 19 2011

Det har regnat ymnigt här i Öregrund, vilket är bra för trädgården. Natten mellan torsdag och fredag, då vi bodde över i lägenheten i Uppsala, var det också ett mycket kraftigt åskväder i Öregrund – blixten slog ner på flera ställen och antände bland annat ett hus.

Men över till Melodikrysset, i dag sänt från Västerås.

I dessa melodifestivaltider tyckte väl Anders Eldeman att det skulle passa bra med några melodifestivallåtar. Ingen av dem var särskilt svår att känna igen.

Krysset började med ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng i Melodifestivalen år 2000.

Från 2004 års upplaga fick vi höra ”Tango, tango” – eller ”Tängo, tängo” som Petra Nielsen sjöng den.

Ganska färsk, från 2010, var ”Unstoppable” med Ola Svensson.

Äldst bland melodifestivallåtarna, från 1986, var ”ABC” med Anna Book.

Martin Stenmarck har ju också deltagit i Melodifestivalen, men av honom fick vi i dag höra en knappt ännu utgiven låt, ”Tonight Is the Night”.

Men det förekom äldre låtar också.

En sådan var ”Min kärlekssång till dig” av och med Lasse Berghagen, där han sjunger om att han har köpt en akustisk gitarr och försett den med nya strängar.

Betydligt svårare hade jag då att minnas ”Min gamla gula flygmaskin” med Trio me’ Bumba. Men jag snappade en betydligt längre fras ur texten och lyckades sen genom att gradvis banta ner den hitta titeln på Google.

Av dagens svenskspråkiga låtar var dock ”Med en enkel tulipan” den äldsta. Den där tulpanen ska ju överlämnas på födelsedan, och då vankas det nog också presenter.

Toffelhjältarna förekom i TV när mina barn var små, och jag har till och med recenserat skivor med dem i Aktuellt i politiken (s). Så så snart som Anders Eldeman hade sagt titeln på en lite senare uppföljare, ”Toffelhjältarna går igen”, visste jag att det efterlysta namnet var Per Dunsö.

Filmtittande med egna barn plus godnattsage- och recensionsläsning är också ett av skälen att jag kan min Astrid Lindgren så bra. ”Sommarsången” med Pippi, Tommy och Annika har jag förstås hört många gånger. Melodin är skriven av Georg Riedel, som jag har mött i olika socialdemokratiska sammanhang, senast på min forne arbetskamrat Rolf Theorins begravning.

Sen är det väl bara en amerikanare och en halvamerikanare kvar.

Amerikanaren är ”I Lost Left My Heart In San Francisco”, som här skulle ge landet den här stan ligger i, USA.

”My Way” är ursprungligen en fransk låt; i original (1967) heter den ”Comme d’habitude”. Men betydligt mer känd är den amerikanska versionen med text av Paul Anka och i Frank Sinatras insjungning.

Och i kväll lär det väl bli mera schlager.

Vad jag tycker om de låtar som har tagits ut i de båda semifinalerna har jag nyligen skrivit om – bläddra ner och kolla!

Nordisk musik

Säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus hade rubricerats ”Nordisk romantik”.

Estland hör definitivt hemma i den nordiska kultursfären, men Mirjam Tallys (född 1976) ”Eclipse för kammarorkester” (2011) skulle jag nog inte klassificera som romantisk musik. Styckets kast mellan ljus och mörker, mellan harmoniskt välljud och mer aparta ljud, tolkades väl av Uppsala kammarorkester under ledning av den likaledes från Estland hämtade dirigenten Paul Mägi.

Ur Edvard Griegs (1843-1907) ”Peer Gynt”, svit nummer 1, opus 46, spelades ”Morgonstämning”, ”Aases död”, ”Anitras dans” och ”I bergakungens sal”. Det här är alltsammans välkända stycken för en konserthuspublik – desto roligare då att kunna konstatera att Mägi och kammarorkestern tolkade den här musiken både med nödvändig variation och stor teknisk briljans. Mycket roligt att lyssna på!

Efter pausen framträdde violinisten Bernt Lysell med både teknisk briljans och stark känsla som solist i Wilhelm Stenhammars (1871-1927) ”Två sentimentala romanser”, opus 28 (1910). Den här musiken är dess bättre mer romantisk än sentimental, och orkesterns samspel med solisten – välkänd för den eftersom han är en av dess konsertmästare – fungerade utmärkt.

Mäktigare i det musikaliska uttrycket men ändå med i huvudsak lugn andhämtning är det som blev kvällens och säsongens sista verk, ”Symfoni nummer 7 i C.dur” (1923) av Jean Sibelius (1865-1957). Orkestern spelade väl – men för egen del tycker jag förstås att det finns många andra verk av Sibelius som har ett starkare konstnärligt uttryck.

* * *

Vi kom in med buss från Öregrund och gick av vid Vaksala torg, i god tid för att också hinna äta middag. Vi valde att äta japanskt snett över gatan, på Mikaku Sushi. Inget märkvärdigt men helt OK. Bara en av vinerna på vinlistan fanns dock i realiteten att beställa in.

Andra semifinalen i Eurovision Song Contest

Jag kan förstå att refrängen i ”Popular” med Eric Saade lockade tillräckligt många av röstarna för att ge Sverige en av platserna i finalen. Men ska jag vara ärlig – bättre schlager har jag hört genom åren.

För övrigt var jag ganska duktig på att gissa vilka låtar som skulle gå till finalen, med ett par undantag. Det förvånade mig att Estland tog sig dit med ”Rockefeller Street”. Getter Janni gjorde ett stelt intryck på mig i alla fall. Och Maja Keuc från Slovakien med ”No One” trodde jag inte heller på. Inte heller Österrikes bidrag, ”The Secret Is Love” med Nadine Beller gjorde något djupare intryck på mig. Själv tyckte jag, svag som jag är för folkmusikinslag, nog att Makedoniens bidrag, ”Rusinka” med Vlatko Ilievski, var väl så bra som de här tre låtarna.

Men övriga semifinalister prickade jag in i alla fall. ”Hygglig” hade jag till exempel skrivit som omdöme för ”Love In Rewind” med Dino Merlin från Bosnien Hercegovina. Och den ganska svängiga ”Change” med Hotell FM från Rumänien var jag också ganska säker på att den skulle gå in. Grannlandet Moldavien, representerat av Zdob di Zdub med ”So Lucky”, fick nog sin plats främst på grund av den frejdiga scenshowen, där de agerande hade dumstrutar på huvudet. Egendomlig men för låten väl passande utstyrsel – änglavingar – hade också Mika Newton, som sjöng Rumäniens bidrag, ”Angel”.

Jag prickade också in de två sista låtarna, Danmarks ”A Friend In London” med New Tomorrow och, framför allt, Irlands ”Lipstick” med Jedward. Den senare gruppen borde, trots medlemmarnas märkliga hår, ha vissa chanser att ta hem segern i finalen.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 6 2011:

”Stefan är en Västeråsyngling som hållit på med hemsidor och IT sedan mer än ett millennium tillbaka.”

Blå Stjärnan

”Ring din vårdcentral och följ instruktionerna. Du kopplas då vidare till Kvälls- och helgmottagningen där du får en medicinsk bedömning av en sjuk sköterska och eventuellt en tid.”

NST/HD

I trädgården

Vi bor ju nära det kalla havet, men de senaste dagarnas värme har verkligen kysst trädgården till liv. Grönskan är mer intensiv, även om långt ifrån alla blad på träden är fullt utslagna. Men rabatterna prunkar av tulpaner, och det numera väldiga bigarråträdet i slänten ner mot gatan har slagit ut i ljuvlig blom.

Värmen har också lockat ut mig i trädgården, och då inte bara till att dricka kaffe vid trädgårdsbordet.

Jag har börjat rensa igenom mina blomrabatter – i går klarade jag en stor del av mitt väldiga stenparti längs den stenlagda gången upp mot huset.

Min kondis är långt ifrån vad den var förr, och jag vågar inte fresta mitt klena hjärta med allt för tunga arbetsuppgifter, men att i lagom takt krypa omkring på knäna och rensa ogräs går bra.

Birgitta stretar också på, egentligen flitigare än jag, men hon orkar bara med korta arbetsetapper – sen måste hon göra paus och vila. Hennes hjärtproblem upptäcktes förra året, och hon har nu plågsamt länge fått gå på en stark medicinering, som sätter ner hennes naturliga ork. Men nu skymtar ljuset i tunneln: på fredag om en vecka ska hon till Akademiska sjukhuset för en hjärtkonvertering.

Bådas våra hjärtbesvär plus vår stigande ålder har fått oss att fundera mycket över hur vi ska klara vår väldiga trädgård under åren fram över. Borde man lägga igen arbetskrävande delar av den? Men det tar emot, oerhört mycket. Den här trädgården är vår ögonsten; bakom dess nuvarande prakt ligger mer än 40 års mödosamt och kärleksfullt arbete.

När jag fick min hjärtinfarkt och sen skjutsades i ambulans till Akademiska, var jag sysselsatt med höstens utomhusarbete i trädgråden: jag satte upp ringar av hönsnät runt fruktträden som skydd mot harar och rådjur. När det hände, återstod det mesta av den uppgiften plus att bära in trädgårdsmöblerna i boden, bära in några tunga, jordfyllda krukor in i tvättstugan med mera. Men efter alla år i Öregrund hittade vi en ung (och stark!) kille, son till en gammal bekant som hade hjälpt oss med annat, som kunde rycka in, och det har han sen fortsatt med, givetvis mot betalning.

Dock är just trädgårdsarbete i mer egentlig mening inte hans gebit, så vi har grunnat mycket på hur vi skulle kunna hitta någon kunnig och villig på det området. En annan bekant förmedlade en kontakt, och det här visade sig vara en perfekt person för den uppgiften. Han har jordfräs och kan därför snabbt vårgräva potatislandet, och han har dessutom kunskap om allt det som man behöver veta för att sköta en trädgård.

Han var här i går och tittade på vad vi behöver hjälp med; vi fick ett timpris och så kom vi överens. Det han ska göra omfattas av RUT-avdraget, så vi kommer att utnyttja det. Vi är inte längre i våra bästa år, har båda hjärtbesvär och behöver hjälp – våra barn bor alla för långt bort för att kunna vara till kontinuerlig hjälp, även om sonen och hans tjej nyligen var här och hjälpte till med bland annat beskärning.

Jag är motståndare till det generella RUT-avdrag som har införts, men självfallet har systemet med skatteavdrag för nödvändiga tjänster fog för sig, när det gäller äldre människor med arbetsförmågan nedsatt på grund av ålderdomssvaghet eller sjukdom.

Första semifinalen i Eurovision Song Contest

Det är inte guld allt det som glimmar i den svenska Melodifestivalen och i Eurovision Song Contest. Men jag är road även av schlager och annan populärmusik. Dessutom: ska man klara Melodikrysset, måste man se/lyssna på de här tävlingarna.

Två av de tre nordiska bidragen i första semifinalen, som sändes i går – Finlands popballad ”Da Da Dam” med Paradise Oskar (jo, namnet är taget ur ”Rasmus på luffen”!) som var sympatisk i sin avskalade form och Íslands lite dansbandsartade ”Coming Home” med Sjonni’s Friends – gick vidare till finalen. Mer överraskande var det att den allra bästa låten i den här semifinalen, ”Haba Haba” med Stella Mwangi, som representerade Norge, röstades ut ur den fortsatta tävlingen. Den här låten, karibisk musik i östafrikansk swahilitappning, hade varit värd ett bättre öde.

Sverige tävlar i nästa semifinal men var ändå hyggligt representerad via Asche-Basche, som min son sa när han var yngre och hans far lagade någon azerbaidjansk rätt ur vår kaukasiska kokbok. Nä, den här låten, ”Running Scared” med Ell och Niki, håller jag nog inte på ens av patriotiska skäl. Grannlandet Georgiens Eldrine hade ful klänning, tyckte hustrun – hur hennes låt, ”One More Day”, lät minns nog ingen av oss längre.

Lite överraskande tog sig Evelina Sasenko från Litauen vidare med ”C’est ma vie” – vi minns ju hur det gick när en svensk, likaså operaskolad sångerska deltog i tävlingen, och hon var ändå bättre. Till de mer lågmälda låtarna hörde också ”In Love For a While” med Anna Rossinelli från Schweiz, men jag tyckte nog att hennes klänning var snyggare än låten.

Annars tyckte jag att tävlingen var en osalig blandning av både musikstilar och klädstilar. Rysslands Alexej Vorobjov såg ut som en rocksångare från 1950-talet, men hans ”Get You” – nä! Serbiens bidrag, ”Caroban” med Nina, hade drag av passerad soulmusik, och i Greklands ”Watch My Dance” med Loucas Yiokas blandades rap med mer ordinär schlagerrefrängsång. Ungern bjöd på popdisco i ”What About My Dreams?” med Kati Wolf, men så bra som somliga bedömare har tyckt att den här låten är är den absolut inte.

Sen finns det en låt till som jag vill nämna, Portugals ”Luta é alegria” med Homens de luta. Den var på förhand dömd att röstas ut eftersom den är så apart, vilket också den professionella juryn i Portugal insåg. Men portugiserna ville någonting annat: de röstade fram den här scenshowen om sin nejlikerevolution. Heder åt dem! Schlagerfinalerna skulle faktiskt bli mycket roligare, om de deltagande länderna satsade mer på nationella särdrag och på det avvikande.

Aftonbladet Kryss & Quiz: det svårartade krysset

I går kom veckans nummer av Aftonbladet Kryss & Quiz, och jag löste genast Svåra krysset, numera med Mats Larsson som konstruktör..

Dess värre består intrycket och därmed omdömet: Visst är det svårt, men på ett nästan helt igenom trist sätt. Ja, det är inte svårt det som utgår från bilden: Den föreställer RENE DESCARTES, och så ska man känna till en av hans ofta citerade utsagor: JAG TÄNKER, ALLTSÅ FINNS JAG. Mycket annat är också skäligen enkelt.

Men det finns alltså svårare frågor, alla av den där meningslösa sorten, där man inte behöver pröva sin egen associationsförmåga och list utan, i de fall man inte redan kan svaren, kan hitta dem med hjälp av Google.

Kan ni kungarna i Juda rike, det vill säga andra än Salomo & höjdarna? En kallades Ahas, men här skulle han stavas ACHAS. Kan ni några rappare från Texas? Det finns många, men en av dem kallar sig i alla fall DEEP. Känner ni till någon italiensk singer-songwriter? Filippo Novinni? Men det räcker inte – ni måste också veta att han kallar sig NEK. Och hur är det med den norska operasångerskan GINA Oselio? Ni har väl en åker och en bar fläck i den? En sån kallas mista, i pluralis MISTOR. På bio går ni väl ändå? Och har sett PEACOCK med Michael Lander. Men för helvete, i GAP, huvudorten i Hautes-Alpes, har ni väl ändå varit, människa?!

Så där håller det på. Jag har fler exempel.

Snälla, är det här ens allmänbildning?

Anna Hagberg, var är du?

Mikael Wiehe sjunger Peggy Seeger

Den alternativa musikrörelsen i 1970-talets Sverige protesterade mot kommersialiseringen av musiklivet, bland annat mot schlagerfestivalerna. Efter ABBAs seger i Brighton 1974 med ”Waterloo” fick ju Sverige värdskapet för European Song Contest, men 1975, när tävlingen sändes från Sverige, anordnade TV2 också en alternativ schlagerfestival med folkmusik, körsång, jazz, pop och rock. Hoola Bandoola Band deltog, liksom den amerikanska, i Storbritannien bosatta sångerskan Peggy Seeger. Tillsammans med sin man, Ewan McColl, sjöng hon där ”Song of Choice”, en varningssång mot den åter igen (bland annat i Latinamerika) framväxande fascismen. Peggy Seegers original hittar man till exempel på ”The Folkways Years, 1955-1992: Songs of Love and Politics” (Smithsonian Folkways SFW 40048 117, 1992).

Mikael Wiehes svenska text från 1986, reviderad 2006, finns på hans ”31 sånger” (Amalthea AM 120, 1993), på hans och Björn Afzelius’ ”Olympiska nätter” (Metronone / Warner Music Sweden 5051865474623, 2009) och på Wiehes ”Ta det tillbaka” (Warner 50511865 8255 2 6, 2010):

Valet

Svensk text: Mikael Wiehe, 1986, reviderad 2006
Engelsk originaltext och musik: Peggy Seeger (”Song of Choice”)

Fröna växer sakta under ytan.
Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt.
Först när bladen börjar synas
kan man se att det är ogräs överallt.
Men om man tittar bort,
inget hör, inget ser
hur vet man då?
För hör man inget, finns väl ingenting.
Och det man inte ser finns säkert inte till.

I mars har du fortfarande tid.
Du kan ta det innan knopparna slår ut.
Men om du låter det stå kvar,
tills sommar’n är förbi,
så har det växt dej över huvudet till slut.

I dag tar rasisterna en.
Imorgon så tar dom kanske två.
Frankrike tog dom med storm.
Vem vet när det är dej, dom ger sej på.

Vakna upp! Fatta mod!
Börja se dej omkring!
Bli inte en av dom som bara står där se’n,
och säger att, jag visste ingenting.

Varje dag föds nya hot mot våra liv.
Varje morgon står missilerna klara.
I det mörker som vi blundar där rustar dom för krig.
Hur kan vi slåss ifall vi inte inser faran?

Idag har du arbete och lön.
I morgon så kanske du får gå.
Miljonerna som svälter i världen utenför
står bara lite längre ner i samma hål.

Vakna upp!……

Dom flesta går med strömmen om det går.
Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro.
Men om fascismen kommer smygande tillbaks,
så är det du och jag som måste stå emot.

Ogräset växer och frodas.
Så slipa och vässa din kniv.
Om du låter det spridas med vinden över världen
får du plikta för din tvekan med ditt liv.

Vakna upp!
Börja se dej omkring!
Fatta mod!
Så du kan säg’ till dina ungar när dom frågar dej,
att du var en av dom som stod emot.

En mycket aktuell sång – begrunda sammansätningen av parlamenten i Danmark, Norge och Sverige och, nu senast, i Finland.