På begäran, mitt i julhandlandet: Konsumvisan

22 december 2009 17:56 | Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

En av mina många läsare efterlyser en sångtext, och jag lutar liksom min trogne drabant Magnus Andersson åt att det är fråga om den här:

Konsumvisan

Text: Ronny Eriksson, 1984

Musik: Paul Robland (”Stadsbudsvisan”, 1943)

Här är en historia som är sann,
den handlar om hur man
kan handla fel iblann’,
eller, om hur löningen försvann
innan jag ens hunnit blinka.
Jag hade farit in till stan
med bussen häromdan
som penninglottsbulvan,
sen skull jag handla cellofan
o mjölk o fyra hekto skinka.
Så, jag beslöt att begiva
mig till kooperativa
o utan att överdriva,
vill jag detta nu beskriva
o ehuru o emedan
detta hände förra fredan,
var det fullt med folk där redan
o hör nu vad som hände sedan.

Jo, jag tog en vagn o börja gå
dit mjölken brukar stå
men kände redan då
irritationen smyga på
o hur jag börja på att svettas.
O överallt var det musik
o trängsel o trafik,
o all kalabalik,
fick mig att känna sån panik
så att det knappast kan berättas.
Plötsligt, mot alla planer,
stod jag o köpte bananer,
o helt emot mina vaner,
mat för vegetarianer,
o nåra burkefterrätter
med extraprisetiketter,
o ostar gjorda från getter
o inte vart det då nå bätter.

Nej, jag köpte, fötter från en gris,
det var extrapris,
opolerat ris
o så en blommig te-servis
som bestod av femton pjäser.
Dessutom, fyra bläckpatroner,
kosta åtta kroner,
långa makaroner
o så en burk med champinjoner,
ävenså en rutig blazer,
Mantovanis orkester,
lite skivade rester,
lite ister åt Ester,
en kostym i manchester,
en liten ask med praliner,
indianmockasiner,
nya sovrumsgardiner
o fyra kilo mandariner.

Dessutom, norska torskpanetter,
stereokassetter,
fyra fläskkotletter,
sen var det rea på korsetter
så jag köpte mig ett dussin.
Men även nio sorters tvål,
en genomskinlig skål,
knäckebröd med hål
o ävenledes, får i kål,
en sil o fil o mjöl o russin.
Där fanns även vill jag mena
tidningar som var obscena,
där kvinnor bresa med bena,
hur nu det går att förena
såna hallickfasoner
med koprativa traditioner,
fast, det är klart, med visioner
så blir det färre millioner.

Sen köpt jag lite fågelfrö
o några wienerbrö,
sen ställd jag mig i kö
o där stod jag till jag höll på dö
o slutligen när jag hadd stått i
två timmar så blev turen min
kassörskan hon slog in
o pungen min var stinn,
men sen läste hon på remsan sin
t-v-å-t-u-s-e-n-å-t–t-a-h-u-n-d-r-a-å-t-t-i
En och sexti fick jag över
men som ni vet så behöver
man ju påsar därutöver
så där for mina sista klöver.
Sen var jag pank som en beväring
o jag fick skäll utav min käring
men nästa år blir våran näring
att leva på vår återbäring
sa’n

Ronny Erikssons text finns insjungen på ”Levandes” med Euskefeurat (Meukskrede Music MEUKCD 2, 1984); den spelades in inför publik den 31 oktober och den 1 november 1983 på Folkets Hus lilla scen i Piteå.

På CDn anges musiken som Trad, men det rör sig helt uppenbart om ”Stadsbudsvisan” som skrevs av Paul Robland (1911-1989) och som blev en stor skivsuccé med Sigge Fürst 1943. Men det är ju inte uteslutet att Robland använde sig av en traditionell melodi, när han skrev texten. Melodin förekommer också i andra sammanhang.

För egen del kan jag förknippa ett av mina tidigaste minnen av landet Sverige med den här melodin. Hösten 1944 hade vi via Finland kommit till Sverige som flyktingar, i en konvoj av fiskebåtar som kom i land i Löran eller Lörudden i det som då var Njurunda kommun söder om Sundsvall. Efter karantänvistelse i flickskolans aula i Härnösand kom vi tillbaka till Njurunda och placerades på övervåningen hos en bondfamilj, Valter och Helga Hallén, i den lilla byn Nyland nära Juniskär där jag senare skulle komma att bo. (Själv kom jag lite senare att gå i Nylands skola.) Hos det barnlösa paret Hallén fanns två pojkar placerade, vad jag förstår av de sociala myndigheterna, eftersom det fanns något problem i deras föräldrahem. De här grabbarna, Ture och Einar, fick hjälpa till med lite av varje, var ett slags lilldrängar. I en granngård fanns en bror till dem, Ivar Nordberg, som jag mycket senare skulle komma att återknyta kontakten med genom politiken: Ivar var då först ombudsman på Byggnads, sen riksdagsman och statsråd (s).

Men tillbaka till Halléns i Nyland: en av juldagarna 1944 gick jag ut på gårdsplan. Ovanför den finns skog men också en mycket brant bergssida, ett slag av natur jag inte var van vid från det betydligt plattare Estland.

Och just som jag stod där hände samtidigt två saker:

Längs bergssidan gled en räv som ett rött streck mot snön.

Och från lagårdshållet hördes en av lilldrängarna, Ture eller Einar, vissla på ”Stadsbudsvisan”.

6 kommentarer

  1. Se där, det var just förlagan stadsbudsvisan jag var ute efter, lite sammanblandning av mig i min fråga tycks det. Det är en imponerande musikkunskap du besitter, ett stort tack ska du ha!

    Comment by Johan Simonsson — 2009 12 22 18:24 #

  2. Till Johan Simonsson: Ja, men då tar vi ”Stadsbudsvisan” också:

    STADSBUDSVISAN

    Text: Paul Robland, 1943

    Stadsbudet får ej ska ni tro
    en enda stund av ro
    nej jämt så ska man gno
    Folk ska ju alltid byta bo
    och då ska man va’ med och bära
    Flåsande trappa upp och ned,
    Man knogar med besked
    och bär sig halvt ur led
    Folk ska ju allt sitt skräp ha med,
    och gamla saker är så kära
    Det är schatull och spinetter
    och gamla blekta jaquetter
    och vintermössor och hätter,
    på vilket jag ej värde sätter
    Och det är lump och klenoder
    som ärvts av fan och hans broder
    I form av gamla kommoder
    och illa gjorda marmorstoder.

    Och det är gafflar och porslin
    och blommig rullgardin
    och singersymaskin,
    Filtar som lukta naftalin
    och högar utav tidningsnummer.
    Lådor och blommor utan tal,
    lampett och piedestal,
    porträtt utav prins Karl,
    Flaggor, medaljer och pokal,
    pianon, basfiol och trummer
    Man gnor så påkarna sväller
    från morgon tills det blir kväller
    Och knogar med akvareller,
    som inte något föreställer
    Man bär upp duschateller
    av alla sorters modeller
    och gamla literputeller
    där sista droppen ännu dräller.

    Och det är bord som ej kan stå
    Och klockor som ej gå,
    men det ska med ändå
    Stolar och rokokóbyrå
    och soffor ifrån wasatiden.
    Tavlor med ram men utan glas,
    och glas till fint kalas
    och blommor i en vas
    Fotografier i enface
    och draperier utav siden.
    Man gnor så svetten den skvalar
    och bär på dynor och schalar
    Från både kamrar och salar
    som riktigt vimlar utav malar
    Man lastar tunna och bytta
    och pallar som blivit lytta
    Och inte är till nån nytta –
    men man får göra mer än flytta.

    Man kan få knalla till station
    Och stå där som ett hjon
    och glo som en spion
    Ty det kan komma en person
    som vill att man ska väska köra
    Och man får hämta ut ranson
    Av cognac, vin och kron
    åt greve och baron
    Och man får vara postiljon,
    ja allting får ett stadsdbud göra.
    Man går til farbror på ”stampen”
    Med klockan åt småstadspampen
    när som det lider mot tampen
    Och han har tänkt att uppge kampen
    Man piskar kuddar och matter,
    betalar hyror och skatter
    Och dränker hundar och katter
    så man blir både trött och matter.

    Man går med brev och cirkulär
    Och blir impopulär
    i bostad och affär
    För att dom hotas här och där
    att vräkas om dom ej betlar
    Man blir av springet mycket trött
    Det värker i ens kött
    och ögat blickar slött
    Men man får gno tills man ser rött –
    om vila ska man aldrig tala
    Ty folk ska ha hem paketer
    Med ärtor, sill och tapeter
    Och kräftor, dill och raketer
    för alla eventualiteter
    Nu får jag sluta skrodera
    Jag hinner inte nåt mera
    Ty jag skall ut och rotera
    kring alla plank och affischera.

    Comment by Enn Kokk — 2009 12 22 18:48 #

  3. Gävleunderhållaren Paul Robland har skrivit texten till ”Stadsbudsvisan”, men jag tror nog att musiken är traditionell. Det är den uppgift man hittar på STIM:s och SKAP:s notsöksajt, och det stämmer nog. Musiken låter också på det viset.

    Comment by Magnus Andersson — 2009 12 23 0:58 #

  4. Det känns som om det inte var så länge sen, men att 1:60 räckte till kassar… visar att det trots allt gått 25 år.

    Jag fick första Euskefeurat-skivan av släktingar 82-83 då vi sedvanligt semestrade i Piteå, och sen skaffade jag dem efterhand de kom. Tycker idag som jag tyckte då: Delvis genialiska, framför allt Ronny Erikssons texter, och inte bara hans ”roliga” sådana – exempelvis ”Aotom taotom”, ”Sjunde dagen”, ”Sommarens sista kväll”, ”Till Elias” är snudd på fantastisk, ja, faktiskt poesi. Musikaliskt nådde de dock inte riktigt upp till den nivån, och vissa texter föredrar jag rentav att läsa; deras ”riktiga” sångare Bengt hade inte hälften av den sångarpersonlighet Ronny besatt.

    En marginell anmärkning: skivbolaget heter Meukskrede Music. (Enligt uppgift betyder Meukskrede ungefär ”gällivarehäng” på Pitemål.)

    Comment by Olof Öberg — 2009 12 23 14:20 #

  5. Till Olof Öberg: Tack för påpekandet om skivbolaget – jag har ju skivan, så det var rent slarv. Jag upptäckte sen flera andra skrivfel – det råder ju juljäkt – och rättade dem men såg aldrig det fel du påpekade. Nu är det rättat.

    Comment by Enn Kokk — 2009 12 23 14:36 #

  6. Jo, ”Stadsbudsvisan” låter som en rätt typisk mazurka (eller möjligen snabb vals) för durspel, så det är nog mycket möjligt att den är traditionell. En rolíg melodi (och roliga texter) är det hur som helst.

    Comment by Martin Kjellin — 2009 12 28 14:42 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^