Polisdeckare i stockholmsmiljö

11 januari 2011 17:06 | Deckare | Inga kommentarer

När Ordfront, efter förlusten av Henning Mankell, sökte en ny, gärna storsäljande deckarförfattare, fäste förlaget stora förhoppningar på Carin Gerhardsen, som genast kontrakterades för flera böcker.

Vi har de böcker som har getts ut i hennes ”Hammarbyserien”, men jag har först nu kommit att läsa en av dem, närmare bestämt den tredje i raden, ”Vyssan lull” (2010).

I många avseenden påminner den här boken om andra polisdeckare: Som i Ed McBains 87e-deckare och Mankells serie med adress Ystad möter vi ett poliskollektiv, dock med en av karaktärerna – i Gerhardsens fall kriminalkomissarie Conny Sjöberg – i ett slags huvudroll. Inte heller är uppläggningen unik i så måtto att man inte bara får möta de här poliserna i deras yrkesroll. Här som i andra liknande böcker får vi ta del av de agerande polisernas privatliv och inbördes relationer – här förekommer till och med, inom poliskollektivet, ett sexuellt övergrepp mot en av de kvinnliga poliserna. Ändå tycker jag inte att jag kommer de här poliserna, verksamma på Stockholms Söder, riktigt nära.

Det här kan ju å andra sidan bero på att jag möter dem först i tredje boken om dem och att författaren förutsätter, att jag redan ska veta en massa saker om dem. Värre är det att jag läser de första 150 sidorna med viss distraktion, detta sagt trots att boken i sin första del innehåller ett bestialiskt mord på två små barn och deras filippinska mor.

Men sedan händer något med boken: den blir bitvis mycket spännande och får en dramatisk, ja våldsam upplösning. På bästa deckarmaner skruvar Gerhardsen också upp handlingen ytterligare ett varv. Det som ser ut som ett tänkbart motiv har visserligen med bokens dramatiska händelser att göra, men den verklige gärningsmannen blir synlig för polisen så väl som läsarna först i slutet av boken.

Berättartekniskt utnyttjar Gerhardsen tidigare i deckare brukade knep: den rullande handlingen avbryts av förbiflimrande bilder, vars innebörd och karaktärer först så småningom görs tydliga för läsaren. Ett plus vill jag ge Gerhardsen och hennes ”Vyssan lull” för den Ross Macdonald-artade intrigen, där händelser i det förflutna för evigt har präglat de agerande och sätter räckan av blodig hämnd i rullning. Den psykologiska trovärdigheten hos den här boken ökar också av att dess mördare delvis agerar utifrån ofullständig information.

Dock tycker jag att Gerhardsen i ett stycke, som inte rör huvudhandlingen, går mycket för långt. Hon analyserar också Conny Sjöbergs beteende i ljuset av vad som kommer fram om hans bakgrund. Och det här spåret med den rödhåriga älskarinnan och bilden från barndomen av hans (bokstavligen) brinnande storasyster hade vi gott kunnat vara utan – boken hade blivit bättre på det viset.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^