Ny serie på Aftonbladets seriesida
2 januari 2011 15:38 | Media, Serier | 4 kommentarerAftonbladet har, i motsats till kvällskollegan Expressen, behållit seriesidan, även om antalet serier under en period har varit nere i fyra och man dessutom har kört med serielös söndagstidning. Nu är dock antalet serier uppe i fem.
Nyförvärvet heter ”Samir” och görs av den unge göteborgaren Max Gustafson. Det går inte att bedöma en serie efter en enda strip, men jag har läst mig till att huvudpersonen Samir ingår i ett litet boendekollektiv och att den här trion och deras vänner representerar lite olika värderingar och livsstilar. Jag kan tänka mig att detta när det gäller karaktärerna leder till en viss stereotypi – men det här är naturligtvis ett sätt att skildra dagens unga generation.
På 1950-talet började jag först köpa den av LO ägda Afton-Tidningen (AT), och jag fortsatte sen att köpa det av LO förvärvade Aftonbladet. Naturligtvis har jag också under lång tid läst Expressen, men jag slutade definitivt följa den, när tidningen slopade serierna. Expressen som en gång i världen berikade serieutbudet i Sverige med ”Knallhatten” och ”Snobben”!
Serier, under 1950-talet en så framgångsrik genre att de stämplades som en samhällsfara för barn och unga, för numera en tynande tillvaro i många dagstidningar. För mig (som också nu, vid 73 års ålder, regelbundet köper serietidningar och seriealbum) är det här en helt obegriplig utveckling. Varje riktigt bra tidning måste också innehålla serier!
En gång i världen var serierna ett lockemedel för köp och läsning av en tidning. Detta gällde även kvällstidningarna. Jag skulle tro att fortsättningsserierna, ofta äventyrsserier, dessutom var ett lockemedel att hålla kvar läsarna vid just ”sin” tidning. Den som köpte AT eller Aftonbladet ville ju veta hur det skulle gå för Dick Tracy, Dickie Dare, Annie (Little Orphan Annie) och allt vad de hette.
För inte så vansinnigt länge sen körde Aftonbladet Magnus Knutssons och Ulf Janssons fortsättningsserie ”Ratte” – där jag för övrigt förekom som Uno Smock i ett par avsnitt – som söndagsserie över nästan en helsida. Till den återvände läsarna, vecka efter vecka.
Varför antas dagens kvällstidningsläsare inte minnas den pågående handlingen i en äventyrsserie ens efter ett enda dygn?
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Serielöst är oserieöst.
De är också en slags samhällsindikator; att inte antas kunna följa seriedramaturgi över tid, är ett förflackningstecken av det varaktiga, uthålliga och tankeupprätthållande.
Vår tids mantran heter Nytt, Vidare, Annat och Nog Bättre,
medan serievärldens trådar är ett friuniversitet för barn, ungdomar och ogärna vuxna.
Hur Tarzan i nästa dags Kvällsposten och mitt 50-tals Malmö skulle ta sig ur Edgar Rice Burroughs förfärliga predikament, vävde nattens drömmar och byggde barnets fantasi och empati.
Comment by Rolf Liljeblad — 2011 01 03 10:43 #
Uppväxtens serier kan vara starka minnesreflektorer, där omläsning av de egna hjälteeposen framkallar både bitterljuva associationer och existentiella tårar.
Enns artikel reser även en dialektal undrar hos en skånsk husar: kan det vara så prosaiskt att ordet ”dickadarier” (=konster, spratt, trix, upptåg, överspel) har sin morfologiska etymologi i våghalsen och busgrabben Dickie Dare’s förehavanden i serierutorna?
Någon?
Comment by Rolf Liljeblad — 2011 01 06 10:56 #
Till Rolf Liljeblad: För mig är det här ett hittills okänt ord. Googlar man på det, hittar man bland annat ”hitta på dumheter” som ordförklaring.
Mitt googlande fick mig att börja tro att det kanske är ett skånskt uttryck, så därför slog ja i Johnny Ambrius´”Skånsk ordbok”. Där hittade jag ordet dickadejor = ursäkter, påhitt, undanflykter.
Min gissning är nog att ordets ytliga likhet med Dickie Dare kan vara en tillfällighet. Men å andra sidan har jag inte fått någon etymologisk förklaring till var det kommer ifrån.
Comment by Enn Kokk — 2011 01 06 11:54 #
Ja, ordet är skånedialekt men förekommer också i ”Kal’s ordlista” från Göteborg. I min malmöbarndom ingick det i standardbannorna när sommarystra barn inte kunde somna i ljusa sommarnätter och levde rövare i sovrummet. T ex kunde vår sommarlovsmorfar i hemmanet på djupaste Söderslätt framåt midnatt förmana: ”sluta spela topp, ungar!” eller ”inga mer dickadarier nu!”
Om vi tänker amerikanskt, skulle ordbildningen ”dick-a-daries” vara fullständigt språknormal och förstås av envar. Men att detta märkliga skåneord bildats så sent som medio 30-tal utifrån serien Dickie Dare’s svenska uppenbarelse först 1935, känns lite väl tidskomprimerat,
oaktat överensstämmelsen har närapå millimeterpassning.
Comment by Rolf Liljeblad — 2011 01 06 14:28 #