Bob Dylan som blues- och folksångare

Cynthia Gooding minns jag bland annat från Elektras och Folkways’ magnifika LP-samling ”The Folk Box” (EKL-9001, 1964). I början av 1960-talet gjorde Gooding, själv alltså folksångerska, en serie folkmusikprogram för den radikala radiostationen WBAI, och den 11 mars 1962 hade hon bjudit in den mycket unge Bob Dylan för att samtala med henne och sjunga. Alltsammans finns nu utgivet live på CD. Denna mycket tidiga dylaninspelning har fått sitt namn efter radioprogrammet, ”Folksinger’s Choice” (Left Field Media LFMCD 501, 2010).

Dylan, då fortfarande inte särskilt känd, kom från samma trakter som Gooding, men de kände ursprungligen inte varandra – dock hade de vid det här laget träffats, i samband med en av hennes konserter i Minneapolis.

Det intressanta och nästan sensationella med det här radioprogrammet är att Dylan i huvudsak sjunger sånger ur den traditionella blues- och folksångrepertoaren. Redan då hade han i och för sig börjat göra adaptioner och bearbetningar av andras låtar, så man ska inte låta sig förledas av att han ibland står som upphovsman, ibland som arrangör.

Här möter vi således en tidig version av hans ”The Death of Emmett Till”, vars text handlar om rasism i 1950-talets Mississippi, men i radiointervjun medger han, att han har lånat melodin från Len Chandler. ”Standing On the Highway” är bra deltablues, men den liknar åtminstone två låtar av Robert Johnson. ”Roll On, John”, här gjord som hörvärd blues, har vi tidigare hört som bluegrass med Mike Seeger. Och den avslutande ”Hard Times In New York Town” har en tydlig återklang av en låt som finns med på Harry Smiths berömda (och på CD återutgivna) Folkways-antologi ”Anthology of American Folk Music”.

Missförstå mig inte: jag vill inte anklaga Bob Dylan för någonting alls. Men hans musik var redan från början full av elegant utförda stölder, inlån och citat. I intervjun medger Dylan beredvilligt detta.

Annat på den här CDn med material ur radioprogrammet redovisas rakt som verk av andra. Och eftersom Dylan själv upprepade gånger har medgett sitt beroende av Woody Guthrie, är det kul att här få höra en bra insjungning av Guthries ”Hard Travelin’” med Dylan på gitarr och munspel.

Kul också att få höra Dylan göra en hel rad låtar av gamla bluesmästare: Bukka Whites ”Fixin’ To Die”, ”Smokestack Lightning” av Howling Wolf och ”Baby Please Don’t Go” av Big Joe Williams. Robert Johnson är redan nämnd.

Över huvud taget är det intressant och slående, hur påverkad den unge Dylan är av en äldre folkmusik- och bluestradition. På den här skivan hittar man till exempel både Jug Band-musik och en traditionell fängelseballad, upptecknad av Alan Lomax – även om den senare kom till Dylan via Ian & Sylvia, för övrigt rikligt representerade i min skivsamling.

Man får tacka sonen, Matti, som gav mig den här CDn i julklapp. Han förstår att den här CDn är full av amerikansk musik av det slag som intresserar hans farsa. Och som farsan kan en hel del om.

För dem som skaffar den här CDn kan jag – apropå namn som nämns i mapptexten – berätta att jag har ett antal av de blueskompilationer Sam Charters gjorde för Folkways i den amerikanska södern och att jag till och med har träffat Izzy Young – fast det var här i Sverige.