Last chorus: Ingegerd Lundeborg

I det Öregrund vi kom till 1969 var Lundeborgs konditori en oas av lokal kultur. Där doftade det av nybakt vetebröd från eget bageri. Var vädret vackert, kunde man sitta ute på kondisets grusbelagda innergård och fika.

På den tiden var vårt nyinköpta sommarhus fortfarande mycket primitivt, så på torsdagarna gick vi till badhuset bredvid Hasselbacken: badade bastu och tog oss ett dopp i badhusets lilla bassäng.

På hemvägen blev det en vana att göra ett uppehåll på Lundeborgs, sitta en stund med en kopp kaffe i uteserveringen; barnen fick då gärna en kall läsk och något gott till.

Barnens nyfikenhet väcktes också av den lekstuga som stod precis i kanten mot uteserveringen. Fru Lundeborg som vi så småningom kom på vänskaplig fot med – vi kallade henne aldrig vid förnamn, Ingegerd – tillät till och med våra barn att gå in i den här lockande lekstugan. Jag har aldrig frågat något av barnen Lundeborg vad de tyckte om det.

Så småningom såldes Lundeborgs konditori till nya ägare, och stället har därefter skiftat mycket i både inriktning och kvalitet – fast som på Lundeborgs tid har det ju aldrig blivit ens när det har varit som hyggligast.

Pappa Lundeborg är sen länge död, men mamma Ingegerd, född 1924, kom under senare delen av sitt liv att bo inte så långt från oss, i ett gult hus mitt emot Konsum. Och till det här husets trädgårdstomt flyttades också lekstugan från kondiset, till färgen lika gult som huset. Till att börja med mötte vi ofta fru Lundeborg, när vi var på väg till eller från Konsum. Vi inte bara hälsade – ofta blev det en liten pratstund över staketet.

Nu har man sedan länge inte längre brukat se fru Lundeborg på det här sättet, däremot ibland något av barnen eller deras respektive eller barn. Fru Lundeborg var sjuk och allt mindre rörlig.

När vi i år till påsk kom ut till Öregrund för årets sommarboende och som vanligt passerade fru Lundeborgs gula hus, var flaggan på halv stång. Anställda på Konsum bekräftade det vi redan anade: fru Lundeborg hade dött, faktiskt förolyckats i en fallolycka.

I dag hölls hennes begravning – för oss var det alldeles självklart att gå dit. Inte så att vi kände Ingegerd Lundeborg nära, men för oss var hon en del av det genuina Öregrund, som vi genom åren har kommit att älska och också, med tidens rätt, själva har blivit en del av. Så i morse var vi ute i trädgården och plockade var sin kistbukett: Birgitta pingsliljor, jag en blandade vårbukett. Och så gick vi till Öregrunds kyrka, belägen tvärs över gatan sett från det som fordom var Lundeborgs konditori.

Den här kyrkan, med sitt ljusa brädtak, sina höga fönster med ett generöst ljusinsläpp och sitt vackra kor, besöker vi normalt inte i samband med religiösa akter; oftare är vi där på någon sommarkonsert. Ingen av oss är troende, men när det gäller att hedra en avlidens minne, ska man naturligtvis respektera hans eller hennes tro. I det här fallet var begravningsakten nästan till hundra procent kyrkligt religiös, men även i en sån här akt kan man, om man som jag inte är troende, hitta lisa. I dag inleddes begravningsakten med Oskar Lindbergs mycket vackra ”Gammal fäbodpsalm”. I psalm 198, ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, med sitt budskap ”efter vinter kommer vår”, kan man ju främst ta fasta på rader där psalmisten ”besjunger våren, blid och stark / och livets alla under”, föregångna av ”fåglars kör i lund och mark”. Hit till Öregrund kommer ju vi och många andra för att få uppleva det som beskrivs i den här psalmens sista vers:

Snart alla fåglar stå i skrud,
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.

Ja, härlig är jorden, som det heter i dagens avslutande psalm, 297.

Andra må tycka detsamma om Guds himmel och sjunga om själarnas pilgrimssång. Men för egen del är jag tillfreds med att ha fått vandra genom de fagra riken på jorden och att se mitt tidevarv försvinna.