Om Baltikum och tillbaka i mina gamla kvarter

Tillsammans med en rad andra, flera av dem – Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Ann Linde – mina gamla arbetskamrater, hade jag av Gunnar Lassinantti inbjudits till ett planeringsmöte i ABF-huset i Stockholm, . Med var också bland andra min gamle kumpan från många resor till Estland, Jüri-Karl Seim.

Syftet med träffen var att planera ett kommande möte i ABF-huset om kontakter och insatser i Estland, Lettland och Litauen i samband med Baltikums befrielse.

Jag ska återkomma med fler uppgifter. Klart redan nu är emellertid att det återuppståndna estniska socialdemokratiska partiets första ledare, Marju Lauristin, kommer att medverka.

Eftersom jag ändå skulle vara i Stockholm, hade jag kommit överens också med sonen, Matti, om att träffas. Han kom till ABF-husets port efter sitt jobb, och i glappet mellan mitt sammanträde och hans ankomst hade jag hunnit ströva lite i mina gamla jobbkvarter – Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, ligger snett över Sveavägen från ABF-huset sett.

Det infann sig en hemkänsla – här jobbade jag från 1968 till 2002, i 34 år. Många av butikerna och restaurangerna, korvkiosken en bit bort på Sveavägen, antikvariatet där jag handlade då och då finns fortfarande kvar. Jag var in på den stora konsumhallen vägg i vägg med partistyrelsen och handlade några saker till morgondagens frukost; jag stannar nämligen över i lägenheten i Uppsala över natten.

Under min promenad kollade jag att en favoritrestaurang från förr, Café Piastowska högt uppe på Tegnérgatan, nummer 111, fanns kvar, och det visade sig att sonen, när han anlände, gärna följde med dit för att äta middag med sin far. Sonen har många gånger hört berättas om det här stället men har aldrig själv ätit där. Jag har väl bland annat berättat om hur ägaren, en svensk gift med en polska, förmodligen både för att jag drog dit många lunchgäster och för att vi så småningom kom på vänskaplig fot med varann, ibland dök upp i partiexpeditionens reception bara för att kunna meddela mig personligen att det tyvärr var abonnerat på Piastowska just i dag.

Nu fanns min gamle vän som porträtt på väggen. Den nye ägaren, själv polack, berättade att förre ägaren för ett par år sen hade dött.

Mycket sorgligt att höra – men Piastowska finns kvar i sin forna och mycket detaljrika glans och vårdas ömt sådant det var. Jag skulle gå bet på att ge en helt rättvis bild av det här underbara stället, så jag uppmanar alla som är intresserade av riktig, gammaldags restaurangkultur att gå dit och äta.

Dessutom är maten polsk, på riktigt, och synnerligen god, för övrigt också tillgänglig till ett mycket rimligt pris.

Vi fastnade för en tvårättersmeny med tomatsoppa som förrätt och därefter Schnitzel Belwederski med surkål och champignoner, sereverade på ’placek’. Till det drack vi kall, besk polsk öl. En smakupplevelse!

Vi skildes under handskakningar med värden, och sonen lovade genast ta dit sambon och ett antal vänner. Han tyckte faktiskt att farsan hade öppnat hans ögon – och gom – för en riktig höjdarrestaurang.