Skapelsen enligt Höglund

Anna Höglund, född 1958, har – om jag inte tar fel – födelsedag i dag. Grattis!

Nej, jag känner inte Anna Höglund, men jag har mött henne både som barnboksförfattare och barnboksillustratör, faktiskt även serieskapare. Hon illustrerar sina egna böcker men också flera andra framstående barnboksförfattares, böcker av Ulf Stark, Ulf Nilsson, Barbro Lindgren med flera. Hon är också rikligen prisbelönad.

En bok för alla har just (2011) återutgivit hennes bilderbok ”Först var det mörkt…”, som ursprungligen gavs ut av Bonniers 1991.

Det är en bok som det inte är alldeles lätt att ge en åldersrekommendation till. Den sägs på försättsbladet vara tillkommen ”i samarbete med Otto 3 år”, och dess mycket korta enmeningsbildtexter skulle mycket väl kunna ha kommit ur en treårings mun. Men enligt förlagets åldersrekommendation är den ämnad för åldersgruppen 7-11 år!

Bokens formellt enkla struktur – varje bild skildrar en enda sak, och till bilden finns en superkort förklarande text – leder förvisso associationerna till böcker för små barn, men samtidigt är innehållet, både text och bild, sådant att det snarare bör tilltala barn som har förmågan att reflektera mera. För det här är i själva verket ett slags skapelseberättelse, om än en ganska särpräglad sådan.

Den här berättelsen börjar moseboksaktigt, med först mörker, sen månsken och morgonljus. Sen kommer regnet, och huvudpersonen, en liten gubbe, måste ta hjälp av först ett paraply, sen en båt. Vinden tar tag i dess segel, och gubben anländer till en ö. Där finns ett nästan John Bauerskt träd, som skriker ”Hjälp!” när gubben bryter av en torr pinne från dess stam. På ön finns också en glasskiosk, tom verkar det som, och så bygger gubben ett slott. När gubben är färdig, kommer det en ängel flygande – den här skapelseberättelsens enda religiösa referens. Ängeln, som heter Eriksson, har en strut glass i vardera näven. Sen flyger Eriksson hem till sitt, var nu det är, medan vår gubbe går och lägger sig i sängen i sitt slott. Och drömmer om att han simmar bland väldiga blommande näckrosor…

Poetiskt, mytiskt, en bildsaga att reflektera över. Jag ser fram mot att lite längre fram i sommar prova den här boken på en flicka i precis rätt ålder, en ung dam som både kan fantisera och reflektera.

Janosch, en barnboksförfattare värd att lära känna

Janosch är den pseudonym den tyske barnboksförfattaren Horst Eckert använder. Janosch föddes 1931 i dåvarande Schlesien, ett område som efter andra världskrigets slut hamnade i Polen i stället för, som tidigare, i Tyskland. Familjen Eckert fanns bland de många tyskar som då i stället bosatte sig i Västtyskland. Sonen, Horst, studerade på 1950-talet konst i München, och 1960 debuterade han som barnboksförfattare.

Berghs förlag har gett ut en rad bilderböcker av Janosch på svenska, bland annat ”Jag gör dig frisk, sa lilla Björn” (översättning Gun-Britt Sundström, 1987, i original ”Ich mach dich gesund, sagte der Bär”, 1985). En bok för alla har återutgett den två gånger, 2002 och 2011, och det är den värd.

Boken har helt uppenbart ett pedagogiskt syfte – att göra barn trygga inför sjukdomar, läkare, sjukhus och behandling – men den är inte alls fyrkantig på det där sättet som pedagogiska barnböcker ibland tyvärr är. I stället är det här en lekfull, traditionellt sagoaktig introduktion till en värld som många barn, förr eller senare, kommer i kontakt med. Janosch’ bilder är inte alls skrämmande, snarare rara, och den ganska långa texten bidrar till att väcka barnets nyfikenhet: lilla Tiger mår inte riktigt bra och plåstras först om av sin vän lilla Björn för att därefter fraktas till sjukhus för behandling. Det går bra förstås, och dessförinnan möter vi stöttande vänner, sjukhuskläder, sjukhussängar, röntgen, ja till och med sprutor. Och jag tror nog att bokens små läsare känner sig ganska trygga med det boken berättar för dem.

Svårtolkat resultat i Eurovision Song Contest

Jag såg finalen i Eurovision Song Contest och fann inte skäl att i några avgörande avseenden ändra mina egna betyg från de båda semifinalerna. Hustrun, som satt med framför TV-apparaten för sällskaps skull, är alls inte intresserad av den här sortens musik, men bidrog ändå till underhållningen genom att då och då fälla dräpande omdömen om artisternas kläder och frisyrer.

Jag tycker att årets resultat är ovanligt svårtolkat – jag hittar liksom ingen linje i tittarnas och juryernas val.

Som det musikfreak jag är, gladde jag mig åt att kompis/grannlandsröstningen åtminstone tycks ha minskat i betydelse, men min grundattityd på den här punkten får mig också att inte känna någon särskild glädje över Azerbajdzjans till stor del svenskbyggda seger eller Sveriges egen tredjeplats. Bättre låtar fanns det faktiskt. Och sämre också.

Som några av er kanske minns, sågade jag redan i mitt semifinalkåseri, mitt forna hemland Estlands bidrag, så jag blev verkligen inte förvånad över näst sist-placeringen.

Men det fanns mycket annat i resultatet som förvånade mig.

Varför hamnade till exempel Litauen snäppet högre än två andra grannländer som hamnade i bottenligan, Island och Finland – framför allt det finska bidraget hade varit värt en betydligt bättre placering.

Det senare gäller i ännu högre grad Irlands bidrag, som nu ändå kom åtta.

Fem av finalisterna hade inte hamnat i finalen via semifinalerna utan gått dit direkt, och åtminstone två av de här bidragen hade faktiskt sina kvalitéer. Av dem klarade sig också Italiens mycket bra – ”Madness of Love” med Raphael Gualazzi hamnade till slut på andra plats. Själv tror jag att det snarare var den musikaliska inramningen – pianoklink och trumpet med sordin – än sången som vann den europeiska publikens hjärtan. Mycket bra var också tyska Lenas återkomst med ”Taken by a Stranger”, som avgjort borde ha hamnat på en högre plats än nu tionde.

Men varför publiken röstar som den röstar vet vi ju i grunden inte. Fast man kan ju ana att också utommusikaliska faktorer – klädsel, scenshow med mera – spelar en stor roll för hur en jättepublik med mycket olika förmåga att bedöma musik röstar. Märk till exempel att Moldavien med sitt dumstrutnummer, ett stycke fartig musikteater, tog sig ända upp på tolfte plats.