Melodikrysset nr 24 2009

Birgitta kom hem från UNICEF-mötet i New York i går, och jag mötte henne med nyklippt gräsmatta; under dagens lopp städade jag också huset. Vi avslutade fredagskvällen med bastu och sen middag som jag hade lagat.

I dag är det hon som handlar och lagar mat, så jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset i lugn och ro. Och det fanns i dagens kryss faktiskt ett par frågor där jag måste anstränga mig lite extra.

Den amerikanska popguppen N-sync har jag aldrig hört, och eftersom jag först inte heller uppfattade sångtiteln, var det också svårt att googla. Men sen kom jag fram till att den låt som spelades måste ha varit ”Tearin’ Up My Heart”.

Den lite äldre svenska schlagerrepertoaren brukar jag kunna, men den låt av Per Martin Hamberg som spelades mindes jag faktiskt inte. Men eftersom jag för de båda sökta orden hade alla bokstäver utom de sista, var det inte särskilt svårt att lista ut, vilka ord det rörde sig om. Och se: när jag googlade på dem + Hamberg fick jag upp låttiteln ”Du och jag”. Men jag minns den fortfarande inte.

Lite klurig var också frågan, där man spelade Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö”, där man sen får uppmaningen ”möt våren i Södertälje”. De här städerna ligger visserligen i Europa även de, men varken frågeställningen eller stadsnamnen passade in. Men texten innehåller fler städer, bland annat Neapel:

Se Sundbyberg och sedan dö

Text och musik: Ulf Peder Olrog

Att fara till London, Neapel, Paris och Vienna,
till det lär väl aldrig i livet vi nå’nsin få råd.
Den enda reklam, som oss passar, det är faktiskt denna
affisch uti vår lilla blygsamma resebyrå.

Se Sundbyberg och sedan dö,
möt våren i Södertälje.
Glöm Reymersholm med slask och tö
möt våren i Södertälje.

Nog vet jag väl dem, som så gärna och innerligt ville,
få se Monte Carlo och se ödets roulette.
På femkort, tju’ett, Svarte Petter och poker och kille,
jag vet, var man blir ruinerad precis lika lätt:

Se Sundbyberg och…

En faster jag har och hon lystrar till förnamnet Ester,
det är henne, jag hoppas om möjligt få ärva en dag.
Nu är det visst så, att min faster har tänkt ta semester,
”Ett råd vill jag ge er, följ mitt råd kära faster sa’ jag:

Se Sundbyberg och…

Dagens klassiska stycke var väl inte särskilt svårt att komma på: ”Sabeldansen” ur georgiern Aram Chatjaturians balett ”Gajane”.

Klassiker, fast inom en annan genre, är även ”C’est si bon”. Den spreds framför allt genom en filminsjungning 1954 med Eartha Kitt, men vi har hört den också med Yves Montand och Louis Armstrong.

Och apropå film: en lysande filmklassiker är ”Casablanca” från 1942, den där vi ser Ingrid Bergman som Ilsa och Humphrey Bogart som Rick.

Tre nordiska länder får avsluta kavalkaden av klassiker.

Jacob Gade från Danmark har komponerat ”Tango jalousie”.

Evert Taube, som skrev ”Dansen på Sunnanö”, var ju svensk, men här hörde vi den i en isländsk version med Hannes Jón Hannesson. I Ísland – islänningarna säger själva i Ísland – har jag varit många gånger, och jag är mycket fäst vid det här nordiska öriket. Här i Öregrund finns för övrigt också ett Sunnanö, men det tycks inte ha varit något pensionat där som Evert Taube skrev om – kanske lånade han bara det vackra namnet.

Två melodifestivalare hade Eldeman med i dag.

”Vi kan sjunga gunga” med Jimmy Jansson från 2005 ger jag för egen del inte mycket för.

Däremot tycker jag att ”The Worrying Kind” från 2007 fick en orättvist låg placering, artonde plats, i Eurovision Song Contest. Den sjöngs och spelades av Ola Salo och The Ark.

Svenskt dansband, bland annat Vikingarna, fick vi också höra i dag. För att vara dansbandsmusik – jag har mina fördomar – är ”Leende guldbruna ögon” riktigt uthärdlig.

Christer Sjögren och Vikingarna gjorde också ”Tredje gången gillt” på skiva. Som textförfattare medverkade programledaren Jacob Dahlin som här också sjöng tillsammans med journalisten Annika Hagström. Annika har jag genom min egen forna anknytning till journalistik och politik träffat ganska många gånger, även i privata sammanhang; hon kom också till min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning. Jacob lärde jag aldrig känna personligen, men jag blev en gång i världen uppmärksammad på att han i sitt radioprogram ”Galaxen” hade citerat en rad av mina skivrecensioner i Aktuellt i politiken (s) och sen spelat låtar från skivor jag hade skrivit om. Tyvärr hörde jag inte själv just det här programmet, även om jag ofta brukade höra på ”Galaxen”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittat via Journalisten nummer 8 2009:

”Ylva Thörn försökte
elda upp åhörarna”

Rubrik i Skaraborgs Läns Tidning

Korta meningar

PRO sägs förbereda en skiva med sånger riktade mot regeringens politik. Titel: Protessånger.

* * *

Aftonbladet har anställt en särskild hovreporter. Är läsekretsen så intresserad av just hästar?

* * *

Regnsommar med Miss Marple

Sommaren blev kort i år. I går var jag visserligen ute i trädgården och rensade det alldeles nyanlagda stenpartiet från allt ogräs som genast sticker upp. Men i dag har det regnat, och jag har tillbringat en stor del av dagen med Björn Kumm och Tito – mer om det inom kort. I morgon ska jag försöka klippa gräset innan det kommer nya regn.

Jag är ensam hemma hela veckan – Birgitta är på UNICEF-möte i New York. I söndags kväll ringde hon tre gånger för att kolla hur det gick i EU-valet, och vi har talats vid även där utöver, om hennes besök på konserter (på Metropolitan bland annat), om New York-miljöer som vi har gemensamma minnen från och annat trevligt.

En tröst i regnet och ensamheten var att årets Miss Marple-serie började i TV 4 i kväll. Avsnittet, ”En ficka full av råg”, var väl så där men i alla fall begripligt. Ibland har jag, trots att jag har läst boken som filmen bygger på, haft svårt att hålla reda på alla figurer och bifigurer och betjänter och husor, som ju alla är misstänkta, men den här gången lyckades jag i alla fall fatta hela sammanhanget, och jag tror inte att det beror på att jag för åratal sen läste ”En ficka full av råg”, som jag för övrigt har i deckarbokhyllan här i Öregrund. Den här filmen är hur som helst rätt skruvad i det avseendet att det faktum, att en före detta husa hos Miss Marple förekommer i ett mordfall, genast ger Miss Marple tillträde till brottsplatsen, som finns på annan ort, och dessutom polisens tillstånd att utöva sin sedvanliga roll som privatspanare.

Det här är en film, inspelad så sent som 2008, och som Miss Marple ser vi Joan Hickson, som jag inte tycker spelar rollen med den lite näbbiga auktoritet jag förknippar med Miss Marple. Men vi vi får väl se hur hon klarar andra Agatha Christie-filmatiseringar.

Deckarhyllan här i Öregrund rymmer drygt sextio titlar av Agatha Christie, vilket inte ska tolkas som att jag generellt är christiefan. Hon har skrivit några pärlor, men många av hennes deckare om Miss Marple, Hercule Poirot och andra är skrivna på rutin; några av dem innehåller dessutom ytliga människo- och miljöskildringar, till och med fördomar.

Några filmatiseringar av hennes böcker har också blivit riktigt bra; ett exempel är ”4.50 från Paddington”, där Miss Marple spelas mästerligt av Margaret Rutherford.

Att många andra filmatiseringar av Christies böcker inte riktigt vill sig tror jag också, utöver valet av skådespelare, har att göra med att redan bokintrigerna är snåriga, bland annat med ett otal personer att hålla reda på – när man ser en sådan historia på film kan man ju inte, som när man läser den i bokform, gå tillbaka och kolla vem i helvete nu Adele Fortescue eller Miss Romsbottom var.

Det slår mig, när jag skådar ut över mina deckarhyllor, som finns i två olika rum, att förbluffande få av deckarklassikerna finns tillgängliga i bokhandeln. Det går långa perioder utan att man hittar pocketutgåvor av Christies bästa eller Dorothy Sayers’ genomgående mycket bättre deckare där.

Detsamma gäller böcker av Raymond Chandler, G K Chesterton, F Wills Crofts, Colin Dexter (redan!), John Dickson Carr/Carter Dickson, mycket av Arthur Conan Doyle, Dashiel Hammett, Ross Macdonald, Pierre Magnan, Helen McCloy, Patricia Moyes, Ellery Queen, H K Rönblom, Georges Simenon, Rex Stout, Julian Symons, Stieg Trenter och många andra.

Kunde inte något tillräckligt stort förlag, till exempel Norstedts, satsa på en månadsdeckarklubb? Eller kunde inte Ordfront ragga deckare hos olika förlag, även de större, till en särskild kvalitetsdeckarserie?

On the road med Neil Young

En smula kluven blir jag förstås till Neil Youngs senaste CD, ”Fork In the Road” (Reprise 9362-49787-5, 2009, distribution Warner), detta eftersom låtarna handlar om bilar och bilfärder. Jag har själv nämligen varken bil eller körkort och tycker att man kan leva ett alldeles utmärkt liv utan bil.

Neil Young är i och för sig född i Canada men älskar, som så många människor gör i USA, bilen som ses inte bara som ett färdmedel utan som en nödvändig del av en livsstil.

Nu är Young långt ifrån omedveten om bilismen som miljöbov. Han är miljömedveten och har, har jag läst, jobbat hårt med att få sin egen bil ombyggd till en hybridbil med bättre miljöegenskaper. Och vad jag förstår handlar ”Fuel Line”, en tung och bra rocklåt, om vegetabilisk olja.

Över huvud taget är flera av låtarna på den här CDn bra rockmusik, ibland, som den nyss nämnda låten, åt Rolling Stones-hållet, ibland, som ”Johnny Magic” och ”Get Behind the Wheel”, femtiotalistisk rock ’n roll.

Och mitt i denna larmande, dansanta rockmusik klämmer han också in någon enstaka stillsam ballad, den snygga ”Light the Candle”.

Den här gången är Young relativt återhållsam med sina politiska ställningstaganden; ”Just singing a song won’t change the world” sjunger han i ”Just Singing a Song”. Själv sjunger han således inte bara sånger om bättre miljö utan försöker också åstadkomma den genom att bygga om bilen.

Men i CDns avslutande sång finns också det politiska engagemanget kvar mot USA som ”Cops of the World” för att låna en sångtitel från Phil Ochs:

Fork In the Road

Text och musik: Neil Young, 2009

Got a pot belly,
It’s not too big
Gets in my way
When I’m driving my rig

Driving this country
In a big old rig
Things I’ve seen
Mean a lot

Friend has a pickup
Drives his kid to school
Then he takes his wife
To beauty school

Now she’s doin’ nails
Gonna get a job
Got a good teacher

There’s a fork in the road ahead
I don’t which way I’m gonna turn
There’s a fork in the road ahead

About this year
We salute the troops
They’re all still there
In a fucking war
It’s no good
Whose idea was that?

I’ve got hope
But you can’t eat hope
I’m not done
Not giving up
Not cashing in
Too late

There’s a bailout coming but it’s not for me
It’s for all those creeps watching tickers on TV
There’s a bailout coming but it’s not for me

I’m a big rock star
My sales have tanked
But I still got you
Thanks
Download this
Sounds like shit

Keep on bloggin’
’Til the power goes out
Your battery’s dead
Twist and shout

On the radio
Those were the days
Bring ’em back

There’s a bailout coming but it’s not for you
It’s for all those creeps hiding what they do
There’s a bailout coming but it’s not for you
Bailout coming but it’s not for you

Got my flat screen
Got it repo’d now
They picked it up
Left a hole in the wall
Last Saturday
Missed the Raiders game

There’s a bailout coming but it’s not for you
There’s a bailout coming but it’s not for you
It’s for all those creeps hiding what they do

För socialdemokratin finns det fortfarande mycket att hämta bland dem som inte röstade

Socialdemokraterna lyckades åtminstone bryta sin nedåtgående trend i EU-valen. Till det bidrog med all säkerhet det faktum att partiet på första plats på sin lista hade placerat en känd EU-kritiker, Marita Ulvskog, och dessutom hade en annan sådan, Anna Hedh, i övre delen av listan. Sannolikt har partiet i det här valet vunnit tillbaka väljare från Vänsterpartiet och Junilistan, vilket blir mycket tydligt om man studerar de nämnda tre partiernas resultat i Norrlands- och skogslänen.

Att det ändå inte, om man ser till rikssnittet, gick ännu bättre torde bland annat ha att göra med att vi i folktätare områden som Stockholm i stället förlorade yngre väljare till både Miljöpartiet och Piratpartiet.

Det är glädjande att valdeltagandet gick upp, men fortfarande är det så att en stor majoritet av de röstberättigade inte röstar. Lars Ohly var i sin kommentar i TV i natt inne på att Vänsterpartiets stora ras till stor del kan förklaras också med att vänsterväljarna aktivt har valt att inte rösta, och det tror jag han har alldeles rätt i – jag känner personligen vänsterpartiväljare som har demonstrerat sin avsky mot hela EU-projektet genom att vägra delta i valet.

Socialdemokratins problem är att också många av dem som i övriga val röstar socialdemokratiskt av samma skäl har gjort på samma sätt. De tycker att deras parti fortfarande på ett alltför okritiskt sätt accepterar överflyttning av mer och mer av den politiska makten till EU-nivån. De här väljarna kan i kommande EU-val vinnas tillbaka men bara om det EU socialdemokratin arbetar för är ett smalare och vassare EU.

I övrigt ber jag att få hänvisa till den mest klarsynta och intressanta valanalys jag hittills har läst. Den finns på Peter Gustavssons blogg.

* * *

Resultatet av personröstningen, särskilt där den stuvar om ordningen på den av partiet fastställda listan, kommer att ge intressanta upplysningar om väljarnas (även politiska) preferenser. Du kan följa sammanräkningen här.

”Bättre en fågel i Handen än tio i Bryssel”

Medan media in i det sista kappas om att uppmana folk att rösta i EU-valet, hittar man på DNs Namn och Nytt (7 juni 2009, självaste valdagen) en dagsvers av Holmberg, som går i motsatt riktning:

Rapport från sofflocket

Ett demokratiskt jubelspel?
Ack, väljarens dilemma
är risken att man väljer fel.
Den avtar till väsentlig del
för den som stannar hemma.

På bilden, av Håkan Ljung, ses en soffliggare under en väggbonad med texten ”Bättre en fågel i Handen än tio i Bryssel”.

Jag hör till dem som förstår att många, av vämjelse för ett allt mer federalt EU, mest är böjda att vända ryggen till. EU, som det ser ut, är en skapelse långt från det mellanstatliga, minimalistiska men effektiva europasamarbete som de, och även jag, förordar.

Problemet med den här hållningen – alltså om den tar sig uttryck i röstskolk – är att den bara blir en personlig demonstration, inte bidrar till att vända utvecklingen. EUs konstitution formas i och för sig inte av EU-parlamentet, men det senare kan, om antalet ledamöter med en antifederalistisk grundhållning växer, också streta mot utvecklingen, att allt fler frågor avgörs på europanivå.

Och då kan man faktiskt använda sin röst för att påverka EUs fortsatta utveckling. Det finns nämligen partier och enskilda kandidater man kan rösta på om man vill skruva ner EUs ambitioner att vara en federalistisk superstat.

Jag är själv socialdemokrat, men eftersom min blogg har många läsare av skilda politiska kulörer – cirka 5.000 besökare i går – vill jag påminna om att de flesta som delar min grunduppfattning om EU kan hitta kandidater värda att ge sin röst.

Jag känner till exempel personligen vänsterpartister som har deklarerat att de inte tänker rösta. Men Vänsterpartiets toppkandidat Eva-Britt Svensson är ju långt ifrån någon EU-federalist. Hennes parti är för övrigt det enda som i dag företräder ståndpunkten att Sverige borde lämna EU.

I den senare grundfrågan har Miljöpartiet bytt ståndpunkt, även om dess toppkandiat, Carl Schlyter, för sin personliga del inte har gjort det. Miljöpartiet är för övrigt ett parti, vars huvudfråga, miljöpolitiken, verkligen är av den gränsöverskridande karaktär, där det i sak fordras gemensamt europeiskt agerande för resultat.

Junilistan ser, i valrörelsens sista skälvande minut, ut att ändå ha en chans att ta ett mandat i EU-parlamentet. Eftersom antifederalismen är Junilistans främsta fråga, borde de antifederalister som också finns i de borgerliga partierna kunna lägga sin röst på Junilistan.

Socialdemokraterna, mitt eget parti, är starkt delat i fråga om EU-federalismen – jag vill påminna om att en stor majoritet av partiets anhängare i folkomröstningen om EMU röstade nej. Det senare gjorde också Socialdemokraternas toppnamn Marita Ulvskog (som i årets EU-valrörelse har upprepat sitt nej) och Anna Hedh, som i förra EU-parlamentsvalet av partiets många EU-kritiker röstades upp från botten på valsedeln till valbar plats. Anna har också i socialistgruppen i Bryssel röstat nej till Lissabonfördraget.

Anna är den som, nu för andra gången, har fått min röst.

Men framför allt: gå och rösta!

Melodikrysset nr 23 2009

När Melodikrysset, som i dag, är svårt, brukar antalet besökare på min blogg fördubblas, ibland flerdubblas. För egen del tror jag ändå att jag har löst det rätt, även om det satt hårt åt.

Som tidigare hade jag problem med en låt som bör ha skrivits av Lars Berghagen, den som Roland Cedermark spelade; jag hade rs i förnamnet, så det måste ha varit han. Men fråga mig inte vad låten hette.

The Pretenders, som vi här hörde i ”I Stand By You” från 1978, är heller inte någon grupp jag brukar höra på.

Björn Skifs är jag mer hemma på, men jag fick ändå googla för att komma fram till att den låt av honom vi hörde bör vara ”Vi bygger oss en båt”.

Marit Bergman har jag också lyssnat på en del – dock kunde jag inte bums identifiera ”No Party”.

Melodifestivallåten från 2002 kände jag vagt igen, men jag fick googla för att minnas att det vi hörde var ”Världen utanför” med Barbados.

Däremot kom jag, inte bara för att Melodifestivalen 2009 ligger närmare i tiden, ihåg ”Baby Goodbye” med EMD.

Jag kan tänka mig att många krysslösare hade mycket större problem med annat i dagens kryss, sådant som jag tyckte var lätt.

”My Garden of Memories and Dreams” med en mycket ung Povel Ramel som sjöng på engelska, var förstås svår för dem som i motsats till mig inte är gamla Povel-fans. Dock har Eldeman spelat den här låten tidigare i Melodikrysset.

Jag, snart 72, är tillräckligt gammal för att ha lyssnat på radio på den tiden då man där ofta spelade Mills Brothers. Här hörde vi dem i ”Cab Driver”, på svenska känd som ”Kör långsamt”.

Emil Norlander, han som satte upp revyn ”Den förgyllda lergöken”, ligger långt före också min tid. Men hans ”Amanda Lundblom” har jag ändå hört i många versioner, och Lill Lindfors’ insjungning av den är verkligen bra.

”Åh, Gamla stan”, här med Putte Wickman och Ivan Renliden, är också en gammal bekant men inte så gammal. Skrevs den inte av Gideon Wahlberg, och ingick den inte i en film? Jag orkar inte googla.

Av betydligt yngre datum är Monica Zetterlunds fina insjungning av ”Sakta vi gå genom stan”, vars svenska text skrevs av Beppe Wolgers. I original heter den ”Walking My Baby Back Home”.

Monica valturnerade ju med både Tage Erlander och Olof Palme. En partivän till dem, fast norrman, var Alf Prøysen, bland mycket annat medarbetare i Arbeiderbladet i Oslo. Alldeles oavsett detta har jag alltid gillat Prøysen, och på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och besökte Oslo för partikongresser och valvakor, vittjade jag alltid skivaffärerna på Prøysen-skivor. På Arbeiderpartiets kongresser sjöng man alltid Prøysen, bland annat hans ”Du ska få en dag i mårå”, som vi här hörde på spanska. På svenska heter den ”Du ska få en dag i morgon”.

Prøysen skrev ju mycket för barn också, både sånger och barnböcker, så det får bilda övergång till det sista, oredovisade frågesvaret, en ringleksvisa med titeln ”Räven raskar över isen”, som här skulle ge kryssvaren räv respektive is.

Sist: har ni inte röstat än i EU-valet, så raska er i väg och gör det!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Än är EU-valet inte vunnet

I en rad gallupmätningar har Socialdemokraterna sett ut att ha en betryggande ledning inför det stundande EU-valet. I de två senaste, publicerade i DN respektive SvD, backar dock (S) något. Än är EU-valet inte vunnet. Vi bör heller inte låta oss luras att tro att gallupsiffror inför just ett EU-val kan översättas till röstsiffror. Röstningsbenägenheten, vilken den nu än blir, är avsevärt lägre i EU-valen än i riksdagsvalen, och dessutom varierar valdeltagandet om man jämför de deltagande partiernas sympatisörer med varandra.

För uppstickaren i årets val, enfrågepartiet Piratpartiet, har vi inget jämförelsematerial. Erfarenhetsmässigt röstar deras ofta unga väljare i mindre utsträckning, men den fråga som är deras enda fråga engagerar verkligen de unga, så man kan aldrig säkert veta. Piratpartiet tycks ha hämtat många av sina sympatisörer från allianspartierna, och Gunnar Hökmarks (M) och Ella Bohlins (KD) agerande i gårdagskvällens TV-debatt kan knappast ha gjort dessa unga mer benägna att återvända till alliansen, åtminstone inte till dess ledande parti.

Det är i detta ljus man ska se Marita Ulvskogs (S) deklaration att man inte ska kriminalisera fildelning utan i stället à la författarnas biblioteksersättning på annat sätt kompensera upphovsmännen. Eftersom också Carl Schlyter (MP) och Eva-Britt Svensson (V) hade en snarlik ståndpunkt, bör de unga väljarna ha noterat, att det går att lösa den här frågan utan att rösta på Piratpartiet. Men – det här förutsätter att de unga väljarna följde den här debatten, vilket är långt ifrån säkert.

Däremot är jag säker på att Marita Ulvskog tog hem mängder av sympatipoäng på sitt offensiva agerande, när det gäller att slå vakt om löntagarnas rättigheter och kollektivavtalen. Det gav rimligen henne och socialdemokratin pluspoäng i löntagarorganisationerna. Dessutom bör hennes nej till EMU ha verkat mobiliserande bland de många LO-arbetare, som tidigare har valskolkat eller lagt sin röst på något mer utrerat EU-kritiskt parti.

Själv tyckte jag, också bortsett från mina personliga sympatier i de nämnda sakfrågorna, att Marita Ulvskog var bäst i den här debatten, och jag stärks i min uppfattning när jag ser att Expressens (!) läsare tycker detsamma. Carl Schlyter (MP) stärkte rimligen också sitt partis uppåtgående gallupkurva, och Eva-Britt Svensson (V) slogs frejdigt även hon.

Det faktum att det näst största partiet, Moderaterna, har en hemul som förstanamn kan knappast ha varit negativt för Socialdemokraterna med allierade, men avfallande moderater går i det här fallet knappast till oss utan till Folkpartiet. Det senare har väl också att göra med att folkpartiet som förstanamn har en dam med retorisk och populistisk talang – men jag vågar hävda att Marit Paulsen, om hon utsattes för hårdhänt journalistisk press om fakta, kanske inte skulle fortsätta att vara så framgångsrik som hon nu är.

För övrigt noterar jag att, utöver Marita Ulvskog, inte mindre än tre av gårdagens partiföreträdare av skilda kulörer tidigare har varit socialdemokrater: Marit Paulsen (FP), Eva-Britt Svensson (V) och Sören Wibe (JL).

Mannen som skapade Manhã de Carnaval och Samba de Orfeu

Bland de många grammofonbolag som Smithsonian Folkways har tagit över finns också Cook, som startades och drevs av Emory Cook. Skivorna på skivmärket Cook, bland dem en från 1959 med den brasilianske gitarristen Luiz Bonfá, har allt sedan övertagandet alla funnits tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Det här är en minnesvärd skiva, ännu mer intressant och hörvärd sedan Smithsonian Folkways 2005 återutgav den på CD som ”Luiz Bonfá Solo in Rio 1959” (SFW CD 40483): Den innehåller nämligen, förutom de 17 spår som fanns med på LPn, ytterligare 14 spår, både andratagningar och icke utgivna original, gjorda vid Emory Cooks besök hos Bonfá i Rio.

Bland det outgivna finns ”Samba de Orfeu”; hans berömda ”Manhã de Carnaval” finns med både i den version, en bossa nova i A-moll, som Cook tog med på LPn och en alternativ version.

Båda de här låtarna fanns med i Marcel Camus’ fantastiska film från 1959 ”Orfeu Negro”, där den klassiska orfeussagan omdiktades i en ny miljö, Rio de Janeiro med sina fattigfavelas och sin karneval. Den här filmen slog knock på publiken världen över, inte minst med hjälp av den musik som fanns i den. Bonfás musik var ursprungligen fotad i samba-canção, men den utvecklades under inflytande av João Gilberto åt bossa nova-hållet. Han kom, liksom Antônio Carlos Jobim, att samarbeta med nordamerikanska jazzmusiker som Stan Getz.

Egentligen var Luiz Bonfá från mycket unga år skolad som klassisk gitarrist, och vet man det, blir man inte förvånad att han kallar en av sina kompositioner här ”Chopin” – melodin är vals, dock knappast dansant sådan.

Över huvud taget behärskar han många musikstilar. Sålunda är ”Blue Madrid” i grunden jazz men har ändå en omisskänd ton av spansk musik. (Dessutom förekommer det en slinga ur ”Manhã de Carnaval” i den.) Och i nästa låt, ”Marcha Escocesa” (”Skotsk marsch”), får han gitarren att låta både som trummor och som säckpipor.

Den här mannen är nämligen själva innebörden av ordet virtuos. Sin gitarr hanterar han på ett sätt som man inte trodde var möjligt. När jag hör de första två styckena på den här CDn, Bonfás egen ”Pernambuco” (Pernambuco ligger i noröstra Brasilien) och Cole Porters ”Night and Day”, får han det snudd på att låta som om han vid sidan om melodistämman på gitarr också samtidigt spelade bas.

Ibland nynnar han till musiken, som i ”Sambolero”, som han för övrigt också har gjort tillsammans med Stan Getz, Jobim och Maria Toledo. Ibland sjunger han, väl, som i ”Perdido de Amor” (”Förlorad i kärlek”). Ibland interfolierar han, som i ”A Brazilian in New York”, sin suggestiva musikaliska beskrivning av den stora och främmande staden med talade kommentarer.

Men framför allt är det här musik, underbar gitarrmusik.

Den här CDn tog det ganska lång tid för mig att få hem via skivhandeln – den fanns inte i Sverige. Fler borde beställa den och skivhandeln distribuera den – jag tror nämligen inte att de svenska skivköparna bara består av musikaliska idioter.