Filmfars med Cary Grant

”Arsenik och gamla spetsar”, i Joseph Kesselrings amerikanska original ”Arsenic and Old Lace”, hade premiär på Broadway 1941. Den här scenfarsen blev omedelbart en succé och spelades 1.444 gånger. Sen fortsatte den sitt segertåg över världen och har också satts upp på en rad svenska scener. Från sen tid kan man nämna till exempel uppsättningen på Stockholms stadsteater 2009 med Meta Velander och Yvonne Lombard som systrarna Brewster.

Av denna scensuccé blev det 1944 också en film, en högst sevärd sådan med Frank Capra som regissör; för filmmanus stod Julius J och Philip G Epstein. Filmen tar sig i handlingens början utanför det slutna rummet, men annars är det mycket märkbart att den har scenens slutna rum som förlaga. I filmversionen finns för övrigt en blinkning åt scenuppsättningen på Broadway, där en av figurerna, Jonathan Brewster, spelades av Boris Karloff: filmens Jonathan Brewster, spelad av Raymond Massey, har av sin medföljande assistent Dr Einstien (Peter Lorre) getts ett nytt utseende à la Frankensteins monster.

Cary Grant spelar – för att fortsätta att göra filmiska jämförelser – rollen som Mortimer Brewster på ett sätt som för tankarna till hans gestaltning av huvudrollen i Alfred Hitchcocks mästerverk ”I sista minuten”: oskyldig naivism som konfronteras med en kriminell värld som inte tvekar inför något.

Det finns för övrigt ytterligare en normal person i handlingen, prästdottern Elaine Harper (Priscilla Lane), fästmö till Mortimer Brewster, som tidigare har skaffat sig en stark medial image som äktenskapsmotståndare. Det här parets vidare färd mot Niagara falls hindras dock oupphörligen av den övriga familjen Brewster, som visar sig bestå av idel galningar, den ena värre än den andra.

Inför avfärden besöker nämligen Mortimer sina rara gamla fastrar Abby Brewster (Josephine Hull) och Martha Brewster (Jean Adair). De här gamla damerna tar hand om Mortimers bror, Teddy Brewster (John Alexander), skvatt galen – han tror att han är Teddy Roosevelt – och ses då och då rusa uppför trappan till övre våningen blåsande i ett horn. Den idylliska sidan av det här är att fastrarna genom att ta hand om honom skyddar honom från att tas in på institution.

Den hemska sidan av det här är att de till synes rara fastrarna i själva verket är massmördare. I en lår i rummet där handlingen utspelar sig hittar Mortimer ett lik, och så småningom lyckas han få fram att de båda gamla fastrarna hjälper ensamma äldre herrar – vid det här laget ett dussintal – till en bättre värld genom att bjuda dem på fläderbärsvin, spetsat med arsenik. Sen använder de sig av Teddy för att gräva ner liken i källaren – han tror att de är offer för gula febern och att hans grävprojekt i källaren är Panamakanalen.

Nå, inte nog med det: Nu dyker ett par skumma intränglingar upp med ytterligare ett lik. Jonathan Brewster, också han bror till Mortimer, har rymt från den institution där han är intagen och har alltså bytt utseende med hjälp av Dr Einstein.

Hur det går kan vi lämna därhän – men låt mig ändå nämna episoden då fastrarna Brewster för Mortimer, vid det laget så hårt prövad att han verkar hålla på att också bli galen, berättar att han faktiskt inte är någon äkta Brewster.