Vägen till Klockrike som film

Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”, ursprungligen utgiven 1948, gavs ut i det med FiBs folkböcker konkurrerande Bonniers folkbibliotek, BFB, 1954, och jag måste ha skaffat den och läst den under min gymnasietid. Mycket annat av Martinson – ”Aniara”, hans poesi – gjorde ett starkt intryck på mig, men jag minns inte ”Vägen till Klockrike” särskilt väl. När jag jag nu, i samband med TV-visningen av filmversionen, som är föremålet för den här texten, söker information om den – själva boken finns i Uppsala, medan jag befinner mig i Öregrund – inser jag att den på flera punkter skiljer sig från verk med beröringspunkter men skrivna av andra proletärförfattare. Jag tänker då på till exempel Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof” och på Lars Ahlins ”Tåbb med manifestet”.

De här andra böckerna, som ju också innehåller element av luffarliv och arbetslöshet, är mycket mer politiska, och eftersom jag läste också dem i mina formativa tonår, då jag blev övertygad socialist, minns jag dem bättre. Sedan finns det också annat som skiljer ut ”Vägen till Klockrike” från de båda andra verken: Martinsons bok utspelas i en tid som ligger mycket längre tillbaka, i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, och dess arbetslösa luffare är följaktligen inte poltiskt medvetna på samma sätt. Dessutom är ”Vägen till Klockrike” mycket martinsonsk i det att hans berättelse rymmer så mycket av naturskildring.

Det här senare går också starkt igen i Gunnar Skoglunds filmatisering från 1953. Trots att filmen är gjord i svart-vitt, fångar Sven Nykvist, alltså samme fotograf som har en stor del av äran för Ingmar Bergmans filmer, landskapet med dess skogar och blänkande sjöar och hagar, vitsippsbackarna, vägrenarnas hundkäx och hövolmarna. Några höstrusk- och vinterbilder är visserligen också infogade, men sammantaget framstår nog luffarlivet som lite för idylliskt.

De människor som befolkar dessa miljöer, främst luffaren Bolle (Anders Ek) och den som kom att bli hans vadringskompanjon, råttfällemakaren (Edvin Adolphson), är goda rollprestationer, men det finns också många andra de möter längs vägarna, värda att minnas och nämnas vid namn: Naima Wifstrand, Anders Henrikson, Stig Järrel med flera. Genom hela handlingen möter vi också en rad kvinnor som korsar Bolles väg, till exempel Margit Carlqvist. De här mötena skildras ganska rapsodiskt – kvinnorna flimrar förbi liksom landskapet, och just därför blir det något av ett obegripligt antiklimax, när Bolle i slutet av filmen plötsligt erbjuds bestående kärlek, åtminstone en återkommande sommarkärlek, på en fäbod.

Med det här har jag väl också sagt att filmversionen av ”Vägen till Klockrike” är mer av en lyrisk rapsodi än en dramatisk historia. Visserligen tecknas ett episkt förlopp, där Bolles luffande tar sin början efter att han har sagt adjö till en före detta käresta på väg mot Amerika, och en episod där Bolle och de andra vinddrivna luffarna blir tagna av polisen och får sona sitt lösdriveri med straffarbete i ett stenbrott. Men filmen ”Vägen till Klockrike”, som alltså har en del andra förtjänster, saknar för mycket berättarnerv och dramaturgi.

Ändå tyckte jag att det var intressant att se den här filmen med dess bilder av billösa landsvägar och inhägnader som hade satts på plats främst för att hindra kreatur från att fritt ströva in på jordbruksmark. Den här sortens miljöer fanns faktiskt fortfarande i det 1940-talssverige, som jag kom till som pojke.

Ett plus vill jag också sätta för musiken i filmen, vald av Lille Bror Söderlundh, sådant som hans egen ”Bollelåten”, James McGrahams ”Gå, Sion, din konung att möta” (”Be Glad In the Lord And Rejoice”) och visan om alla färgerna, särskilt den blå.