Politikerhistorier: Johannes Antonsson

Under centerstämmorna i Karlstad 1977 bodde vi journalister, så även centerns partiledning, på OK Motorhotell. Jag vet inte om det var den annalkande kärnkraftskatastrofen som gjorde det, men en sen kväll i hotellets restaurang – där det inmundigades en del starka drycker – tillfrågade en av mina kolleger kommunministern, till lika kyrkoministern Johannes Antonsson om hans syn på evigheten.

Hr Antonsson visade sig ha tänkt igenom saken. På en pappersservett ritade han i princip följande figur:

/_A____/_B________________________________/ C

– Det här (A) är det lilla jag kan överblicka med mina sinnen och mitt förstånd. Det här (B) är vad vi kan utforska med starka teleskop och andra apparater. Där bortom (C) finns det stora okända kosmos.

Jag publicerade kyrkoministerns skiss i Aktuellt i politiken (s) med kommentaren: ”Han är ingen dålig evangelist, den käre Johannes (C)!

* * *

Någon tid därefter mötte jag honom utanför Folkets hus i Stockholm. Jag väntade mig förstås en skrapa, men Johannes Antonssons häpna kommentar var:

– Hur fasen fick du tag på den där servetten?

Politikerhistorier: ur barnamun

I Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1977 (5 maj) publicerade jag på ledarsidan följande kåseri:

DET
HÄNDER

…att barn äger en politisk klarsynthet som man kan avundas dem.

Bland föreskole- och småskolebarnen går det till exempel ramsor om Thorbjörn Fälldin, som jag inte kan återge i tryck. Bortsett från att jag skulle få ett tryckfrihetsåtal på halsen, så skulle Svenska Dagbladet omedelbart publicera ramsan som exempel på socialdemokratins förfall.

Fastän det i själva verket är förskolebarnens och inte socialdemokratins verskonst det handlar om. (En funktionär på partistyrelsen är livrädd för att grannarna ska tro att det är han som har hittat på dom ramsor dottern kommer hem med från skolan.)

* Min egen son, Matti, fyra år, håller sig till ett sakligare plan i sina politiska analyser.

Han har uppenbarligen förstått att pappa är intresserad av det där dom pratar om i Rapport, och en kväll framför TV-apparaten visar han upp sitt eget intresse genom att peka på Olof Palme och säga:

– Nu är det den där som inte är så skojig som han som bestämmer.

Och som för att dokumentera sin egen kunskap tillägger han:

– Nu är det Fällbohman!

Detta är, jag svär, ingen gjord barnhistoria.

Hans äldre syster Anna, som nu är femton, satt en gång för länge sen också framför TVn och såg där Yngve Holmberg. Ropade:

– Mamma, där är högerspöket!

Den idén gav jag till Helga Henschen, som gjorde en teckning som dock föreställde Gösta Bohman i TV-rutan. (Bohman var mer aktuell i den valrörelsen.) Anna har mycket riktigt fått ett exemplar av ”Min gröna dröm är röd” med dedikation från Helga.

* En bekant har en yngre släkting, som visar en betydande ideologisk insikt.

På lekis diskuterar man av någon anledning det här med religion och Gud. Lekisfröken frågar vilka som tror på Gud. Alla räcker upp handen utom vår specielle yngling. Lekisfröken:

– Vad tror du på då?

– På Totaldemokraterna.

Kamraterna i Broderskapsrörelsen skulle kanske inte godkänna motsatsställningen. Men nog är det en träffsäker ideologisk bestämning.

Den kunde ha stått i partiprogrammet.

Enn Kokk

Politikerhistorier: Carl Lidbom

Carl Lidbom (1926-2004) var statsråd i statsrådsberedningen 1969-1975 och handelsminister 1975-1976. Politiker i vanlig mening var han väl aldrig, men Olof Palme använde honom som en uppfinningsrik problemlösare – ett av hans specialområden var juridiska nötter. Jag har själv tillsammans med honom snickrat ihop en småskrift från Socialdemokraterna om arbetsmiljöfrågor på den där tiden då vårt parti som en av sina paroller hade arbetslivets förnyelse.

Hans rent personliga talanger kom nog mer till sin rätta under den tid – 1982-1992 – då han var svensk ambassadör i Paris. Många återvände imponerade hem därifrån efter att ha sett ambassadör Lidbom personligen sabrera en flaska champagne.

I de svenska valrörelserna hade den ganska särpräglade Lidbom inte känt sig lika hemma. Men naturligtvis gjorde han sin plikt. De här båda historierna har jag fått av hans dåvarande (nu också han döde) informationssekreterare journalisten och deckarförfattaren Olle Högstrand:

* * *

Carl Lidbom var inte känd för att vara någon av de mer morgonpigga i vår rörelse. Östgötarna hade accepterat honom som kandidat på sin riksdagslista, så nu befann han sig på turné i Östergötland, som han annars inte hade något närmare förhållande till. En tidig morgon, med Calles mått mätt, anlände han till Ödeshög. Där leddes partiet, förtäljer historien, av en kvinnlig ordförande. Calle sitter och rör dystert i koppen med morgonkaffe. Känner på sig att han måste säja nånting:

– Jaha, så det är du som är Ödeshögs Indira Gandhi?

* * *

På den fortsatta turnén på den östgötska landsbygden får Lidbom syn på en kiosk och ber ombudsmannen som kör att stanna.

Han går fram till luckan och spanar in i kiosken:

– Har ni Le Monde?

Kioskägaren har aldrig hört talas om Le Monde men tror sig ändå förstå vad Lidbom kan tänkas vara ute efter:

– Nej, men vi har Black Jack.

Politikerhistorier: Sven Wedén

Sven Wedén, folkpartiledare 1967-1969, har väl inte satt några djupare avtryck i svensk politik, däremot blivit föremål för en del skämt: han var en närmast osannolik figur mitt under de unga liberalernas halmhattsepok.

Wedén hade av Folkpartiet i valet 1968 utrustats med en mikrofon och stod nu på Hötorget i Stockholm och snodde sig, inte bara i sladden. Till slut lyckades en äldre man få fatt på mikrofonen och ställde följande fråga:

– Tycker herr Wedén om getost?

– Ja, svarade Wedén. Men varför frågar Ni det?

– Jo. jag tänkte att jag äntligen skulle få ett bestämt svar – ja eller nej – på en fråga.

* * *

I samma valrörelse hade Folkpartiet också ett torgmöte med Sven Wedén i Gamla stan i Stockholm.

Bengt Åke Berg (s), anställd på Finansdepartementet, råkade under lunchen gå förbi Folkpartiets glest besökta torgmöte och passade på att gripa den mikrofon som stod till förfogande för dem som ville ställa frågor:

– Varför vill Folkpartiet höja skatten på sprit och tobak?

Själv var Berg inte intresserad av svaret utan fortsatte mot Finansdepartementet. Men medan Wedén började argumentera för sin och Folkpartiets ståndpunkt, tätnade plötsligt hans mycket lilla åhörarskara. De som hotfullt närmade sig var Gamla stans ledighetskommitté, den som i hög grad nyttjade både sprit och tobak.

Stämningen blev snabbt så spänd att Folkpartiet fick packa ihop, avbryta torgmötet och tillsammans med sin partiledare snabbt ge sig av.