Politikerhistorier: Sten Andersson

Ett läsarbrev föranledde mig att i minnets gömslen leta efter politikerhistorier, gärna självupplevda.

Det slog mig då att jag faktiskt har publicerat några sådana. I dödsrunan över Sten Andersson berättade jag ett par episoder från tiden då han var partisekreterare och således min chef på partikontoret, beläget på Sveavägen 68.

* * *

Vid ett tillfälle kom jag – jag var pressekreterare då – en tidig morgon in på Stens rum i något ärende. Sten hade stängt dörren men var inte upptagen i telefon eller av någon annan person. Han verkade leta efter något. – Kan jag hjälpa dig med något, Sten? frågade jag som den tjänstvillige unge medarbetare jag var.

Sten berättade då att han hade åkt in med tunnelbanan till station Rådmansgatan, T-banestationen närmast 68an. Det var fullt i vagnen, och han stod där och höll i sig i en stång, när det plötsligt började klia påtagligt på ena axeln. Sten försökte kratsa sig där, men då förflyttade sig det som kliade till andra axeln, och så där höll det på till dess att han plötsligt förstod: I hans ytterrock befann sig sonens dansmus! Nu gällde det att bara hålla masken och så snabbt som möjligt ta sig upp till rummet på plan fyra på 68an. In alltså, stäng dörren och av med rocken! Men den kvicka musen smet förstås och klängde nu i ilfart runt väggarna. Och vad värre var: alldeles snart skulle han få besök av en ambassadör från ett arabiskt land. Som den rådige funktionär jag var, lyckades jag med hjälp av Stens sekreterare, Maud Björklund, snart hitta en tom glasburk med plåtlock, och så gjorde vi andningshål i locket åt musen. Sen började jag jaga musen och knep den, varvid den för övrigt bet mig i fingret så att jag blödde. Vi hann stoppa musen i burken och få ut den, innan ambassadören kom. (Musen dog tyvärr.)

Så långt är historien fullständigt sann, men Sten hade inte varit Sten, om han inte hade bättrat på den lite och sen läckt den till Tysta Mari på DN. I den versionen slutar historien med att den arabiske ambassadören kommer in genom dörren, just i det ögonblick då Sten och jag har kastat oss ner på golvet i jakten på musen. Det hampar sig så, att vi båda ligger i riktning mot Mecka. Ambassadören blir mycket imponerad.

* * *

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Trodde jag att det fanns någon himmel, föreställer jag mig, att Sten nu satt där och skrattade. Han hade ett smittsamt garv.

Trettondagskonsert och middag för Karin, 90

I höstas firade vi att Birgittas faster Karin Dahl blev 90. Jag har tidigare skrivit om denna märkliga kvinna: pedagog, beläst och radikal, vid denna höga ålder fortfarande engagerad i mindre lyckligt lottade medmänniskors rättigheter och välfärd.

Syskonbarnen Dahl med respektive plus vår Anna, som var en av idégivarna, uppvaktade Karin i musikens tecken: hon fick en trettondagskonsert i vårt Musikens hus i 90-årspresent. Det vill säga, konserten ägde rum redan på trettondagsafton.

Tanken var att vi som var med om den här presenten alla själva skulle vara med på konserten, och sen var samtliga bjudna på middag hemma hos oss. Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica var tyvärr upptgna på annat håll, men faster Karin omgavs av oss övriga: Birgitta och mig, Karin (jo, en till!) och Hasse, Ragnar och Gunnel och så alltså Anna och Enver.

Flera av de nämnda, bland dem Enver som själv är musiklärare, hade tidigare inte varit på vårt Musikens hus – de bor inte i Uppsala – så det var en upplevelse i sig för dem redan att se den här vackra byggnaden och från dess översta våning blicka ut över staden och dess ljus. Programmet, med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Karl-Magnus Fredriksson (baryton) och Miriam Treichl (sopran) som sångsolister, var sådant att det kunde tilltala en publik med lite olika kunskaper och förutsättningar, men det faktum att man spelade idel välkända nummer, till stor del ur operettrepertoaren, hindrade inte att det fanns inslag av virtuositet i både sångnummer och spel.

Som sagt, programmet var säkert utvalt med tanke på att det var fest och trettondagsafton: ouvertyrer och sångsolonummer (plus ett par duetter) spelades ur Mozarts ”Figaros bröllop”, Nicolais ”Muntra fruarna i Windsor”, Kalmans ”Bajadärerna”, ”Grevinnan Mariza”, ”Csardasfurstinnan” och ”Cirkusprinsessan”, Lehárs ”Giuditta” och ”Glada änkan” samt Strauss den yngres ”Läderlappen” och ”Zigenarbaronen”.

Alltsammans lättsamt och elegant, i några av numren dessutom med det slag av musikaliskt djup verket medger.

Hemma i vår fortfarande julpyntade lägenhet hade Birgitta förberett en bättre middag: som förrätt en gudomligt god skaldjurssallad och som huvudrätt köttgryta på kalv, kycklinglever och kantareller; dessutom serverade hon som mellanrätt lite av min estniska julsylta. Vi avslutade med mandelmusslor, hallon från Öregrund och så vispgrädde plus kaffe.

Hasse skjutsade hem faster Karin, innan han skjutsade hem vallentunaborna.

I dag använde jag en stor del av förmiddagen till att diska.

Bob Dylan som blues- och folksångare

Cynthia Gooding minns jag bland annat från Elektras och Folkways’ magnifika LP-samling ”The Folk Box” (EKL-9001, 1964). I början av 1960-talet gjorde Gooding, själv alltså folksångerska, en serie folkmusikprogram för den radikala radiostationen WBAI, och den 11 mars 1962 hade hon bjudit in den mycket unge Bob Dylan för att samtala med henne och sjunga. Alltsammans finns nu utgivet live på CD. Denna mycket tidiga dylaninspelning har fått sitt namn efter radioprogrammet, ”Folksinger’s Choice” (Left Field Media LFMCD 501, 2010).

Dylan, då fortfarande inte särskilt känd, kom från samma trakter som Gooding, men de kände ursprungligen inte varandra – dock hade de vid det här laget träffats, i samband med en av hennes konserter i Minneapolis.

Det intressanta och nästan sensationella med det här radioprogrammet är att Dylan i huvudsak sjunger sånger ur den traditionella blues- och folksångrepertoaren. Redan då hade han i och för sig börjat göra adaptioner och bearbetningar av andras låtar, så man ska inte låta sig förledas av att han ibland står som upphovsman, ibland som arrangör.

Här möter vi således en tidig version av hans ”The Death of Emmett Till”, vars text handlar om rasism i 1950-talets Mississippi, men i radiointervjun medger han, att han har lånat melodin från Len Chandler. ”Standing On the Highway” är bra deltablues, men den liknar åtminstone två låtar av Robert Johnson. ”Roll On, John”, här gjord som hörvärd blues, har vi tidigare hört som bluegrass med Mike Seeger. Och den avslutande ”Hard Times In New York Town” har en tydlig återklang av en låt som finns med på Harry Smiths berömda (och på CD återutgivna) Folkways-antologi ”Anthology of American Folk Music”.

Missförstå mig inte: jag vill inte anklaga Bob Dylan för någonting alls. Men hans musik var redan från början full av elegant utförda stölder, inlån och citat. I intervjun medger Dylan beredvilligt detta.

Annat på den här CDn med material ur radioprogrammet redovisas rakt som verk av andra. Och eftersom Dylan själv upprepade gånger har medgett sitt beroende av Woody Guthrie, är det kul att här få höra en bra insjungning av Guthries ”Hard Travelin’” med Dylan på gitarr och munspel.

Kul också att få höra Dylan göra en hel rad låtar av gamla bluesmästare: Bukka Whites ”Fixin’ To Die”, ”Smokestack Lightning” av Howling Wolf och ”Baby Please Don’t Go” av Big Joe Williams. Robert Johnson är redan nämnd.

Över huvud taget är det intressant och slående, hur påverkad den unge Dylan är av en äldre folkmusik- och bluestradition. På den här skivan hittar man till exempel både Jug Band-musik och en traditionell fängelseballad, upptecknad av Alan Lomax – även om den senare kom till Dylan via Ian & Sylvia, för övrigt rikligt representerade i min skivsamling.

Man får tacka sonen, Matti, som gav mig den här CDn i julklapp. Han förstår att den här CDn är full av amerikansk musik av det slag som intresserar hans farsa. Och som farsan kan en hel del om.

För dem som skaffar den här CDn kan jag – apropå namn som nämns i mapptexten – berätta att jag har ett antal av de blueskompilationer Sam Charters gjorde för Folkways i den amerikanska södern och att jag till och med har träffat Izzy Young – fast det var här i Sverige.

Debatt på S-bloggar om oönskade kommentarer

På sista tiden har det åter igen på S-bloggar förekommit några inlägg om störande och oönskade inlägg från utomståendes sida.

Och visst kan man bli trött på nättroll, folk med käpphästar, människor med en notorisk oförmåga att i kommentarerna hålla sig till det egna inläggets ämne, borgerliga skribenter som utnyttjar S-bloggar med stor läsekrets för att nå ut med sina egna budskap, personer som inga som helst sakargument biter på och så de där som inte bara tänker som utan också uttrycker sig som idioter.

Även jag har, av och till, fått min beskärda del av det här. Men jag har svårt att se att man kan slippa det här annat än genom att strypa också den önskvärda och fruktbara debatten. Man kan naturligtvis stänga av kommentarsfunktionen, men en blogg som inte är öppen för frågor och synpunkter förlorar mycket av sitt intresse. Och skulle bara de som är anslutna till S-bloggar få kommentera varann, skulle ju mycket av det spännande med nätdebatten, att också de som är av annan mening deltar, försvinna – och samtidigt också möjligheterna att med hjälp av argumentation vinna över tveksamma till den egna ståndpunkten. För min del gäller att jag har en mycket hög andel icke-socialdemokrater bland läsarna av min stora blogg, och skulle jag tvingas överge dem, skulle jag nog välja att – mot min egentliga vilja – lämna S-bloggar.

Så jag är för min del beredd att ta konsekvenserna, att man ibland då får handskas med tvivelaktiga kommentarer. Med det senare menar jag inte kommentarer skrivna av människor som har andra politiska uppfattningar än mina – dock upprätthåller jag en strikt hållning mot rasistiska och antidemokratiska kommentarer; dem raderar jag. I övrigt har jag stor tolerans mot åsikter som avviker från mina egna, raderar mycket sällan kommentarer. Men jag har ett ont öga till kommentarer som går långt utöver gränsen för mitt eget inlägg (det som ju ska kommenteras): helt uppenbart är tillkomna bara för att nå min stora läsekrets med propaganda, egentligen inte relaterad till det jag har tagit upp, åtminstone inte i mer än någon liten detalj.

Bloggosfären, och nätet över huvud taget, har vidgat arenan för demokratisk debatt mellan medborgarna, och den landvinningen ska vi slå vakt om. Poängen med det här är att vi får ett öppet informations- och meningsutbyte mellan fler människor än någonsin och att de meningar som torgförs där åtminstone till största delen är aktörernas egna, alltså inte åsiktskrig där ståndpunkterna är fastställda av någon annan än avsändaren. Alltså: vi är många bloggare som har socialdemokratiska grundvärderingar, men vad vi vill föra fram bestämmer vi själva. Ibland använder vi rent av våra bloggar för att kritisera det egna partiet och få det att ändra kurs.

Det senare tror jag väcker respekt också hos dem som inte delar vår politiska uppfattning.

Ny serie på Aftonbladets seriesida

Aftonbladet har, i motsats till kvällskollegan Expressen, behållit seriesidan, även om antalet serier under en period har varit nere i fyra och man dessutom har kört med serielös söndagstidning. Nu är dock antalet serier uppe i fem.

Nyförvärvet heter ”Samir” och görs av den unge göteborgaren Max Gustafson. Det går inte att bedöma en serie efter en enda strip, men jag har läst mig till att huvudpersonen Samir ingår i ett litet boendekollektiv och att den här trion och deras vänner representerar lite olika värderingar och livsstilar. Jag kan tänka mig att detta när det gäller karaktärerna leder till en viss stereotypi – men det här är naturligtvis ett sätt att skildra dagens unga generation.

På 1950-talet började jag först köpa den av LO ägda Afton-Tidningen (AT), och jag fortsatte sen att köpa det av LO förvärvade Aftonbladet. Naturligtvis har jag också under lång tid läst Expressen, men jag slutade definitivt följa den, när tidningen slopade serierna. Expressen som en gång i världen berikade serieutbudet i Sverige med ”Knallhatten” och ”Snobben”!

Serier, under 1950-talet en så framgångsrik genre att de stämplades som en samhällsfara för barn och unga, för numera en tynande tillvaro i många dagstidningar. För mig (som också nu, vid 73 års ålder, regelbundet köper serietidningar och seriealbum) är det här en helt obegriplig utveckling. Varje riktigt bra tidning måste också innehålla serier!

En gång i världen var serierna ett lockemedel för köp och läsning av en tidning. Detta gällde även kvällstidningarna. Jag skulle tro att fortsättningsserierna, ofta äventyrsserier, dessutom var ett lockemedel att hålla kvar läsarna vid just ”sin” tidning. Den som köpte AT eller Aftonbladet ville ju veta hur det skulle gå för Dick Tracy, Dickie Dare, Annie (Little Orphan Annie) och allt vad de hette.

För inte så vansinnigt länge sen körde Aftonbladet Magnus Knutssons och Ulf Janssons fortsättningsserie ”Ratte” – där jag för övrigt förekom som Uno Smock i ett par avsnitt – som söndagsserie över nästan en helsida. Till den återvände läsarna, vecka efter vecka.

Varför antas dagens kvällstidningsläsare inte minnas den pågående handlingen i en äventyrsserie ens efter ett enda dygn?

Melodikrysset nummer 52 2010

Dagens melodikryss var nummer 52 i 2010 års serie men sändes på nyårsdagen, alltså just i 2011 års begynnelse.

Anders Eldeman varnade för att det innehöll knepigheter, i mitt fall fall dock bara Britney Spears, eftersom hon inte hör till de artister jag brukar lyssna på. Jag ändrade inte inställning efter att ha hört henne i ”Out From Under”.

Vad lyssnar jag på då?

Stefan Sundström finns komplett i min skivhylla, så jag har förstås också senaste CDn – du hittar till och med recension ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst kände jag genast igen hans ”Boy Boy ville sjöman bli”.

Hasses & Tages revyer har jag på video och DVD, och Birgitta och jag såg på sin tid ”Glaset i örat” på scen. Det här lätt ekivoka numret heter ”Efter kaffet”.

Mera revy: vore jag lika gammal som Ernst Rolf vore jag död, men visst har jag många gånger hört hans ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Den svenska texten skrevs 1917 av signaturen Karl-Ewert (Christensen), och den sjöngs alltså in, för övrigt i London, av Ernst Rolf. Det engelska originalet, från 1915, skrevs av Felix L Powell (musik) och George Asaf (text) och hette ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”.

Känd scenartist även här i Sverige var på sin tid dansken Max Hansen, som vi här hörde i ”Det måste vara underbart” ur operetten ”Värdshuset Vita Hästen” (1930) med musik av Ralph Benatzky och där Hansen spelade kyparen Leopold.

TV-serier är lite grann av vår tids operetter. En svensk sådan var ”Hem till byn”, som vi i dag skulle gräva fram ur minnet med hjälp av Jan Johanssons musik.

Ett slags hem till byn-känsla ger också en låttitel som ”Laxå”, vars amerikanska förlaga, ”Jackson”, dock är vida mer känd i den version som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde.

Det leder oss över till ytterligare en försvenskning. I Disney-kavalkaden på julafton, som jag naturligtvis såg även i år, finns ett avsnitt ur ”Djungelboken”, där Beppe Wolgers har lånat sin röst åt björnen Baloo. Men när vi, som här, hör Baloo sjunga, är det i stället Rolf Bengtsson vi hör. Vi talar nu alltså om den svenska versionen.

Thore Skogman skulle väl, om han hade levat och fått uppleva den sittande högerregeringen, ha utropat ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”, men nu var det ju hans ”Jämtgubben” vi hörde, som söker bot mot sin svåra förkylning på ett apotek. För övrigt befinner sig Thore, liksom för övrigt Beppe och Roffe, i sin himmel eller vart nu deras tro ledde dem.

Kay Pollak gjorde på tal om det en sevärd film med titeln ”Så som i himmelen”; Birgitta och jag såg den med uppskattning. I den förekom ”Gabriellas sång”, som sjöngs av Helen Sjöholm.

Jag uppskattar också Bo Kaspers orkester och tycker att deras ”Cirkus” är en hörvärd låt. För övrigt har jag allt sedan barndomen en i dag politiskt inkorrekt kärlek till cirkus, även cirkus med dresserade djur.

Evert Taube älskar människor i det här landet oavsett åsikter i övrigt, politiska och andra. Och det med all rätt. En av hans älskansvärda visor fick vi höra i dag, ”Linnea”. Till henne har visans jag skrivit ett brev och fått svar ”den nittonde i denna månad”.

Fast där är vi ju inte riktigt än.

God fortsättning så länge!

* * *

En läsare påminner mig om att jag tycks ha glömt bort att redovisa svaret på den allra sista frågan. Jo, så var det, och det var en ren lapsus. Vi hörde ”La Dolce Vita” med After Dark, således en Drag Show.

Det här var 2011 års allra första misstag. Det kommer säkert flera!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.