En elegant och erotiskt laddad operaföreställning

Birgitta hade i går inbjudits att delta i KPMG Economic Forum på Grand Hôtel i Stockholm. Så vitt jag förstår blev det ett intressant seminarium, men själv hade jag valt att bara delta i den efterföljande buffén och i den operaföreställning som också ingick i programmet.

Jag kom lite för tidigt men lotsades förbi den fullsatta, stora seminariesalen till en bar där jag försågs med ett glas vin. Efter seminariets slut gick jag ner till Spegelsalen, sär seminariedeltagarna samlades för buffé – så småningom kom även Birgitta. Buffén var riklig och delikat.

Därifrån tog vi oss till fots till den relativt näraliggande Operan, där alltså en stor del av platserna var abonnerade för seminariedeltagarna. Roligt att se att näringslivet på det här sättet bidrog till att subventionera en dyrbar konstart – och den här gången fick sponsorn verkligen valuta för pengarna!

Jag har tidigare sett Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” (”Le nozze di Figaro”, 1786) men aldrig i en så elegant och så erotiskt laddad version. En smula revolutionär var den redan i sin ursprungsversion, med libretto av Lorenzo da Ponte efter P A Caron de Beaumarchais’ komedi ”Le Mariage de Figaro”. I sin ursprungliga version, alltså tillkommen i franska revolutionens tid, var dess handling, bland annat käleksrelationer och andra relationer mellan herrskap och tjänstefolk, radikal för sin tid, och den handlingen finns naturligtvis kvar men en smula neddämpad av att historien, främst genom Maria Gebers kostymering och Ole Anders Tandbergs scenografi, har förlagts till något som för ögat liknar 1950-tal.

I stället har regissören, samme Ole Anders Tandberg, tagit vara på och också förstärkt de erotiska drag som också i rikligt mått finns i intrigen. Men naturligtvis är gränsen mellan de här båda ämnena flytande: en av utgångspunkterna till det här scendramat är feodalherrens rätt till första natten med tjänarens brud. Det som i Tandbergs eleganta uppsättning ger ”Figaros bröllop” en ny och modern lyster är dock att här damerna inte bara får rollerna av villiga erotiska offer utan också skildras som både självständiga och med frisk erotisk aptit. En extra erotisk krydda är pagen Cherubino, som i gårdagens föreställning spelades av Matilda Paulsson, alltså en kvinna.

Intrigen, snårig och vindlande som så ofta i opera, tänker jag högaktningsfullt ge fan i att återge – den går för övrigt säkert att hitta någonstans på nätet.

Musiken och sången – här finns flera kända arior – talar dock fortfarande till oss, och de som exekverar dem – soloartisterna så väl som Hovkapellet under ledning av Jens Georg Bachmann – är värda alla applåder de fick.

Det var för övrigt fascinerande att se musikerna på så nära håll – vi hade fått platser på parkettens allra första bänkrad och kunde alltså se rakt ner i orkesterdiket.