Första semifinalen i Eurovision Song Contest

Det är inte guld allt det som glimmar i den svenska Melodifestivalen och i Eurovision Song Contest. Men jag är road även av schlager och annan populärmusik. Dessutom: ska man klara Melodikrysset, måste man se/lyssna på de här tävlingarna.

Två av de tre nordiska bidragen i första semifinalen, som sändes i går – Finlands popballad ”Da Da Dam” med Paradise Oskar (jo, namnet är taget ur ”Rasmus på luffen”!) som var sympatisk i sin avskalade form och Íslands lite dansbandsartade ”Coming Home” med Sjonni’s Friends – gick vidare till finalen. Mer överraskande var det att den allra bästa låten i den här semifinalen, ”Haba Haba” med Stella Mwangi, som representerade Norge, röstades ut ur den fortsatta tävlingen. Den här låten, karibisk musik i östafrikansk swahilitappning, hade varit värd ett bättre öde.

Sverige tävlar i nästa semifinal men var ändå hyggligt representerad via Asche-Basche, som min son sa när han var yngre och hans far lagade någon azerbaidjansk rätt ur vår kaukasiska kokbok. Nä, den här låten, ”Running Scared” med Ell och Niki, håller jag nog inte på ens av patriotiska skäl. Grannlandet Georgiens Eldrine hade ful klänning, tyckte hustrun – hur hennes låt, ”One More Day”, lät minns nog ingen av oss längre.

Lite överraskande tog sig Evelina Sasenko från Litauen vidare med ”C’est ma vie” – vi minns ju hur det gick när en svensk, likaså operaskolad sångerska deltog i tävlingen, och hon var ändå bättre. Till de mer lågmälda låtarna hörde också ”In Love For a While” med Anna Rossinelli från Schweiz, men jag tyckte nog att hennes klänning var snyggare än låten.

Annars tyckte jag att tävlingen var en osalig blandning av både musikstilar och klädstilar. Rysslands Alexej Vorobjov såg ut som en rocksångare från 1950-talet, men hans ”Get You” – nä! Serbiens bidrag, ”Caroban” med Nina, hade drag av passerad soulmusik, och i Greklands ”Watch My Dance” med Loucas Yiokas blandades rap med mer ordinär schlagerrefrängsång. Ungern bjöd på popdisco i ”What About My Dreams?” med Kati Wolf, men så bra som somliga bedömare har tyckt att den här låten är är den absolut inte.

Sen finns det en låt till som jag vill nämna, Portugals ”Luta é alegria” med Homens de luta. Den var på förhand dömd att röstas ut eftersom den är så apart, vilket också den professionella juryn i Portugal insåg. Men portugiserna ville någonting annat: de röstade fram den här scenshowen om sin nejlikerevolution. Heder åt dem! Schlagerfinalerna skulle faktiskt bli mycket roligare, om de deltagande länderna satsade mer på nationella särdrag och på det avvikande.