Kommunistisk rock

Jag har just återpublicerat en recension av Lars Aldmans LP från 1977, ”Gud hjälpe!”. I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1977 skrev jag om en rad plattor från göteborgsbaserade skivbolaget Nacksving, bland dem en med samme Aldman:

Kommunistisk rock

Nacksving heter ett göteborgskt skivbolag.

Första LPn heter just ”Nacksving. Ett samlat grepp från Götet” (031-1). På den medverkar en rad ”progressiva” göteborgsgrupper: Nationalteatern, Nynningen, Ariman, Motvind och några till. Det är genomgående frågan om bra musik.

Inte bara musiken utan också texterna är professionellt gjorda. På sätt och vis är det det som är problemet.

Ska man utan vidare ställa upp för den ”progressiva” musiken för att den är antikommersiell (något lovvärt!)? Mig tycks samhällsbeskrivningen och det politiska budskapet som så pass tveksamma, att jag inte kan svara ja på den frågan. Ta som exempel Nynningens ”Batongerna ska dansa” eller Motvinds ”Feta snutar” eller Arimans ”Hamnarbetarsång”.

Skulle jag rekommendera den här LPn för något så är det för ”Blå maltesaren” med Trio General Goof. Vilken låt! Vilken musik! Vad det svänger! (En upplysning till nutida läsare: Bakom Trio General Goof dolde sig Nynningen.)

* Flera av grupperna som finns med på ”Nacksving” har sen fått göra egna skivor. Soffgruppen till exempel har gjort en LP med titeln ”Soffgruppen” (Nacksving 031-2). Dom spelar jazzinfluerad, inte särskilt bra, inte särskilt dålig instrumentalrock. Vilken är förresten poängen med att ge låtar utan text titlar som ”Vindkraft” och sen lägga in en hel filosofi i musiken?

* Inte heller tycker jag att Lars Aldmans (tidigare Ariman) ”Nånting har hänt” (Nacksving 031-3) har förtjänster eller svagheter utöver dem som präglar LPn ”Nacksving”. På skivans pluskonto ska framför allt bokföras den musikaliska variationsrikedomen och Lars Aldmans röst.

* Plattan med Nynningen, ”Äntligen en ny dag!” (Nacksving 031-4), har däremot fullt med kvaliteter. ”Säj Algots, det räcker” är härlig rockmusik. Maria Hörnelius’ och Bertil Goldbergs ”Balladen om servitrisen och flyktingen” har brechtska tonfall. ”Folkets kamp är folkets hopp” är utomordentligt suggestiv. Och ”Kriminaltango” full av musikaliska ironier.

Men sen är det det här med texterna.

Det handlar inte om rätten till samhällskritik; ingen förmenar för övrigt Nynningen att ge ut de plattor dom vill. Men jag vill påstå, att det vore flathet, om inte en övertygad socialdemokrat polemiserade mot innehållet i sångerna.

Bovarna i ”Kriminaltango” är LO och SAF, som spelar under täcket med varann. ”De verkliga terroristerna” är inte Baader-Meinhof och Röda arméfraktionen – de är en liten grupp idealister – utan de som ”regerar med järnhård hand i de flesta länder i världen”. Och det är ingen tvekan om att också den förra regeringen (förklaring till nutida läsare: den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme) räknas in i det här gänget.

”Mitt i överflödet dansar alla upprorets barn” sjunger Nynningen. Till dem, till kommunisterna, räknar sig också gruppen själv.

En urstyvt paketerad kommunism är vad det är fråga om.

* * *

Bildtext till bild av Nynningen:

I Nynningen spelar Bertil Goldberg, basist (sång, congas, maracas), Bernt Andersson, klaviaturist (sång, elbas, tempelblock, munspel), Bengt Blomberg, gitarrist, Mikael Gyllenstig, batterist (congas) och Sam Westerberg, vokalist (kompgitarr).

Konturlös början på Sommar i P1

Jag är en av de många som, trots att sommaren nu har anlänt på riktigt, ändå tillbringar mycken tid med att läsa tidningar och böcker, se på deckarserier i TV eller se deckarfilmer på DVD. I går kväll såg vi Wallander-filmen ”Villospår”, och snart kommer vi att regelbundet följa ”Komissarie Montalbano”, ”Morden i Midsomer” och ”Miss Marple” i TV.

I vårt hem står nästan alltid radion på, inställd på P1. Ofta avslutar vi lunchen med att, ibland samtidigt sysselsatta med annat, lyssna på ”Sommar”.

Jag har lyssnat på årets inledande tre program, men jag kan inte säga att något av dem riktigt har fångat mig.

Ingvar Kamprad är, hur man än ser på hans politiska förflutna, en person av stor betydelse för det svenska folkhemmet: han är mannen som har möblerat det. Men hans musikval var ganska torftigt, och hans företagarfilosofi med dess gnetiga sparsamhet så gammaldags att man kan undra, vad som kommer att hända med IKEA den dagen då andra får möjlighet att styra på egen hand.

Och för att hoppa till en helt annan generation: 28-åriga Hanna Hellquist fick god kritik för sin ”Karlstad zoologiska”, en bok som jag är nyfiken på men inte har läst. Som sommarpratare lyckades hon dock inte riktigt fånga mitt intresse, detta trots de anmärkningsvärt många vittnesmålen om fysiskt våld. Och först mot slutet, med ”Visa från Utanmyra”, lyckades hon tala till mitt musiköra.

Där emellan låg sommarprogrammet med Tomas Ledin. Han är en artist som jag förstås har lyssnat på, dock aldrig riktigt fångats av. Han hade en del intressanta stories att berätta – till exempel den om hur han och Marie lånade ut sin lägenhet till Bruce Springsteen, men jag tyckte ändå inte att programmet blev något av de mer minnesvärda. Det skriver jag trots att hans berättelse om sin familjehistoria – en farfar som var utackorderad till en snål och jävlig bonde i Ångermanland, farfaderns och faderns deltagande i det ödesdigra demonstrationståget i Ådalen 1931, farmoderns engagemang i Socialdemokratiska kvinnoklubben – var sympatisk.

Tomas Ledin, dessutom uppvuxen i det röda Sandviken, bär uppenbarligen på ett politiskt arv, men han behandlar det, som senast Åsa Linderborg pekade på i Aftonbladet den 21 juni 2009, med viss ambivalens: i en av hans nya sångtexter är det medelklassen som har hjälterollen: ”De går till jobbet varje dag / bär landet på sina axlar”. I refrängen sjunger Ledin: ”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar / Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.” Medelklassen är ”samhällets fundament”: ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss / utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet / De lever i en helt annan verklighet / står för långsiktighet och stabilitet.”

De textrader som Åsa citerar indikerar att sången i fråga mycket väl kunde antas som kampsång av Socialdemokraterna i Stockholms län.

När jag läste Linderborgs artikel och sen hörde på ”Sommar”, påminde jag mig att jag under proggeran i Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1978 publicerade en dubbelrecension av två plattor, som på sitt sätt framstod som ett intressant motsatspar:

Aldman-Ledin

Det kan vara intressant att jämföra kommersiella rockartister med progressiva.

* Tomas Ledin är en ganska hygglig artist, melodifestivalsbidraget ”Mademoiselle” till trots. Hans sång är bättre än den text och musik han skriver. Han backas effektivt av kompetenta kompmusiker, till exempel Janne Schaffer.

Ändå lämnar hans ”Fasten Seatbelts!” Polydor 2379151, 1978, distribution GDC) en känsla av tomhet efter sig. Musiken är rytmisk, men hård, metallisk på disco-vis. Vare sig ljudet av jetmotorer eller av stråkar ger plattan något extra lyft.

I texterna finns en stenhårt individualistisk frihetskänsla:

”Det är samma känsla som rock’n’roll
det är samma oerhörda drag
här kommer jag
med en vrålande lust
och med stålar i brallan
jag
med en sugande, otålig feeling
på vingar av stål.”

* I Lars Aldmans texter finns en helt annan upplevelse av frihet:

”Frihet! Jag erkänner inga gränser!
Folk som kämpar för dem vart jag än ser
Nu vet vi vad vi vill, och är beredda
Och vi fattar att ni är mycket rädda
För det börjar bli sent på jorden
och dags att sätta kraft bakom orden
och gud hjälpe den som kommer i vägen.”

Därmed inte sagt att jag skriver under på varenda text på Lars Aldmans och Haffsorkesterns ”Gud hjälpe!” (Nacksving 031-14, 1977, distribution Plattlangarna); ta som exempel ”Radhusrock”. Men den uttrycker en vilja och en, om än ibland valhänt, konstnärlig strävan. Den har inlevelse (”Den fulländade älskaren”) och mänsklig värme (”Barnvagnsvisa”).

Musikaliskt spänner den över göteborgsk rockmusik, en inte helt okomplicerad jazzmusik (”Och hör du”) och chilensk folkmusik (”Theresa”). Och nog föredrar jag Pelle Ohlssons ensamma fiol framför stråkarna på Ledins platta.

* * *

Som Tomas Ledin själv påpekade i ”Sommar”, har de gamla motsättningarna mellan proggarna och de kommersiella rockmusikerna senare tonats ner. Han berättade till exempel om hur han själv och Mikael Wiehe samarbetade om ANC-galan och hur de sedan har fortsatt att vara vänner.

Men jag undrar om han ännu bottnar i sitt eget förflutna, de där upplevelserna och värderingarna som har fått den av honom beundrade Bruce Springsteen att ta Woody Guthrie och Pete Seeger till sitt hjärta.

Så kom sommaren ändå

Vädret på midsommarafton var si så där. Vid femtiden tog vi oss i alla fall till Hembygdsgården och den sedvanliga resningen av midsommarstången. Först såg det glest ut, men sen – plötsligt när stången skulle resas – kom det i alla fall fullt med folk, också många barn som ville dansa runt stången.

Vi gick hem ganska snart, åt middag och såg sen tillsammans Alfred Hitchcocks ”Repet”.

I går, när Matti och Karin hade rest hem till Stockholm, fortsatte jag och Birgitta med mer film: från den DVD med Agatha Christie-filmatiseringar jag fick av henne på födelsedagen, valde vi att börja med ”Liket i biblioteket” (”The Body In the Library”, som i engelskt bokoriginal kom ut 1942). På svenska kom den ut 1944, men jag har den i en pocketupplaga från Delfin 1964 och läste den då. Det här var en filmversion med Geraldine McEwan i rollen som Miss Marple, och jag tycker nog att filmen som helhet är riktigt bra, inte minst som tidsbild. Miljöer, människor och dräkter återges som man föreställer sig dem när man läser Christie.

Det regnade när Matti och Karin skulle gå till stockholmsbussen, men i dag kom så sommaren ändå till slut. En blid värme och solsken lockade ut oss i trädgården. Birgitta har rensat land samt satt upp mängder av stinkpinnar med blodmjöl och ammoniak i alla de land som hittills har lockat rådjuren – plus några land till. Själv har jag planterat de stenpartiväxter jag fick av Matti och Karin på födelsedagen. Mitt nyrenoverade stenparti börjar se riktigt fint ut.

Trädgården går just nu, utöver förstås i friskt grönt, i de finska färgerna blått och vitt. För det blåa står lupiner, klint och akleja. För det vita står bondrosorna, Rosa alba maxima, som är översållade av ljuvliga, doftande vita rosor.

Efter väl förrättat värv i trädgårdslanden sätter vi oss vid trädgårdsbordet och njuter av sommaren som till slut ändå kom. Birgitta dricker kaffe, men jag väljer ett par glas Trocadero, som ju utöver fruktsaft också innehåller koffein. Som diabetiker är jag glad över att Vasa-bryggeriet i Kvissleby (nära min gamla hemby Juniskär) tillhandahåller en variant utan tillsatt socker och att Konsum här i Öregrund säljer de gammaldags läsksorterna det här sundsvallsbryggeriet tillverkar. Nu sprider sig Vasa-läskarna här i Uppland. Dottern, Kerstin, rapporterade här om dagen på sin blogg, att de nu också finns på Konsum vid Torbjörnstorg i Uppsala.

Den här junidagen har sommarens ljusaste natt.

Det här är den tid då Sverige är som vackrast.

Undra på att svenskarna ser midsommarafton som den riktiga svenska nationaldagen.

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Melodikrysset nr 25 2009

I går var det både midsommarafton och min födelsedag, och då gick alla utom jag upp tidigt. De som uppvaktade mig då – Birgitta samt vår son Matti och hans sambo Karin – sov i stället längre i dag. Själv gick jag upp för att ha hunnit duscha, klä på mig och äta frukost, innan det var dags för Melodikrysset. Men när krysset väl kom i gång, var hela gänget uppe.

Jag klarade samtliga frågor utom en utan hjälp: Karin visste att den som sjöng ”All That I Can Say” heter Mary J (Jane) Blige. Hade hon inte gett mig svaret, hade jag väl googlat på titeln, som jag uppfattade.

Nu är det inte alls så att jag bara kan musik av typen ouvertyren till ”Läderlappen”, som 1874 skrevs av Johann Strauss den yngre.

Också i till exempel den äldre schlagerrepertoaren finns det förresten låtar som jag har förträngt – ”Norrtälje” är ett bra exempel. Sen hjälper det inte att den sjöngs av Åse Kleveland, som jag respekterar i alla hennes roller: sångerska, kulturminister (s) i Norge, chef för svenska Filminstitutet med flera.

Lena Andersson hade 1971 en megahit med ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”. Sen försvann hon, men henne kommer man i håg för den här enda låten. Den är dessutom ett bra exempel på att även svensktoppmusik tydligt kan tolka tidens politiska stämningar, i det här fallet den gryende gröna vågen.

Ett bra exempel på att gammal musik kan slå på nytt är snyftaren ”I en sal på lasarettet”, som förr hördes med Lapp-Lisa. I min ägo har jag Maritza Horns LP från 1978 mest med skillingtryck, ”Jämmer och elände”, genom vilken den här sången, nu kallad ”Lasarettvisa”, åter blev mycket populär.

Owe Thörnqvist, som jag känner från Uppsala, har själv gjort en rad sånger, bland dem ”Dagny”, som lever årtionde efter årtionden.

Jag kan ju ta fel, men jag är inte säker på att ”Kärleken är evig” av Per Gessle i Gyllene Tider kommer att höra till det här evergreenfacket.

Få är nog däremot av annan mening, när jag säger att Cornelis Vreeswijk hör till kategorin riktigt stora svenska trubadurer. Ett tecken på det är det faktum att nya generationer av artister fortsätter att spela in hans låtar. I dag hörde vi till exempel Brolle sjunga ”Felicia, adjö”.

Vi hörde också en instrumentalversion av ”Du är den ende”, som, välförtjänt, blev en stor hit med Lill Lindfors.

Krysset började i dag med en låt, ”The Wonder of You”, som sjöngs av Elvis Presley men som jag för egen del inte räknar till hans bästa.

Mycket mer förtjust var jag då i en annan amerikansk låt, ”Mockin’ Bird Hill” från 1949, som 1951 sjöngs in på svenska av Alice Babs och då kallades ”Adress Rosenhill”.

Amerikanskt motiv har också ”San Fransisco Bay Blues”, här dock med en av sonens gitarrhjältar, engelsmannen Eric Clapton. Jo, sonens farsa gillar också Clapton.

Och så avslutar vi väl USA-spåret och dagens kryss med svaret på filmfrågan. Vi hörde Marilyn Monroe i Cole Porters ”My Heart Belongs To Daddy”, som förekom i filmen ”Some Like It Hot” ”Let’s Make Love”, på svenska ”Låt oss älska”.

Ja, det sista är väl en lämplig uppmaning så här i midsommartider.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Fler fina stenpartiväxter

Matti och Karin uppvaktade mig med ett par kassar fina stenpartiväxter, inköpta hos Brunnsvikens trädgård.

Där fanns till exempel lågväxande (5 cm) vit Bitterrot (Lewisia nevedensis) och rosaröd Högsglim (Silene schafta), 15 cm.

Jag tänker hitta en solig plats åt min nya Axveronika (Veronika spikata), ”Rotfuchs”, rosenröd, 30 cm, liksom åt det nu andra exemplaret av Strandtrift/Gräsnejlika (Armeria maritima), den här gången ”Düsseldorfer Stoltz”, mörkrosa, 15 cm.

I fonden, mot berget, hamnar nog mitt exemplar av Blodfingerört (Potentilla atrosanguinea), röd, eftersom den är hög, 40 cm. Ganska hög, 35 cm, blir också Fjällbrud (Saxifraga cotyledon), ”Southside Seedling”, 35 cm, som redan nu blommar i fina vita rosetter med röda prickar.

En första början på min planerade bergeniabarriär mot invaderande Knölklocka fanns där också, en Hjärtbergenia/Jättebräcka (Bergenia cordifolia), ”Rotblum”, rödviolett, 40 cm.

Både Eds trädgård och Brunnsvikens trädgård är exempel på handelsträdgårdar som inte begränsar sitt utbud till bara det mest utslätade och lättsålda växtsortimentet. Och jag gläder mig åt att sonen, som själv bara har tillgång till balkong, har näsa för fina växter. Han berättade att damen i kassan hade sagt att han hade valt väldigt fina växter. Jag håller med!

Födelsedagsmorgon

I går kväll kom, till min stora överraskning, Matti och Karin hit, för att fira midsommar men också min 72-årsdag. Jag hade faktiskt inte en aning om det. Birgitta hade inte sagt ett knyst om det, inte heller Matti när jag pratade i telefon med honom.

Till att börja med fick vi en trevlig torsdagskväll tillsammans, såg bland annat Wallander-filmen ”Mannen som log”, i och för sig verkligen ingen trevlig historia.

I morse väcktes jag av ett födelsedagsuppvaktningståg som sjöng ”Röda små smultron”.

Dess förinnan hade alla tre varit ute i trädgården och plockat var sin underbar födelsedagsbukett. Och Birgitta hade fått ihop en smörgåstårta, som till och med överträffade flertalet av hennes tidigare fullträffar i genren.

Men innan vi satte oss runt det blomsterprydda köksbordet – vid min plats fanns ett glas med blommande törnrosor – fick jag presenter. Bland dem fanns nya konjakskupor (Chateau från Kosta Boda, signerade Bertil Vallien), en UNICEF-slips med små, små barn på och del 1 med fyra filmer på DVD med Agatha Christies ”Miss Marple”: ”Liket i biblioteket”, ”Ett mord annonseras”, ”Bertrams hotell” och ”4.50 från Paddington”. Så vi kan se på film i kväll också, om inte vädret blir bättre.

Birgitta har också för vana att lägga undan en del av de böcker hon beställer från Böckernas klubb för att sen ha dem till hands till födelsedagar och jular. Så jag fick en hel bunt böcker som jag är nyfiken på: Giovanni Boccaccios ”En liten skrift om Dantes liv”, Nils Claessons bok om pappa Stig, Slas, ”Blåbärsmaskinen”, Siri Hustvedts ”Sorgesång”, Plura Jonssons ”Resa genom ensamheten”, Jan Kjaerstads ”Kungen av Europa” och sist men inte minst Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”, som också innehåller en CD. Nu har jag trevlig sysselsättning även om det skulle regna resten av sommaren.

Men lite uppehåll måste det ändå bli, för jag har ju också trädgårdsarbetet att tänka på. Matti och Karin gav mig två kassar med stenpartiväxter, fina och delvis sällsynta sådana, som jag snarast måste få i jorden.

Mer om de här växterna i nästa inlägg.

Ett stenparti tar form

I går kom Eva-Lotta med nya växter till mitt renoverade stenparti, och eftersom det var uppehåll i allt regnandet, planterade jag dem. Jag startade med att lägga ut dem i sina krukor över det kala landet för att kunna bedöma avstånd, variationer i höjd och färger och annat sådant. Sedan grävde jag ned dem och omgärdade dem med ett par säckar Änglamarks-mull.

Längst upp mot den bergssida, som stenpartiet utgår från, planterade jag några höga växter: Stjärnflocka (Astrantia major), ”Rosensinfonie”, röd, 60 cm, och så Kantnepeta/Kattmynta (Nepeta faassenii), ljust blåviolett, 30-60 cm.

På den sida som vetter åt ett stånd bondsyrener planterade jag Stäppsalvia (Salvia nemorosa). ”Ostfriesland”, mörkt blåviolett, 40 cm. Där fanns redan tidigare ett stånd rödviolett Fjärilslavendel (Lavendula stoechias), men jag hyser, efter att ha läst på, inga illusioner om att den ska kunna övervintra.

På motsatt sida ska jag lite senare plantera ett tiotal beställda plantor av rosa Bergenia/Jättebräcka (Bergenia cordifolia), 40-50 cm, som med sina stora blad och sin spridningsförmåga ska bilda barriär mot ny invasion av Knölklocka (Campanula rapunculoides), det vackra men outrotliga ogräs som i hög grad bidrog till att stenpartiet i dess förra utformning växte igen. Där finns nu också en avgränsning i form av impregnerat stockvirve plus bindväv.

Under några utskjutande grenar av ett gammalt äppelträd planterade jag Hornviol (Viola cornuta germanica), ”Boughton Blue”, blå, 15 cm, och så Jordnäva /Silkesnäva (Geranium cinereum), ”Ballerina”, rosa, 10 cm.

I en liten ränna i berget längst fram i stenpartiet hittade jag en lämplig plats för Fagertrav (Arabis albida), vit, 15 cm.

I stenpartiets framkant, där berget sticker fram, planterade jag ett par sorters Skäggtaklök (Sempervivum ciliosum), gul, 5-15 cm, på ett annat ställe där Kaukasiskt fetblad (Sedum spurium), ”Schabuner Blut”, röd, 10-15 cm, och Mongoliskt fetblad (Sedum ewersi), rosa, 15 cm.

I mitten av stenpartiet planterade jag in ett nytt stånd av Daglilja, en brandgul Hemerocállis-hybrid, 60 cm.

I övrigt finns nu i stenpartiet ganska många andra slags växter, till exempel en lågväxande, 5-10 cm, Brudslöja (Gysophila cerastioides), vit/svagt lila, en rad varianter av Alunrot/Klockvippa, 30-60 cm – den gulbladiga ”Lime Rickey”, vit, samt de rödbladiga ”Palace Purple”, vit, och ”Rachel”, rosa -, två sorters Aubretia, 10 cm, – ”Blaumeise”, violett, och ”Red Carpet”, mörkt röd till violett, -nejlikbenämnda växter som Bergnejlika (Dianthus gratianopolitanus), 15-20 cm, ”Badenia”, mörkt purpurrosa, och ”Eydangen”, purpurrosa, Fjädernejlika (Dianthus plumarius), 20 cm, ”Maggie”, lilarosa, Strandtrift/Gräsnejlika (Armeria maritima), 10 cm, vit respektive rosa, samt Såpnejlika (Saponaria osymoides), 10 cm, rosa, två sorters klockor, Dvärgklocka (Campanula cochleariifolia), ”Bavaria Blue”, 10 cm, blåviolett, samt Murklocka (Campanula portenschlagia), 12-15 cm, lila, Ormöga (Omphalodes verna), 15 cm, himmelsblå samt vit, och slutligen Rosenbräcka (Saxifraga ardensii), 20 cm, ”Rosenskimmer”, rosa, samt ”Purpurglöd”, röd.

Till det omplanterade hör rosorna, bland annat den rosa klätterrosen New Dawn. Jag har också bett Eva-Lotta hålla utkik efter ett exemplar av Whiskey, som färgmässigt gör skäl för sitt namn.

Så småningom kommer jag säkert att skaffa ännu mer växter till det här stenpartiet – jag har planterat med stora mellanrum mellan plantorna.

Birgitta, som betalar de växter jag hittills har satt där – tack! – köpte också några rosor åt sig själv, bara för att upptäcka att de rosenknoppar hon just har skyddat med nät mot rådjuren visserligen därmed är fredade men att de här nattliga gästerna nu i stället har gett sig på andra rosor och dessutom på helt andra växter som vänderot.

Birgitta är jätteledsen, på gränsen till depression: Vad är det för mening med att månad för månad lägga ner kroppskrafter och själ på att odla växter och vårda trädgården, när den gradvis betas av av rådjuren?

Vi ska göra försök med blodmjöl och ammoniak, men vi kommer ju aldrig att kunna skydda hela vår väldiga trädgård mot de nattliga rådjursattackerna. För det skulle det krävas ett drygt två meter högt järnstaket och lika höga grindar. Och föra att sätta upp ett sådant runt vår drygt 2.000 kvadratmeter stora tomt skulle vi behöva en riktigt rejäl lotterivinst.

I morgon är det både midsommarafton och min födelsedag, men jag skulle gärna avstå från födelsedagsfirandet, om Birgitta bara blev glad igen.

Men vi får väl försöka resa oss ur vårt mentala rådjursträsk och i stället rikta in oss på det som Holmberg skaldade om på DNs Namn och Nytt i förrgår:

Midsommarkitsch

Doftande ängar, en skimrande natt
och en näktergals jubelskri
kan en smakpurist se som betänkligt platt
men det skiter vi hjärtligt i.

En mycket läsvärd bok om Tito

Jag har på olika sätt genom åren intresserat mig för det som förr var Jugoslavien. Som många andra demokratiska socialister kände jag tidigt sympati för Titos vägran att rätta in sig i det sovjetkommunistiska ledet. Intressanta, i ett demokratiskt vänsterperspektiv, var också arbetarråden, Jugoslaviens speciella form av industriell demokrati. Min nu döde bror Matti, som själv en sommar tog sig till Jugoslavien, skrev en uppsats i nationalekonomi om denna jugoslaviska modell, och jag läste själv en del om det här sättet att ge arbetarna inflytande över sitt arbete.

Det knöts tidigt band mellan Skandinavien och Jugoslavien. Under andra världskriget deporterade tyskarna tillfångatagna jugoslaviska partisaner till Norge. Jag har givetvis själv sett Sigurd Evensmos långfilm ”Blodsveien”, som handlar om jugoslaviska krigsfångars vägbygge i Nordnorge under kriget. Relativt tidigt under efterkrigstiden fick Sverige en ganska stor grupp jugoslaver som arbetskraftsinvandrare. Följaktligen hörde det norska Arbeiderpartiet och de svenska Socialdemokraterna till de västeuropeiska partier som regelbundet fick inbjudningar till det jugoslaviska kommunistpartiets kongresser, och eftersom det alliansfria och socialt och ekonomiskt experimenterande Jugoslavien befanns intressant i ett norskt, svenskt och socialdemokratiskt perspektiv, brukade båda partierna sända gäster.

Jag har själv, därtill utsedd av SAP, deltagit i en sådan kongress i Belgrad och i samband därmed också fått möjlighet att bland annat besöka Jugoslaviens då fjärde största stad, Kragujevac. Kragujevac, i huvudsak en serbisk stad, stod för två saker som våra värdar ville visa upp. Dels fanns där en stor bilindustri. Dels är stadens namn en påminnelse om den nazityska hämndeaktion mot partisanerna som iscensattes där 1941: kanske så många som 7.000 människor avrättades i Kragujevac.

Också efter Jugoslaviens sönderfall har jag vid olika tillfällen besökt några av de självständiga länder som uppstod efter det blodiga inbördeskriget. Jag har tillsammans med min hustru, den dåvarande talmannen Birgitta Dahl, varit med på ett europeiskt talmansmöte, förlagt till Kroatiens huvudstad Zagreb, och tagit del av de mer försonliga tongångar som då började skönjas mellan Kroatien och Serbien; vi gjorde även en del privata upptäcktsfärder, handlade bland annat i Konzum, som Konsum heter i Kroatien. Här om året gjorde vi också en ganska lång donauresa, som bland annat förde oss till Kroatien och Serbien. Om hela denna resa har jag skrivit mycket utförligt under sammelrubriken Rapport från Donau, som man kan använda på bloggens sökfunktion för att hitta; mycket av det som rör även grannländerna Ungern, Rumänien och Bulgarien är av intresse, om man ska sätta sig in i regionens samlade historia, men jag vill särskilt för läsning anbefalla det jag har skrivit om Novi Sad, Belgrad och Jarak i Serbien respektive om Osjek i den del av Kroatien som heter Slavonien. De här bloggartiklarna innehåller ganska mycket om språk, historiska och nutida motsättningar och annat som kan kasta ett ljus över balkankriget.

Birgitta och jag har också besökt den lilla orten Kumrovec, där Tito, det vill säga Josip Broz, föddes år 1892, då som österrikisk-ungersk medborgare. Kumrovec ligger i dagens Kroatien, på gränsen till Slovenien, och Tito var mycket riktigt av blandad kroatisk-slovensk börd.

Därifrån och fram till hans död 1980 får vi följa honom och hans verk, det decentralistiska och socialistiska experimentet Jugoslavien, i en mycket väldokumenterad och samtidigt lättläst bok av journalisten Björn Kumm, ”Tito. Folkets diktator” (Historiska media, 2009). Den anbefalles till läsning av alla som är intresserade av Tito som person, av ideologi och av de historiska, kulturella och ekonomiska med flera orsakerna till att Jugoslavien efter Tito föll sönder i sina beståndsdelar, det senare med bärande inslag av det bestialiska våld som också har funnits i regionen redan tidigare i historien, under andra världskriget och under formandet av en jugoslavisk stat. Att Kumm nyanserar den kanske väl idealistiska bild vi unga socialdemokrater på vänsterkanten hade av Jugoslavien gör verkligen inte hans bok mindre läsvärd.

Kommunisterna blev en kraft att räkna med i det Jugoslavien som uppstod ur ruinerna av första världskriget, som man kan ana mest inom fackföreningsrörelsen och i städerna. Den unge Josip Broz värvades 1924 som agent åt Komintern (Kommunistiska internationalen). Dess förinnan hade han arbetat inte bara i det som skulle bli Jugoslavien utan också bott i Böhmen och i Wien. Kroatien och Slovenien var då fortfarande delar av den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, och hösten 1914 kämpade han faktiskt i dess armé mot Serbien. Senare förflyttades hans kroatiska regemente till östfronten, och han hamnade i rysk fångenskap. Kumm berättar utförligt om hur han under den här perioden inte bara gifte sig med en ryska (genom åren en av flera fruar och ännu fler älskarinnor) utan också hamnade mitt i ryska revolutionen.

Men Tito tog sig tillbaka till det som i början av 1920-talet formerades som ett samlat jugoslaviskt kungarike. Och 1924 hittade alltså Komintern i honom en lämplig agent, en som under flera olika falska namn och med falska pass utförde kuriruppdrag, ibland också utanför Jugoslaviens gränser. Bland mycket annat rekryterade han frivilliga till spanska inbördeskriget. Det jugoslaviska kommunistpartiet var under mellankrigstiden inget starkt parti, och Komintern företog ganska omfattande likvideringar av ledande jugoslaviska kommunister. Eftersom Tito var en av de få som överlevde och lyckades hålla sig kvar i en ledande position, kan man väl dra slutsatsen att han varken var någon reformistisk mjukis eller helt oerfaren i maktspel.

Ett långt avsnitt i Kumms bok handlar om andra världskriget och den tyska respektive italienska ockupationen av olika delar av Jugoslavien, också om Ante Pavlićs fascistiska diktatur i Kroatien, den som genomförde omfattande och bestialiska utrensningar av serber. Till det som ytterligare komplicerade maktkampen i det krigstida Jugoslavien var att det, utöver Titos kommunistiska partisaner, fanns nationalistiska och kungatrogna partisaner, de så kallade četnikarna, som hade ett slags (mer eller mindre fungerande) ledning i London.

En av förklaringarna till det hemska våld, som kom att användas i den relativt nyligen genomförda uppdelningen av Jugoslavien i en rad nationalstater (vilket senare också genomfördes med inslag av etnisk rensning) är förstås det mycket omfattande och mycket brutala övervåld som har präglat stora delar av Jugoslaviens historia: det faktum att kroater och serber längre tillbaka i historien har slagits i varandra motstående arméer (och dessutom haft olika religion och alfabet), tyskarnas och den kroatiska Ustasja-regimens terroraktioner mot partisaner respektive serber, de kommunistiska partisanernas besegrande med vapenmakt av četnikarna och annat liknande. Till det som har motverkat strävandena att göra Jugoslavien till en mer enhetlig stat hör också förekomsten av nationella och religiösa minoriteter som albanerna i Kosovo och annorstädes samt det faktum att kosovoalbanerna och en stor del av bosnierna är muslimer.

Tito lyckades ändå under sin långa maktperiod hålla locket på, när det gäller alla dessa centrifugala krafter. Delvis skedde det på ett ganska hårdhänt sätt – Kumm kallar honom för ”folkets diktator” – men han mötte också kraven på självbestämmande genom att ge betydande självständighet åt de ingående delstaterna plus regionerna Kosovo och Vojvodina; i den senare bodde en stor ungersk minoritet.

Metoden att låta arbetarna delta i förvaltningen av företagen, en i princip sympatisk tanke, som intresserade många vänstermänniskor i Västeuropa, hade – som jag tror mig minnas att Villy Bergström har skrivit om – nackdelen att höja lönerna på bekostnad av investeringarna. De federala investeringsfonder som inrättades som en motvikt ledde, som Kumm visar, till rivalitet och maktstrider mellan delrepublikerna och även regionerna. Så hade till exempel de nordliga, ekonomiskt mycket välutvecklade delstaterna Slovenien och Kroatien svårt att acceptera att investeringsmedel satsades på svarta hål som Kosovo och Makedonien.

Som jag redan har nämnt, fraterniserade Jugoslavien med socialdemokratiskt styrda länder som Norge och Sverige, och Tito odlade också vänskapliga förbindelser med den brittiske labourpolitikern på vänsterkanten Aneurin Bevan. Till Titos rykte som, om inte socialdemokrat så åtminstone nationalkommunist med demokratiska drag, bidrog också hans arbete i den alliansfria rörelsen.

Men också det här är, som Björn Kumm visar, en för enkel bild. Tito etablerade visserligen en självständig kurs för Jugoslavien, men det var inte han utan Stalin som drev fram brytningen mellan Jugoslavien och Sovjetunionen plus dess satellitstater. När brytningen väl var ett faktum, byggde också Tito upp ett slags eget Gulag: tiotusentals medlemmar av kommunistpartiet sändes till ett par öar i Adriatiska havet, där man hade inrättat fångläger.

När brytningen väl var ett faktum, växlade han mellan självständighetsmarkeringar och möten med sovjetiska och andra kommunistiska ledare. Vidare: till upproren i Ungern och Tjeckoslovakien intog han en vacklande eller kanske snarare växlande hållning – men han kritiserade också Sovjetunionens behandling av de baltiska folken, tjetjenerna och volgatyskarna.

En egen utrikespolitisk linje, ja, och även intressanta demokratiska experiment inom produktionslivet.

Men socialdemokrat, nej. Det fick bland annat Milovan Djilas erfara, när han lanserade tanken att Jugoslaviens politiska system skulle kunna modifieras till ett slags tvåpartisystem som också rymde ett socialdemokratiskt parti. Också Praxis-gruppen, en intellektuell gruppering som byggde på den unge Marx’ verk, fick lära sig att det fanns gränser för det fria tänkandet i Titos Jugoslavien.

Rådjuren och blåsten härjar i trädgården

Kommunens jägare lyckades skjuta av en del av de rådjur, som tar sig in i vår trädgård och äter upp växter som de tycker är läckra. Det har medfört att det har varit lugnt ett tag nu, men det lugnet varade inte särskilt länge den här gången.

När vi kom tillbaka från födelsedagsutflykten in till Uppsala, upptäckte Birgitta att det åter har varit rådjur inne i trädgården och begärligt mumsat i sig av det som fanns där. Sallad, mangold, bönor och ärtor har blivit rådjursmat, och rådjuren har också försökt komma åt jordgubbsplantorna, som skyddas av nät. Fackelblomster och rosenknoppar smakade uppenbarligen också gott, så även malvorna, bland dem den lilla estniska malvan som vi en gång via min mamma fick frö till från släktingar i Estland.

Jag upprepar: förbannade rådjur! Så här års är ju den vildväxande naturen full av mat åt dem – men de är läckergommar och söker delikatesser i trädgårdar som vetter mot skog och annan obebyggd mark.

Birgitta är ledsen, riktigt ledsen. Hon ser sin odlarmöda förspillas.

Vår tomt på drygt 2.000 kvadratmeter innehåller bergknallar och en talldunge men är annars en gammaldags trädgård, med mänsklig möda anlagd för trädgårdsälskande människor.

I går, på väg tillbaka till Öregrund från Uppsala, gick vi av vid Eds trädgård i utkanten av Östhammar. Målet var framför allt att köpa nya stenpartiväxter till mitt nyrenoverade stenparti. Eva-Lotta Hasselqvist, som driver Eds trädgård, hade tidigare fått min datalista med alla de stenpartiväxter jag har haft i det renoverade stenpartiet eller i något annat stenparti plus stenpartiväxter som jag också gärna hade velat ha men hittills inte har lyckats hitta. På listan hade jag markerat vilka växter jag i första hand skulle vilja köpa.

Det visade sig förstås att hon inte hade allt på min önskelista, men när jag vid det här personliga besöket tittade på hennes ändå mycket breda sortiment av stenpartiväxter, hittade jag genast annat jag kunde tänka mig att köpa i stället. Av många av växterna, till exempel av Alunrot/Klockvippa (Heuchera sanguinea), fanns det också flera olika varianter, de flesta av dem urläckra.

Jag ska berätta mer om vad det blev för växter, när jag har fått dem till Öregrund för plantering. Eva-Lotta lovade nämligen att i sin bil ta med växterna – det blev sammanlagt mycket, och jag tackar Birgitta för att hon vill ge mig allt det här i present – när hon har något ärende åt vårt håll.

Birgitta köpte förresten också rosor till några av sina egna rabatter. Berätta inte det för rådjuren!

I dag, när det äntligen är uppehåll i regnandet, har jag försökt att reparera något som inte var rådjurens utan blåstens fel.

Förra året hade jag köpt ett riddartält åt barnbarnen, Viggo och Klara. De lekte i det under sina öregrundsbesök förra sommaren, men sen brann riddarborgen upp tillsammans med allt annat vi hade i uthuset – vi hade ju mordbrand.

I år köpte jag alltså ett nytt riddarborgstält plus nya svärd och sköldar åt Viggo och Klara, och de har också lekt med de här sakerna när de senast var på besök hos morfar och mormor. Vi har ju dessutom dränerat och nyanlagt gräsmattan, så den här gången har riddartältet stått oförankrat i ett av trädgårdens bortre hörn.

Och eftersom vi vid minst ett tillfälle har haft full storm här ute vid kusten, upptäckte jag vid en rundvandring i trädgården, som förde mig också till det här lite undanskymda hörnet, att Viggos och Klaras riddarborg var borta.

Jag anade genast, att blåsten hade tagit med sig tältet, ungefär som en drake. I dag fick jag äntligen tid att gå och leta efter det på allmänningen utanför vårt staket, den så kallade Floraparken, och jag startade med att leta längs staketen till de tomter, som ligger hyggligt nära hörnet där riddarborgen stod. En bit bort finns en tomt med flera byggnader som håller på att renoveras och där det uppenbarligen, av saker som finns ute på tomten att döma, finns barn i familjen. På tomten såg jag inga barn men väl två unga tjejer som jag hojtade till och sen frågade om mitt tält. Jo, en granne, som bor närmare oss, hade ställt in vår bortblåsta riddarborg på deras tomt i tron att det var deras. Men nu var det försvunnet igen. Tjejerna visste inte om det hade blåst vidare eller getts tillbaka till grannen som hade hittat det. Jag gick förstås till grannen i fråga och ringde på, men det var ingen hemma, så jag får väl gå dit igen i kväll och kolla.

Hur som helst, öregrundsbor som läser min blogg: Ser ni en herrelös riddarborg, är det mitt eller snarare våra barnbarns.

Födelsedag och familjeträff

Barnen blir äldre och äldre. I går fyllde Anna 48. Det skulle förstås firas, så vi tog bussen in till Uppsala; kalaset skulle hållas i lägenheten på Idrottsgatan. Birgitta hade plockat några fina födelsedagsbuketter i trädgården i Öregrund, också handlat en del av ingredienserna till middagen på Konsum där. Sen var jag uppe på Konsum vid Torbjörnstorg och kompletteringshandlade bland annat läsk till den obligatoriska födelsedagsbålen med skivor av gurka, apelsin och citron.

Birgitta lagade, efter Annas önskemål, Biff Rydberg till hela gänget, tio den här gången. Du kan se bilder av huvudrätten – vi fick också avocado med räkor – samt av vårt Arabia-porslin (Valencia) och inte minst Birgittas nybroderade duk här. Till kaffet fick vi sen äppelkaka och whiskykaka, som Inger Grandell hade bakat och hade med sig.

Inger är Bengts fru; Bengt är pappa till Anna, som heter Kettner efter honom. Fast när Anna föddes, hette också Birgitta Kettner – efter skilsmässan återtog hon sitt flicknamn, Dahl.

Ända sedan Anna var liten har vi umgåtts på det här viset. När Anna fortfarande var barn kom alltid Bengt och Inger till oss på julaftnarna, och genom åren har vi haft många gemensamma födelsedagskalas. För resten har vi äldre i den här storfamiljen också umgåtts utan våra numera vuxna barn; då och då har vi till exempel ätit middag hos varandra. Jag vet ju hur trassliga och såriga förhållandena mellan frånskilda parter kan vara, men det här har vi varit lyckligt förskonade från. Och jag tror nog att Anna i yngre år mådde väl av att hennes båda familjer inte låg i luven på varann.

Anna hade med sig dottern Sara, snart 17. De andra två döttrarna var på kollo.

Och så hade hon med sig hunden, Sudden, som verkligen gör skäl för sitt namn. Kerstins och Bos barn, Viggo och Klara, började efter lite inledande tvekan gulla med den här i deras ögon väldiga hunden.

Matti och Karin kunde tyvärr inte vara med den här gången – tid och plats bestämdes mycket sent.

Före maten hade vi klarat av födelsedagsuppvaktningen. Av mig fick Anna böcker och en försvarlig bunt deckarfilmer.

I det väder som nu råder kan de komma till pass ute i sommarstugan vid Ekoln.