På återbesök i centerland

19 januari 2011 22:52 | Media, Politik, Resor | 9 kommentarer

Med dagens post anländer boken ”100 år av handlingskraft” (Jengel förlag, 2010), som är utgiven med anledning av Centerpartiets 100-årsjubileum förra året.

Redaktörer för boken är Mailis Dahlberg, Thomas Korsfeldt, Håkan Larsson och Emelie Löthgren, och två av de här redaktörerna – Mailis Dahlberg och Håkan Larsson – är gamla kompisar från mina många besök på center- och CUF-stämmor. Jag skriver ”kompisar” fastän jag var där som journalist på en inte helt vänligt sinnad tidning, Aktuellt i politiken (s). Men mellan mig och flera av de engagerade och aktiva i den rörelse jag bevakade fanns både respekt och vänskapsband. Att man tillhör olika partier och slåss för rivaliserande sociala intressen måste ju inte betyda att man inte kan umgås på det personliga planet. Och den här sortens vänskapliga och, trots ibland hårda ord, respektfulla band upphör inte ens i och med att åren och årtiondena går.

Med boken följer ett kort från Centerns riksdagskansli:

”Hej Enn

Åren går och kanske kan du få en liten nostalgitripp, när du bläddrar igenom min bok. Du har ju suttit med på många centerstämmor genom åren, och därför vill jag sända dig ’100 år av handlingskraft’.

Varma hälsningar

Mailis”

Det tackar jag för.

Jag har ju, som framgår av Mailis’ lilla hälsning, bevistat ett stort antal centerstämmor – CUFs, CKFs och Centerpartiets och så det gemensamma Rikstinget – vilket alltid tog veckan före midsommar, inklusive min egen födelsedag (19 juni), i anspråk. Centerstämmorna roterade i enlighet med ett fastställt schema mellan länen, så jag har på det här sättet också fått uppleva många svenska lokalsamhällen i den gröna skrud som utmärker Sverige när det är som försommarfagrast.

Så när jag nu bläddrar i den rikligt illustrerade ”100 år av handlingkraft”, känner jag från mina aktiva journalistår igen mängder av miljöer och människor – många av de senare har jag som sagt också etablerat en personlig relation till, både på det yrkesmässiga och det personliga planet.

Det är kul att återse gamla valafficher och på nytt konfronteras med gamla kampanjteman. Jag har inte hunnit lusläsa boken men kan genast konstatera, att den, även om den i likhet med andra likande historiker inte är fri från ambitioner att teckna en bestämd och positiv bild, ändå heller inte undviker besvärliga ämnen, till exempel dåvarande Bondeförbundets lite vacklande väg under Europas bruna år.

Centerns historia rymmer ju både långa och fruktbara perioder av samarbete med socialdemokratin och, särskilt under senare år, en mycket tydligare och mycket mer militant borgerlig – med vilket också menas en antisocialdemokratisk – hållning. Jag vill inte påstå att den aktuella boken lyckas reda ut skälen för just denna kursändring, men jag har mina aningar om att svaret kan tänkas finnas i en närmast marxistisk analys av respektive partis bas i det Marx kallar produktivkrafterna.

Förr var det mycket som förenade arbetare och bönder, också de senare kroppsarbetare. Men det här gällde under de många småbrukens tid. Numera, när jordbrukens arealer är mycket större och detta samt den kapitalinsats det krävs för att driva jordbruk får jordbrukarna att mer känna sig som företagare än som kroppsarbetare, är det kanske mer naturligt att de primärt känner intressegemenskap med partier, som också de – hur de än etiketterar sig – mer gynnar kapitalets intressen.

* * *

Med tanke på att det jag har skrivit om Centern och deras stämmor inte har varit helt snällt, är det kanske förvånande att jag genom åren har lyckats få så många vänner inom centerrörelsen och sedan också har lyckats behålla ett vänskapligt förhållande till dem.

Jag tänker här ge lite exempel på vad jag har skrivit om Centern genom åren. Det har förstås blivit åtskilliga ledare med analyser av partiets strategi och hållning i olika sakfrågor, men jag tänkte här hålla mig till de kåserier och elakheter jag har publicerat, främst i den personligt skrivna spalten Det händer… i Aktuellt i politiken (s).

Från rikstingståget vid centerstämmorna i Sundsvall 1975 noterar jag till exempel – för att starta någonstans – att Centerns Kvinnoförbund (CKF) står för de pittoreska inslagen: I rikstingets festtåg ser centerkvinnorna i sina färggranna bygdedräkter ut som ”en skvadron störtade påskkärringar”.

1976 rapporterar jag följande från centerstämmorna:

DET
HÄNDER

…att jag känner en egendomlig kluvenhet, när jag bevistar centerns stämmor.

Det finns fortfarande ett drag av folkrörelse över detta parti. Särskilt märks det på alla kringarrangemang runt stämmorna. Det är ungdomsdans på Folkets park. Det är amatörinslag i inledningar och pauser och programuppspelning i en aula. Kaffe och läsk serveras i ett tält utanför stämmolokalerna. Det är söndagens traditionella riksting med festtåg under gröna fanor, spelamanslag och människor i folkdräkt. (Hannes Alfvén var dock klädd i vanlig kostym.)

Någon gång – men det är inte så ofta numera – kan den här känslan rent av gälla politiken. När CUF-stämman med rejäl majoritet beslöt att socialisera läkemedelsindustrin var argumentationen faktiskt förbluffande lik, ja identisk med den på vår egen kongress.

Efteråt kom en olycklig yngling fram till mig och beklagade beslutet. ”Jag är mera funktionssocialist”, sa han.

Nog borde väl Fälldin ha lärt något av det här exemplet.

När vi sitter tillsammans i bastun ger han intrycket av att vara en lugn och resonabel karl. Inte bara när han talar om vandringar i fjällen.

Men hans påhopp på socialdemokratin i rikstingstalet var ju alldeles vettlöst i sak. Är det inte uttryck för obotlig ideologisk rörighet, så är det uttryck för hejdlöst skrupelfri taktik med avsikt att dels slå mot socialdemokratin och dels stänga grindar åt höger, så att väljarna inte ger sig i väg.

I kärnkraftsdebatten har han satt sig i spetsen för en religiös rörelse, vars proselyter nu till och med framträdde med gitarr inför stämman i Ystad. ”Ska du vara passiv / tills du blivit radioaktiv”, sjöng ett stämmoombud.

Och Sven-Erik Jansson, den sjungande ombudsmannen, framförde årets visa av märket Bo Finken, det vill säga Gustaf Jonnergård: ”De aningslöst drager till kärnkraftens land / fast folket sagt rungande nej. / Betänk vad som händer om helvetets brand / tar futt i en kärnkraftsverksgrej.”

”Så dundrar vår centerkanon”, heter det vidare i visan, som går på Calle Schewen, men jag undrar om inte den krigiska andan mindre har tänts av ekologin och kärnkraften än av hoppet att få regera tillsammans med folkpartiet och moderaterna.

”Vi segern ska vinna i valet i höst / Snart Palme ska trilla av tron.”

Enn Kokk

Och så blev det ju.

* * *

Nästa år, 1977, rapporterade jag från centerstämmorna i Karlstad.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att centerstämmorna liknar en serie bisarra, osammanhängande händelser.

Centerkvinnorna hamnade som bekant i det politiska rampljuset en hel dag. Men politiska uttalanden (som det om indexregleringen) gör dom sannolikt aldrig mer. Allt kommer att återgå till det gamla, det vill säga motionsdebatter om svordomar i TV och lanthushållsskolornas bevarande.

Från partistämman minns jag mest regeringstroheten och att björkarna stod runt väggarna likt energiskogar. På ett särskilt papper har jag också antecknat en minnesvärd replik från talarstolen: ”Är det rimligt att hunden ska skita just där?”

Just när jag stod och talade med CUF-ordföranden Anders Ljunggren anlände Jan-Erik Wikström till centerstämman. Ljunggren, med den blick över axeln: – Nu går jag ut!

Och var annars – om inte på centerns stämmofest – får man höra ett bildspråk som Gustaf Jonnergårds: ”Tänk om det tar futt i en avfallsbassäng?”

Som svar på centerungdomarnas antikärnkraftssång började ett halvt journalistbord på samma fest sjunga en motsång som går på ”We Shall Overcome”: ”Vi når ända fram / Vi når ända fram / En daaag.” Jag vet vem som hittade på texten, men jag avslöjar det inte, för hennes tidning skulle nog inte uppskatta det.

(Sen följer historien om kyrkominister Johannes Antonsson och hans skiss på en servett av evigheten, den som jag nyligen har återberättat.)

Enn Kokk

* * *

1978 skrev jag om centerstämmorna i Eskilstuna:

DET
HÄNDER

…att centerns politiska ståndpunker förbryllar mig.

I ett uttalande om skattesystemet kräver partiet till exempel ett skattesystem som kan utnyttjas som ett medel att uppnå ekologisk balans. Kan det vara Bohmans ständigt ökade förbrukning av sedelpapper, en ändlig resurs, man tänker på?

Politiskt var årets centerstämmor annars inte mycket att hurra för. Tidigare år har man talat med stora bokstäver om till exempel riksplanen. I år blev det mest bara riskplanen; Hedlunds slagskugga vilade över stämmorna, läser jag i en tidning, en fascinerande bild med tanke på hans stofthydda.

Centerkvinnorna, vars presskonferenser liknar en ständigt pågående examen i politikskolan, hör till mina absoluta favoriter i underhållningsbranschen. Den kväll TV sände en långfilm med bröderna Marx valde jag ändå utan tvekan att gå på CKFs stämma. Som ett modest exempel vill jag nämna motionen om att man inte bör få spotta popcorn på varann i barnprogrammen i TV, eftersom man inte ska lära barn att leka med mat.

Och på CUF- och partistämmorna kan man titta på Karin Perers från Dalarna, denna enastående korsning mellan skogsrå och naturkatastrof.

Rikstingståget tycker jag mycket om att titta på. Efter så pass många år på centerstämmorna att jag snart borde vara kvalificerad för Bramstorpsplaketten, är det, med sina gröna fanor och folkdräkter, en del av den svenska försommaren för mig. Det är inte många banderoller eller andra störande inslag i tåget, där det ringlar fram insvept i en doft av nyponblom på Nyforsgatan i Eskilstuna.

Rune Gustafsson har folkdräkt, Olof Johansson (döpt till Tok-Olle av kärnkraftsanhängarna som demonstrerar utanför Folkets park) är folklig i rutig skjorta och Thorbjörn Fälldin säjer ”Hej!” till mig där jag står på trottoaren. Elvy Olsson, också i folkdräkt, har en av SÄPO-killarna bredvid sig. Kanske ska han skydda henne för Birgit Friggebo, folkpartiets utsända gäst på centerstämman.

* På hemvägen berättar A-pressens Olle Högstrand att en centerkvinna på stämmofesten kom fram till honom och sa:

– Tänk att du som är så trevlig och Enn Kokk som är så snäll kan skriva så jävligt om oss!

Enn Kokk

* * *

1979 var centerstämmorna förlagda till Jönköping.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att de unga centerpartisterna hemfaller åt självbedrägeri.

CUF-stämman i Jönköping uttalade att man inte vill se centern i regering tillsammans med moderaterna igen. Två gånger för säkerhets skull.

Jag tror nog att Anders Ljunggren, Helena Nilsson och dom andra är uppriktiga.

Jag tror också att Anders, när han vid CUF-stämmans avslutning höll ett litet tacktal till mig på temat att vi i folkrörelserna ändå förstår varandra, inte bara gjorde det som en ploj.

Men faktum kvarstår. Vinner de borgerliga valet får signaturen Bofinken (Gustaf Jonnergård) skriva visor under signaturen Bohmanfinken.

Och när partiledare Thorbjörn Fälldin på rikstinget markerade avstånd till Gösta Bohman så var det inte ens fråga om självbedrägeri, bara rent och skärt bedrägeri: Först ska han locka till sig marginalväljarna mellan centern och socialdemokraterna, sen blir det som vanligt igen, det vill säga regering med Bohman.

Frågan är varför Anders, Helena och dom andra spelar med i detta spel.

* Nu tröstar de sig med sin framgångsrika mygel- och valkampanj för Olof Johansson: Han är mannen som ska göra slut på blockpolitiken! Han är mannen som slutgiltigt ska förvandla centern till ett radikalt miljöparti!

Jag förstår inte den här entusiasmen. Olof Johansson är röd mest i pälsen.

Men hans trut är det inget fel på. Och med hjälp av folkdräkter kan man ju förvandla de giftspridande storbönderna till miljövänner, åtminstone i rikstingståget. Själv tyckte jag dock att det väldiga Elmia inte var någon vidare lokal för alla vackra tal om småskalighet och lokalsamhällen. Jag minns också Gösta Spjuths viskkommentar till CUFs stämmotema ”Arbete i hembygd”:

– TV-hus i Segeltorp!

Ett av de oförglömliga minnena från årets centerstämmor blev också CUF-festen där det bara såldes läsk i engångsförpackning.

Den bittraste miljöstriden utkämpades dock på herrtoaletten, där det fanns en stor skylt med följadne text; ”Den som har fimpar, kapsyler och snus i urinen bör omedelbart uppsöka jourhavande läkare.”

Klotter därunder: ”Eller pissa i askkoppen.”

Enn Kokk

* * *

1980 hölls centerstämmorna i Sollefteå.

DET
HÄNDER

…att politiska manifestationer misslyckas.

Jag har, i sedvanlig ordning, tillbringat veckan före midsommar på centerstämmorna.

Om dem är bara en slutsats möjlig: Centern har inte lyckats hitta något budskap som bär.

Bland journalisterna utvecklades, i takt med att Fälldin skällde högre och högre på socialdemokratin, en bisarr sport (ett slags kompensation för att det inte fanns mycket att skriva om): att registrera dagens nya romanser. Bland centerpartisterna; dom har ett särskilt ord för det, stämmoäktenskap. Och bland journalisterna.

Nej, jag ska inte vara indiskret. Men ni blev allt nyfikna, va?

* Centerstämmorna är som gjorda för romanser. Solen skiner alltid. (Gud är centerpartist, säger värdfolket.) Försommaren står i sin fagraste blom.

I Sollefteå, där vi höll till i år, vindlade älven mellan nipor och, på längre håll, blånande berg.

När centerpartisterna samlades för söndagens rikstingståg (Karin Söder i folkdräkt och Åsa Nisse-marxisten Rune Lanestrand i röd skjorta) plockade jag en skir bukett med styvmorsviol och törnros och klöver till hotellrummet. (Buketten vissnade nästan under Fälldins tal men tog sig sen i kallt vatten.) Under samlingen diskuterade jag rosenodling med fru Söder.

I täten gick Härnösands musikskolas tjejer iförda kortkorta kjolar, pälsmössor, röda kjolar och vita stövlar. I kolonnen bakom sågs jämställdhetsminister Karin Andersson.

Som inledning till programmet på Nipvallen visade flickorna stjärten för statsministern.

Bredvid honom satt Gunnar Hedlund och myste.

* En kväll var det bankett, helnykter vill jag gärna intyga. Tro inte kvällspressen!

Kvällens folkdräkt i hambosvängarna var lila för damerna, sandgul kostym för herrarna. (Jag har uppgiften från en kvinnlig centerpartist som bjöd upp mig.)

Det var inte bara nyktert – det var så städat, så städat på stämmorna. Politiskt, menar jag. CUF-ledningen uppträdde som en samling yngre statsmän. Locket på!

På banketten hade mycket riktigt Helena Nilsson, CUFs säkerhetsrisk, placerats med en SÄPO-vakt som bordskavaljer.

Glad sommar!

Enn Kokk

* * *

1981 samlades centerpartisterna i Ronneby.

DET
HÄNDER

…att man får samhällets bristande handikappanpassning bjärt belyst.

På centerstämman i Ronneby före midsommar ställs presidium och personal plötsligt inför (det oväntade?) problemet att en rullstolsbunden kille begär ordet. En ramp byggs i all hast upp mellan podiet och golvet, men dessförinnan får man lov att lyfta upp killen med rullstol och allt. Även högtalare och talarplats (talarstolen är för hög) måste ordnas.

Killen i rullstol, Björn Billing, skräder inte orden: Fälldin och Åsling har över huvud taget inte nämnt ordet handikapp-politik. De handikappade behöver den nu så kritiserade offentliga sektorn! Varför har regeringspartiet centern inte sett till att de synskadade äntligen får sin dagliga tidning?

* Den av Billing kritiserade Nils G Åsling är förresten en riktig spjuver. Han avslutar sin presskonferens om regionalpolitik och lokalsamhälle med att peka på min bandspelare och säga:

– Kan man få skicka en hälsning till partistyrelsen i den där?

Och när jag beredvilligt säger ja, läser han in ett litet meddelande om lokalsamhällenas förträfflighet till socialdemokratiska partistyrelsen. Han slutar under journalisternas garv med ”Bästa hälsningar till Olof”.

Själv kvitterar jag med att föreslå att lokalsamhällena (som enligt centerns program ska förverkligas i ett antal experimentkommuner) förläggs till kommuner med borrhål, så att dom får lite kompensation.

Åsling, som inte är beredd att vakta Kynnefjäll, tänder genast på idén:

– Ja, just det. Lokalsamhällen med eget borrhål!

* Tidigare har Rune Lanestrand försökt starta en insamling till förmån för bötfällda lokala borrhålsvakter. Från talarstolen går han till ordföranden, Clas Elmstedt, med en väldig pappkartong och erbjuder kommunikationsministern att slutförvara en eller annan sedel i kartongen. Elmstedt vägrar, och partisekreteraren förbjuder insamlingen. Lanestrand ställer sig utanför ingången i stället.

Någon observerar att Åsling lägger pengar i Lanestrands kartong, men Åsling försvarar sig på presskonferensen.

– Jag trodde det var CUFs valfondsinsamling. Men jag la bara en tia, så jag har inte begärt den i retur.

Enn Kokk

* * *

1982 var det Örebros tur att härbärgera centerstämmorna.

DET
HÄNDER

…att jag inte kan hålla mig i styr på andra partiers tillställningar heller.

På centerns stämma i Örebro deltog en hund, i storleksordningen kalv. Den tog aktiv del i stämmoarbetet; så var den till exempel framme vid podiet och begärde ordet.

Under en nattlig debatt om IDB, där CUF-arna som vanligt slogs förgäves mot partiledningen, började jag iaktta hunden. När frågan var avgjord sände jag följande lapp till CUF-arna:

”Den läskiga hunden i gången deltog i omröstningen – den reste sig i voteringen. Den var mot IDB.” Högljudda garv från CUF-bänken.

Och när stämman var framme vid provborrningarna sände jag en ny lapp: ”Hunden meddelar att den vill gräva ner avfallet.”

Varefter jag fick en lapp tillbaka, undertecknad CUF: ”Tänk om det kommer en annan hund och gräver upp det!”

Någon logik kan jag inte finna hos CUF-arna – dom är mot slutförvaring både ovan och under jord.

Däremot har dom humor.

* Och så kan dom dansa.

Ibland tror jag faktiskt att dom i grunden är mycket mer intresserade av dans än av politik, och inget ont i det!

Jag deltar alltid flitigt i festerna under centerstämmorna.

Ingen riktig centerstämma utan att jag har fått dansa med Karin Perers, denna märkliga blandning av skogsrå och naturkatastrof, och med Helena Nilsson, centerns Bette Midler.

Under CUF-stämman dyker Thorbjörn Fälldin upp först i avslutningen, på förbundsfesten. En av de första han får syn på är förstås mig. Han hälsar och skakar hand och säger:

– Dansar du inte hambo när tillfälle bjuds?

Sen går han och dansar schottis med Soveig som också är med.

* Under partifesten genomför någa ungdomar från en dansskola som har uppvisning i latinamerikansk dans en kupp: Fälldin tvingas dansa samba i bastkjol. Ni har väl sett bilderna?

Jag måste försvara Fälldin en smula. Han fann sig bra, och skötte sig riktigt snyggt.

Jag har fällt många hårda ord om honom och gör det även i ledaren här bredvid.

Men rätt ska vara rätt.

Han är faktiskt bra på att dansa.

* Från spelmännen och knätofsarna på centerstämmorna åker jag till midsommarfirandet i Öregrund med lövad stång och Valö spelmanslag.

Glad sommar!

* * *

Centerstämmorna i Vänersborg 1983 kom att bli mina sista – jag lämnade redaktörsjobbet för Aktuellt i politiken (s) för att i stället biträda partisekreteraren i dennes kansli.

DET
HÄNDER

…nästan aldrig att jag blir sjuk. Allså blev jag inte så lite chockad när jag, på väg till centerstämmorna i Vänersborg, drabbades av allt värre magsmärtor – hemskare tågresa har jag aldrig upplevt i mitt liv. När jag, kallsvettig och uttorkad av kräkningar, anlände till hotellet och fann att jag inte hade blivit bättre, tog jag taxi till akuten på Vänersborgs lasarett och blev genast inlagd. Med dropp. Första prognosen var tarmvred; jag skulle opereras! Men nästa morgon hade magen lugnat ner sig – jag hade av allt att döma haft en häftig matförgiftning – och efter nya prover skrevs jag ut.

Genast begav jag mig till centerstämmorna.

* På centerstämmorna kan vad som helst hända.

CUF-stämman uttalade sig till exempel för bojkott av Pripps samtliga produkter, men varifrån tror ni att läsken i stämmokafeterian och i baren på stämmofesten kom?

Mer konsekvens fanns det då i CUF-beslutet att förbjuda konstgjord insemination. På parkeringsplatsen kunde man se bilar med streamertexten ”Decentralister gör det i det gröna”.

På CUFs stämmofest gjorde jag förresten en egen insats. Man samlade in pengar till solidaritetsfonden, och eftersom pengarna gick till SWAPO, skänkte jag en slant. Jag bilade mitt visitkort, där det står var jag arbetar. Så när resultatet redovisades – över 10.000 kronor hade samlats in – så meddelades det att däri ingick ett bidrag från socialdemokratiska partistyrelsen.

Under CUF-stämman pågick samtidigt i en annan lokal kvinnoförbundets, CKFs, stämma. Jag var inte där så länge. När jag hade tagit del av motionerna – Valstads CKF-avdelning krävde närvaroplikt (!) vid kristendomslektionerna i skolan och Hajoms CKF-avdelning påtalade att det svärs och sups för mycket i TV – gick jag tillbaka till CUF.

På söndag kväll – efter rikstinget med folkdräkter och gröna fanor; årets nyhet i tåget var glasskontroll med blåbärsglass – inleddes så partiets stämma. Utanför idrottshallen hade Rune Lanestrand anordnat en demonstration mot förre CUF-ordföranden Karl-Erik Olsson, som ju har medverkat till att ersätta villkorslagen med dess krav på helt säker slutförvaring med en ny (och i praktiken strängare) lag. ”Omplacera Karl-Erik Olsson” stod det på en skylt. Jag tröstade Karl-Erik med att man ju ändå inte hade krävt slutförvaring av honom.

Enn Kokk

* * *

Under centerstämman i Vänersborg blev jag vid ett tillfälle utbjuden på lunch av en delegation bestående av centerpartister från Umeå: Eftersom jag visste mer än de flesta, centerpartisterna inberäknade, om vad som var bra respektive dåligt med de olika centerstämmorna, ville de nu – när det ju skulle bli Umeås tur nästa år – be mig om goda råd.

Några fick de också, men själv kunde jag alltså inte längre vara med i Umeå, eftersom jag vid det laget inte längre var journalist.

Från centerstämman i Umeå kom det dock ett vykort med budskapet:
VI SAKNAR DIG HÄR!
DU MISSAR CHANSEN TILL PLAKETTEN

Kortet var undertecknat av ett fyrtiotal personer, både centerpartister och journalistkolleger.