Varför i helvete ges den här gruppen inte ut av något skivbolag?

26 maj 2011 22:29 | Musik | 4 kommentarer

Med posten i dag kom en CD i EP-format, ”Fem nya melodier” (Klarskinn, 2011).

Med skivan följde ett litet brev:

Hej Enn Kokk!

Jag besöker din blogg då och då och uppskattar dina musikhistoriska kunskaper och insatser.

Här får du en liten uppföljande komplettering!

Hälsningar

Anders Å

Anders Å? När jag kollar lite närmare, visar det sig att det är fråga om Anders Åborg, på sin tid bland annat medlem av legendariska Aston Reymers rivaler. Deras skivor har jag, med stor uppskattning, en gång i världen recenserat i Aktuellt i politiken (s). Aston, som var ett eminent liveband, har jag själv hört live på Sergels Torg – hela torget vibrerade, folk samlades i stora skaror, många dansade.

Jag borde återpublicera det jag skrev om dem på den tiden.

Jag känner inte Anders Åborg personligen, men det är kul att han uppenbarligen minns mig som ett fan och har hittat mitt nuvarande forum. Och uppenbarligen tror att jag fortfarande kan leda folk vidare till riktigt bra musik.

För bra musik gör även hans nuvarande konstellation, Kvartersorkestern Klarskinn – som den kokkaffekonsument jag är och alltid har varit, vet jag, att ett klarskinn förr användes för att få sumpen i kokkaffe att sjunka till kaffepannans botten. Huruvida det här namnvalet har att göra med att några av gruppens medlemmar tycks ha anknytning till Skansen, vet jag inte.

Gruppens medlemmar är den redan nämnde Anders Åborg, dragspel, stränginstrument, munspel och sång, Pierre Brahmstedt, stränginstriment och sång, Fredrik Pettersson, dragspel, stränginstrument och kör, Rigmor Bådal, bas och kör, och Mats Ljus, slagverk och kör.

Skansenanknytningen leder tanken till folkmusik av traditionellt slag, och visst finns det här ett och annat vars texter är skillingtryckartade eller har prägel av folksång. Men en sådan bestämning leder ändå tanken fel – den här lilla gruppen åstadkommer musik som svänger, ibland alldeles förbannat, faktiskt i Astons anda.

Svänger gör till exempel ”Ekot vid bergets fot”. Berget är här Mariaberget på Stockholms Söder, och texten – om några vårdagar – har till och med en strof som är lånad ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Stockholmaren”.

I ”Napp i oktober”, en fiskehistoria med tycke av skillingtryck, vill jag särskilt nämna Åborgs munspel.

”Bomull och lin”, som har skrivits till Lindagarna på Skansen, har lånat sin melodi från ”Wabash Cannonball”. När dragspelet kommer in, låter den här lite cajunartad.

”Så sent som igår”, med en text om ett ödehus i en gudsförgäten bygd, är bluesig men trots sitt innehåll ganska snabb i tempot. Åborgs munspel är mycket snyggt i det här sammanhanget.

När det gäller den avslutande ”Allas egen” väljer jag att låna ur det textblad som följer med skivan: ”Ett slags pendel mellan revbenen, i Faucaults anda. Påvisar individens inre universum. Typ.” Fast för egen del nöjer jag mig med att den, trots min numera höga ålder, väcker min lust att dansa. Som på Astons tid.

På www.myspace.com/klarskinn hittar du smakprov på video.

På www.youtube.com/klarskinn finns mera.

Utöver ”Fem nya melodier” finns ytterligare två CD med Klarskinn: debuten ”Klarskinn” och uppföljaren ””Tretton”.

Kontakt får man genom e-postadressen anders.aborg@comhem.se. Genom Anders Åborg går det säkert att få prisuppgifter och beställa skivor.

Men varför i helvete ges den här gruppen inte ut av något skivbolag?

Skulle kunna ha blivit mycket bättre

26 maj 2011 8:35 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag är ganska säker på att Emmylou Harris’ senaste CD, ”Hard Bargain” (Nonesuch 7559-79781-8, 2011, distribution Warner) skulle ha kunnat bli mycket bättre än den nu är – förutsättningen är att hon hade bytt kompgrupp.

Den grupp hon nu använder, under ledning av gitarristen och samtidigt producenten Jay Joyce, smetar ner hennes melodier – hon har komponerat det mesta själv – och gör sitt bästa för att också dränka hennes sång. Bäst fungerar musikerna nu i snabba och/eller rockiga låtar som ”New Orleans”, ”Big Black Dog” och ”Six White Cadillacs”. Ibland, som i ”The Ship On Her Arm”, kan man ändå ana att den här låten i mer uttalat balladartad form kanske kunde ha blivit riktigt bra.

Några noteringar om några enskilda låtar: titellåten ”Hard Bargain”, en av få som inte helt eller delvis har skrivtis av Emmylou Harris själv, har gjorts av Ron Sexsmith. ”Darlin’ Kate”, sannolikt bättre än den låter här, är skriven till minnet av Kate McGarrigle.

Och så vill jag nämna även ”My Name Is Emmett Till”, som Emmylou Harris skrev till minnet av ett rasmord på en svart 14-årig pojke 1955 vid Tallahatchiefloden nära Money i Mississippi.