Ny serie på Aftonbladets seriesida

Aftonbladet har, i motsats till kvällskollegan Expressen, behållit seriesidan, även om antalet serier under en period har varit nere i fyra och man dessutom har kört med serielös söndagstidning. Nu är dock antalet serier uppe i fem.

Nyförvärvet heter ”Samir” och görs av den unge göteborgaren Max Gustafson. Det går inte att bedöma en serie efter en enda strip, men jag har läst mig till att huvudpersonen Samir ingår i ett litet boendekollektiv och att den här trion och deras vänner representerar lite olika värderingar och livsstilar. Jag kan tänka mig att detta när det gäller karaktärerna leder till en viss stereotypi – men det här är naturligtvis ett sätt att skildra dagens unga generation.

På 1950-talet började jag först köpa den av LO ägda Afton-Tidningen (AT), och jag fortsatte sen att köpa det av LO förvärvade Aftonbladet. Naturligtvis har jag också under lång tid läst Expressen, men jag slutade definitivt följa den, när tidningen slopade serierna. Expressen som en gång i världen berikade serieutbudet i Sverige med ”Knallhatten” och ”Snobben”!

Serier, under 1950-talet en så framgångsrik genre att de stämplades som en samhällsfara för barn och unga, för numera en tynande tillvaro i många dagstidningar. För mig (som också nu, vid 73 års ålder, regelbundet köper serietidningar och seriealbum) är det här en helt obegriplig utveckling. Varje riktigt bra tidning måste också innehålla serier!

En gång i världen var serierna ett lockemedel för köp och läsning av en tidning. Detta gällde även kvällstidningarna. Jag skulle tro att fortsättningsserierna, ofta äventyrsserier, dessutom var ett lockemedel att hålla kvar läsarna vid just ”sin” tidning. Den som köpte AT eller Aftonbladet ville ju veta hur det skulle gå för Dick Tracy, Dickie Dare, Annie (Little Orphan Annie) och allt vad de hette.

För inte så vansinnigt länge sen körde Aftonbladet Magnus Knutssons och Ulf Janssons fortsättningsserie ”Ratte” – där jag för övrigt förekom som Uno Smock i ett par avsnitt – som söndagsserie över nästan en helsida. Till den återvände läsarna, vecka efter vecka.

Varför antas dagens kvällstidningsläsare inte minnas den pågående handlingen i en äventyrsserie ens efter ett enda dygn?