I partiledarfrågan

För några dagar sedan blev jag kontaktad av en daglig tidning, som ville att jag skulle skriva en debattartikel, en plädering för den person jag vill se som socialdemokratisk partiledare. Jag kände mig starkt lockad av erbjudandet men avböjde efter viss vånda.

Jag kan svensk politik, inte minst socialdemokratin, inifrån och har på nära håll kunnat följa flera olika socialdemokratiska partiledares framgångar så väl som tillkortakommanden. Jag tror att jag, med den långa erfarenhet jag har av vårt partis inre liv, har hyggliga förutsättningar att bedöma resultatet av det ena eller det andra valet av partiledare.

Mitt problem är i det här fallet ett annat, och det var det som fick mig att till slut tacka nej till erbjudandet att skriva den där artikeln: Om just jag uttryckligen pekar ut den jag skulle vilja se som ny partiledare, riskerar jag att mer stjälpa än hjälpa vederbörande: I till exempel Stockholms läns partidistrikt, som jag har häcklat med all den formuleringskonst jag behärskar, skulle den jag rekommenderar omedelbart rödstämplas och bli omöjlig. Bland S-bloggarna finns det många som fortfarande, till och med efter hennes famösa anförande på förtroenderådets sammanträde, har svårt att förlåta mig det jag skrev om Mona Sahlin när valberedningen förra gången pekade ut ny partiledare.

Jag är inte feg och jag är gärna outspoken, men jag vill gärna underlätta, inte försvåra valet av en ny och förhoppningsvis samlande partiledare.

Partiledarvalet är naturligtvis viktigt, men ännu viktigare är det att förskjuta partiets kurs ett par modesta steg i riktning mot klassisk svensk socialdemokratisk politik. Det kan ske bland annat genom att den kommande extrakongressen i partiets beslutsorgan – VU och partistyrelsen – väljer in ett antal personer som, utan att ha identiska åsikter eller ligga lika på den klassiska höger-vänster-skalan, tillsammans skulle kunna återge partiet dess ursprungliga reformistiska och inte socialliberala hållning.

Luciano Astudillo, Kajsa Borgnäs, Tomas Eneroth, Helene Fritzon, Marie Granlund, Peter Hultqvist, Morgan Johansson, Carin Jämtin, Leif Pagrotsky, Veronica Palm, Lena Sommestad, Elvy Söderström och Sven-Erik Österberg är några av de personer som tillsammans skulle kunna uträtta detta.

Och bland de nämnda bör man nog också kunna hitta en ny partiledare.

Till detta bör tilläggas att både VU och partistyrelsen naturligtvis också, liksom tidigare, bör innehålla LO-ordföranden och andra ledande fackliga representanter samt att framför allt partistyrelsen bör spegla partiets regionala organisation. Namngivningen ovan har gjorts främst för att markera en lätt omorientering av tyngdpunkten i partiets politik i en smula mer traditionell socialdemokratisk riktning.

Den mycket unga kärlekens jämmer och elände

För en tid sen hörde jag i radio titellåten på Melissa Horns CD ”Säg ingenting till mig” (Svedala / Sony 88697 60080 2, 2010) och föll genast för den: bra text, snyggt intro och komp, en för mig ny och intressant sångröst.

Dessutom gjorde mig sångerskans namn extra intresserad. Jo, det visade sig att hon mycket riktigt är dotter till Maritza Horn, som jag har på skiva, också har recenserat med uppskattning.

Det visar sig att Melissa är mycket ung, född 1987 och således bara en liten bit över 20. Lyssningen på det här albument, för övrigt redan hennes andra, säger mig att hon, utan att ännu vara helt färdigutvecklad, har en stor potential som både låtskrivare och sångartist.

Gott stöd har hon haft av Ola Gustafsson, som vi annars förknippar med Lars Winnerbäck, som hon också, tidigare, har gjort en duett med. Namnet Winnerbäck ger också viss vägledning om hennes inriktning: hennes texter handlar mycket om relationer, oftast inte så lyckliga sådana. Men man behöver nog egentligen inte söka musikaliska förebilder. Så ung som hon är, tjej eller kille (vill jag minnas från mina egna relationstrassel i motsvarande ålder), är det väl ganska naturligt att hennes texter är präglade av förhoppningar och misslyckanden när det gäller personer av motsatt kön. Ibland blir det så mycket av det här att jag kommer att tänka på en LP som hennes mamma gjorde, ”Jämmer och elände” (som dock innehöll skillingtryck), men med det vill jag ingalunda banalisera. långt mindre förlöjliga de ofta svårhanterbara känslor kärleken väcker hos mycket unga människor.

Däremot kunde ju någon ha hjälpt henne med att tvätta bort språkliga missar som ”alla vet vart du är”.

För egen del gillar jag, utöver titellåten, mest de spår som har lite högre tempo och lite mer överraskande, ibland rockigt komp: ”Hur ska det gå?”, ”Jag vet vem jag är när jag hör dig” och ”Jag ska sakna dig imorgon”.

Som helhet ännu inte en fullträff, men jag hör i skivaffären att den här CDn fortlöpande säljer bra – när jag försökte köpa den, var den momentant slutsåld men beställd i ny upplaga.