Kommunistisk rock

22 juni 2009 20:20 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har just återpublicerat en recension av Lars Aldmans LP från 1977, ”Gud hjälpe!”. I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1977 skrev jag om en rad plattor från göteborgsbaserade skivbolaget Nacksving, bland dem en med samme Aldman:

Kommunistisk rock

Nacksving heter ett göteborgskt skivbolag.

Första LPn heter just ”Nacksving. Ett samlat grepp från Götet” (031-1). På den medverkar en rad ”progressiva” göteborgsgrupper: Nationalteatern, Nynningen, Ariman, Motvind och några till. Det är genomgående frågan om bra musik.

Inte bara musiken utan också texterna är professionellt gjorda. På sätt och vis är det det som är problemet.

Ska man utan vidare ställa upp för den ”progressiva” musiken för att den är antikommersiell (något lovvärt!)? Mig tycks samhällsbeskrivningen och det politiska budskapet som så pass tveksamma, att jag inte kan svara ja på den frågan. Ta som exempel Nynningens ”Batongerna ska dansa” eller Motvinds ”Feta snutar” eller Arimans ”Hamnarbetarsång”.

Skulle jag rekommendera den här LPn för något så är det för ”Blå maltesaren” med Trio General Goof. Vilken låt! Vilken musik! Vad det svänger! (En upplysning till nutida läsare: Bakom Trio General Goof dolde sig Nynningen.)

* Flera av grupperna som finns med på ”Nacksving” har sen fått göra egna skivor. Soffgruppen till exempel har gjort en LP med titeln ”Soffgruppen” (Nacksving 031-2). Dom spelar jazzinfluerad, inte särskilt bra, inte särskilt dålig instrumentalrock. Vilken är förresten poängen med att ge låtar utan text titlar som ”Vindkraft” och sen lägga in en hel filosofi i musiken?

* Inte heller tycker jag att Lars Aldmans (tidigare Ariman) ”Nånting har hänt” (Nacksving 031-3) har förtjänster eller svagheter utöver dem som präglar LPn ”Nacksving”. På skivans pluskonto ska framför allt bokföras den musikaliska variationsrikedomen och Lars Aldmans röst.

* Plattan med Nynningen, ”Äntligen en ny dag!” (Nacksving 031-4), har däremot fullt med kvaliteter. ”Säj Algots, det räcker” är härlig rockmusik. Maria Hörnelius’ och Bertil Goldbergs ”Balladen om servitrisen och flyktingen” har brechtska tonfall. ”Folkets kamp är folkets hopp” är utomordentligt suggestiv. Och ”Kriminaltango” full av musikaliska ironier.

Men sen är det det här med texterna.

Det handlar inte om rätten till samhällskritik; ingen förmenar för övrigt Nynningen att ge ut de plattor dom vill. Men jag vill påstå, att det vore flathet, om inte en övertygad socialdemokrat polemiserade mot innehållet i sångerna.

Bovarna i ”Kriminaltango” är LO och SAF, som spelar under täcket med varann. ”De verkliga terroristerna” är inte Baader-Meinhof och Röda arméfraktionen – de är en liten grupp idealister – utan de som ”regerar med järnhård hand i de flesta länder i världen”. Och det är ingen tvekan om att också den förra regeringen (förklaring till nutida läsare: den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme) räknas in i det här gänget.

”Mitt i överflödet dansar alla upprorets barn” sjunger Nynningen. Till dem, till kommunisterna, räknar sig också gruppen själv.

En urstyvt paketerad kommunism är vad det är fråga om.

* * *

Bildtext till bild av Nynningen:

I Nynningen spelar Bertil Goldberg, basist (sång, congas, maracas), Bernt Andersson, klaviaturist (sång, elbas, tempelblock, munspel), Bengt Blomberg, gitarrist, Mikael Gyllenstig, batterist (congas) och Sam Westerberg, vokalist (kompgitarr).