Mannen som skapade Manhã de Carnaval och Samba de Orfeu

Bland de många grammofonbolag som Smithsonian Folkways har tagit över finns också Cook, som startades och drevs av Emory Cook. Skivorna på skivmärket Cook, bland dem en från 1959 med den brasilianske gitarristen Luiz Bonfá, har allt sedan övertagandet alla funnits tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Det här är en minnesvärd skiva, ännu mer intressant och hörvärd sedan Smithsonian Folkways 2005 återutgav den på CD som ”Luiz Bonfá Solo in Rio 1959” (SFW CD 40483): Den innehåller nämligen, förutom de 17 spår som fanns med på LPn, ytterligare 14 spår, både andratagningar och icke utgivna original, gjorda vid Emory Cooks besök hos Bonfá i Rio.

Bland det outgivna finns ”Samba de Orfeu”; hans berömda ”Manhã de Carnaval” finns med både i den version, en bossa nova i A-moll, som Cook tog med på LPn och en alternativ version.

Båda de här låtarna fanns med i Marcel Camus’ fantastiska film från 1959 ”Orfeu Negro”, där den klassiska orfeussagan omdiktades i en ny miljö, Rio de Janeiro med sina fattigfavelas och sin karneval. Den här filmen slog knock på publiken världen över, inte minst med hjälp av den musik som fanns i den. Bonfás musik var ursprungligen fotad i samba-canção, men den utvecklades under inflytande av João Gilberto åt bossa nova-hållet. Han kom, liksom Antônio Carlos Jobim, att samarbeta med nordamerikanska jazzmusiker som Stan Getz.

Egentligen var Luiz Bonfá från mycket unga år skolad som klassisk gitarrist, och vet man det, blir man inte förvånad att han kallar en av sina kompositioner här ”Chopin” – melodin är vals, dock knappast dansant sådan.

Över huvud taget behärskar han många musikstilar. Sålunda är ”Blue Madrid” i grunden jazz men har ändå en omisskänd ton av spansk musik. (Dessutom förekommer det en slinga ur ”Manhã de Carnaval” i den.) Och i nästa låt, ”Marcha Escocesa” (”Skotsk marsch”), får han gitarren att låta både som trummor och som säckpipor.

Den här mannen är nämligen själva innebörden av ordet virtuos. Sin gitarr hanterar han på ett sätt som man inte trodde var möjligt. När jag hör de första två styckena på den här CDn, Bonfás egen ”Pernambuco” (Pernambuco ligger i noröstra Brasilien) och Cole Porters ”Night and Day”, får han det snudd på att låta som om han vid sidan om melodistämman på gitarr också samtidigt spelade bas.

Ibland nynnar han till musiken, som i ”Sambolero”, som han för övrigt också har gjort tillsammans med Stan Getz, Jobim och Maria Toledo. Ibland sjunger han, väl, som i ”Perdido de Amor” (”Förlorad i kärlek”). Ibland interfolierar han, som i ”A Brazilian in New York”, sin suggestiva musikaliska beskrivning av den stora och främmande staden med talade kommentarer.

Men framför allt är det här musik, underbar gitarrmusik.

Den här CDn tog det ganska lång tid för mig att få hem via skivhandeln – den fanns inte i Sverige. Fler borde beställa den och skivhandeln distribuera den – jag tror nämligen inte att de svenska skivköparna bara består av musikaliska idioter.