Politikerhistorier: Sten Andersson

7 januari 2011 17:56 | Politik, Politikerhistorier, Ur dagboken | 10 kommentarer

Ett läsarbrev föranledde mig att i minnets gömslen leta efter politikerhistorier, gärna självupplevda.

Det slog mig då att jag faktiskt har publicerat några sådana. I dödsrunan över Sten Andersson berättade jag ett par episoder från tiden då han var partisekreterare och således min chef på partikontoret, beläget på Sveavägen 68.

* * *

Vid ett tillfälle kom jag – jag var pressekreterare då – en tidig morgon in på Stens rum i något ärende. Sten hade stängt dörren men var inte upptagen i telefon eller av någon annan person. Han verkade leta efter något. – Kan jag hjälpa dig med något, Sten? frågade jag som den tjänstvillige unge medarbetare jag var.

Sten berättade då att han hade åkt in med tunnelbanan till station Rådmansgatan, T-banestationen närmast 68an. Det var fullt i vagnen, och han stod där och höll i sig i en stång, när det plötsligt började klia påtagligt på ena axeln. Sten försökte kratsa sig där, men då förflyttade sig det som kliade till andra axeln, och så där höll det på till dess att han plötsligt förstod: I hans ytterrock befann sig sonens dansmus! Nu gällde det att bara hålla masken och så snabbt som möjligt ta sig upp till rummet på plan fyra på 68an. In alltså, stäng dörren och av med rocken! Men den kvicka musen smet förstås och klängde nu i ilfart runt väggarna. Och vad värre var: alldeles snart skulle han få besök av en ambassadör från ett arabiskt land. Som den rådige funktionär jag var, lyckades jag med hjälp av Stens sekreterare, Maud Björklund, snart hitta en tom glasburk med plåtlock, och så gjorde vi andningshål i locket åt musen. Sen började jag jaga musen och knep den, varvid den för övrigt bet mig i fingret så att jag blödde. Vi hann stoppa musen i burken och få ut den, innan ambassadören kom. (Musen dog tyvärr.)

Så långt är historien fullständigt sann, men Sten hade inte varit Sten, om han inte hade bättrat på den lite och sen läckt den till Tysta Mari på DN. I den versionen slutar historien med att den arabiske ambassadören kommer in genom dörren, just i det ögonblick då Sten och jag har kastat oss ner på golvet i jakten på musen. Det hampar sig så, att vi båda ligger i riktning mot Mecka. Ambassadören blir mycket imponerad.

* * *

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Trodde jag att det fanns någon himmel, föreställer jag mig, att Sten nu satt där och skrattade. Han hade ett smittsamt garv.