En annorlunda Första maj

Jag började Första maj-demonstrera i lägre tonåren, i min dåtida skolstad Sundsvall. Jag minns fortfarande gemenskapen med många, många människor – det var ett långt tåg som ringlade runt centrala stan. Sen dess har jag alltid gått i tåget.

Ända till i dag, då jag bara deltog i mötet.

Det här har inte att göra med att jag skulle ha ändrat uppfattning. Det har med fysik att göra, inte min men hustruns. Även hon har drabbats av hjärtproblem, och de är för närvarande värre än mina. Hon orkar inte gå särskilt fort och måste dessutom då och då stanna och vila. Så av solidaritet med henne avstod även jag från att gå med i tåget.

Vi tog bussen från Öregrund till närmsta demonstrationsort, Gimo. Bussturerna på söndagar/helger är glesare, och eftersom den lämpligaste bussen skulle anlända till Gimo efter mötesstarten, tog vi den som anlände ett par timmar för tidigt.

I dag var vädret visserligen soligt men kallt, så vi försökte – förgäves – hitta ett öppet café eller en dito servering – allt var stängt. Till slut hittade vi i alla fall en öppen närbutik, där man skyltade med kaffeservering. Den ägde dock rum vid ett bord utomhus, där det var alldeles för kallt att sitta. Men killen i affären, som vi köpte kvällstidningar av, förstod vårt predikament och erbjöd oss generöst att sitta i soffan i ett litet kontorsutrymme innanför butiken. Där fick vi dricka nybryggt kaffe medan vi läste de nyinhandlade tidningarna.

Den vänlige killen, som pratade lite haltande svenska och av hudfärgen att döma var afrikan, visade sig vara sudanes, närmare bestämt från södra Sudan, och en allt hjärtligare stämning spred sig, när Birgitta berättade att hon hade besökt Sudan och dessutom ett mycket stort antal andra afrikanska länder samt att de här resorna inte bara hade ägt rum under hennes tid som statsråd och talman – det förtjänar att understrykas att vår värd inte hade en aning om vem hon var, när vi bjöds in till det här personalutrymmet – utan också i hennes tidigare jobb på Nordiska afrikainstitutet och Sida. I samtalet deltog också två av vår värds kompisar, en av dem irakier, den andre palestinier – sins emellan talade de här tre arabiska.

Det här är Gimo, länge med en stor flyktingförläggning, i ett nötskal. Fast alldeles nytt är ju inte det icke-svenska inslaget i de här delarna av Uppland: På Första maj-mötet lite senare såg jag förre partiombudsmannen Anti Lahti, vilket är en påminnelse om de många invandrade finnarna på de uppländska bruksorterna. Dessa har för övrigt en mycket äldre invandrartradition: bruken byggdes ju till stor del upp av hitlockade valloner, vars ättlingar också i dag finns kvar i de här bygderna. Och åker man längre ut mot kusten, till exempel till vårt Öregrund, hittar man en del ester och estlandssvenskar, som bosatte sig här ute och fortsatte att fiska liksom de hade gjort i Estland. Jag hör inte till den här kategorin, men naturligtvis berättade jag för de tre arabisktalande i Gimo att jag egentligen är estländare och del av en mycket tidigare stor flyktingvåg till Sverige.

Nå, så småningom drog vi vidare till torget, dit Första maj-tåget snart marscherade in, passande nog till tonerna av ”Internationalen”.

Om själva Första maj-mötet kunde man berätta mycket, men jag stannar för att förmedla en enda sak. Huvudtalare var Vivianne Macdisi, oppositionslandstingsråd (S) i Uppsala läns landsting. Hon höll ett i flera avseenden fint Första maj-tal, men rörde vid publikens hjärterötter gjorde hon främst när hon talade om det som nu sker i stora delar av arabvärlden och inte minst i Syrien. Den här unga kvinnan, vars utseende och perfekta svenska inte avslöjar att hon från början inte är svenska, föddes nämligen 1975 i syriska Homs.

Efter mötet blir vi, tillsammans med Vivianne, hembjudna till Margareta Widén-Berggren, bland annat kommunalråd i Östhammar och ledamot av Socialdemokratiska partistyrelsen. Margareta bjuder på kaffe och bullar upp både kakor och bullar men också bröd med goda tillbehör att göra smörgåsar av, vilket dels är bra för mig som diabetiker, dels – tillsammans med de kryddstarka läckerheter vi fick till kaffet av vår nye vän sudanesen – kom att utgöra dagens lunch.

Väl hemma i Öregrund slinker jag på vägen hem in på Konsum och handlar det jag har serverat många Första maj: potatis att koka, basturökt skinka, melon plus två sorters löksmakande dip och så något vi nästan aldrig annars köper hem: två stora påsar chips. Till det här serverar jag vin.