På morfars land

I går kom Bo med barnbarnen, Viggo, sex, snart sju, och Klara, fyra. Morfar bjöd på potatisplättar med bacon, och Klara åt med god aptit – Viggo var lite försiktigare.

Till maten hade morfar köpt läsk från Vasa-bryggeriet, sorter som barnen inte var bekanta med. Deras far ville genast ha Portello, som barnen nog tyckte var OK men heller inte ville ha mera av. Däremot hittade de med morfars hjälp en annan ny favoritläsk, Guldus. Vid det här laget har den första flaskan på 1,5 liter redan gått åt, men en i dag nyinköpt finns på lager.

Före maten hann de titta lite på den välbekanta men ändå lite förändrade tomten, och så fick de ny riddarutrustning i stället för den som brann upp i mordbranden, var sin sköld och var sitt svärd i ganska mjukt material. Plus löfte om att den nyinköpta riddarborgen, ett tält, skulle sättas upp utomhus dan därpå.

Klara suckade lite efter pappa när han hade åkt men fann snart tröst hos både morfar och storebror Viggo. Hon ville först gå och lägga sig tidigt, och morfar bäddade och läste saga för henne, Siv Widerbergs antologi ”De små barnens bok” och Kicki Stridhs och Eva Erikssons ”Spökhuset”.

Som väntat gillade Klara den. Det gjorde också Viggo, som anslöt när vi läste den. Sen följde Klara med in till Viggo, när morfar på Viggos förslag läste Rindert Kromhouts och Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och Holly Kellers ”Jakobs träd”.

Därefter visade det sig att ingen av ungarna ännu var riktigt sömning, så morfar lät dem båda hänga med honom in i TV-rummet, där det också finns säng. Det blev mer bus än TV, och när andra omgången av Eurovision Song Contest äntligen kom i gång, var Viggo både trött och ointresserad, så han gick in till sig och la sig.

Klara hängde med ett slag och frågade intresserat om länderna låtarna kom ifrån. Mest intressant som namn var uppenbarligen Lettland, som Klara associerade till ”lätt”. Några låtar hävdade hon också var bra, men när det blev Slovakiens tur, vände hon på sig och somnade.

Dess förinnan hade hon tagit löfte av morfar att hon skulle få sova hos honom, så när morfar också hade hunnit klara av kvällsdisken, bar han in lilla Klara till sin säng. Hon vaknade inte under transporten och sov sen lugnt vidare hela natten.

Hela och hela förresten. Hon är ju van att gå upp tidigt på morgnarna, eftersom hon normalt ska till dagis, så halv sju slog hon upp ögonen, log mot morfar och sa att nu skulle hon gå och väcka även Viggo.

Sen blev det macka, Rice Crispies och mjölk, och morfar fick börja bädda alla sängarna. Och långt innan någon vettig ledig människa frivilligt skulle gå upp var ungarna påklädda och ute i trädgården.

För morfar blev det sålunda en mycket aktiv förmiddag: uppsättning av riddarborgstält, promenad till Konsum med ungarna medföljande på sparkcykel, utflykt till lekplatsen vid Klockstapeln – bilder finns här - och sen lunch.

Efter lunch hann morfar knappt diska, förrän ungarna på nytt började tjata om att tillsammans med morfar gå ut i skogen, med vilket menas att gå en promenad ut genom vår tallgrind och sen bort över allmänningen, den så kallade Floraparken. På vägen tillbaka hem hann vi också med en runda till den mindre lekpark, som finns på vägen bort mot Konsum.

En stund efter lunch ville Viggo se en av de många DVD med klassiska tecknade disneyfilmer jag har köpt med Aftonbladet.

Klara gjorde förstås som Viggo. Men när jag för en stund sen stack in huvudet i TV-rummet, sov hon djupt.

Så det blir nog en sen kväll framför TV i dag också.

Morfar sköter hela ruljansen. Mormor är borta på uppdrag.

Fest och sammanträde

Mitt skottspoleliv forstätter. I går eftermiddag fick jag åter åka in till Uppsala, och eftersom jag dagen därpå skulle ha ett morgonsammanträde, stannade jag i stan över natten.

Det som förde mig till Uppsala i går var Svensk biblioteksförenings biblioteksdagar, som i år genomförs i Musikens hus i Uppsala. Så en stund efter 19.00 köade jag tillsammans med hel hord bibliotekarier framför Stadsbibliotekets port, där Uppsala kommun och Landstinget i Uppsala län bjöd på mingel.

Medan vi mumsade på en god buffé och drack ett glas vin, lyssnade vi på Carolinakören, Uppsala universitetsbiblioteks egen kör. Redan då träffade jag gamla bekanta, till exempel Svensk biblioteksförenings avgående ordförande Britta Lejon, dotter till Anna-Greta Leijon som jag senast träffade så sent som på Hans O Sjöströms sjuttioårskalas, och en gammal arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, Toni Eriksson – det visade sig att han var inhyrd ordförande på biblioteksdagarna.

Sen pågick det program lite var stans i biblioteket ända fram till 24.00. Bland minglande och vindrickande bibliotekarier och några politiker – ytterligare glas fick deltagarna betala själva – uppträdde fyra dansare från SU-EN Company, och på andra håll genomfördes musikprogram, filmvisning, tangodansuppvisning med mera.

Jag vill särskilt nämna två av dessa inslag, som av publikreaktionerna att döma vann stort bifall.

I Ekmansalen, döpt efter Kerstin Ekman, framträdde Kung Henry och Spakur med rolig och politiskt hårtslående poetry slam. Kung Henry gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av gamla välkända ”Du ska få min gamla …. när jag dör”; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

”Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

Mot slutet av kvällen intog Den flygande bokrullen den scen som fanns i anslutning till Fridegårdsplatsen på bottenvåningen.

Den flygande bokrullen är ett mycket hörvärt och fantastiskt samspelt band. Sättningen är följande:
Matti Pohjola, kornett, tenorbanjo, mandolin, barytonhorn
Gustav Johansson, dragspel, trombon, barytonhorn
Lars Ydgren, klarinett, altsax
Carl Johansson, batteri, barytonhorn
Arvid Pettersson, piano, barytonhorn
Thomas Dawidowski, bastuba, kontrabas

Det här gänget spelar medryckande klezmermusik, ibland med inlån från andra typer av musik – vi hörde till exempel en låt med melodislingor hämtade från ”Bandiera rossa”.

Det tog inte många minuter förrän de första hade börjat dansa till den här musiken, och snart var den lilla Fridegårdsplatsen, avgränsad som den är av bokhyllor, en kokande gryta av dansande. Många dansade fritt, ensamma eller i par; jag såg till och med en herre och en dam som försökte dansa pardans. Men då och då fick några till stånd en ring eller ett slingrande led av dansande, så där som jag minns det från en klezmerkonsert i Carnegie Hall i New York i anslutning till Chanukka: delar av den bortsett från mig och Birgitta nästan heljudiska publiken tog sig då ut i gångarna i konsertsalen och dansade till musiken från scenen.

Och eftersom man ska gå från fester när det är som allra roligast, lämnade jag vid 23.00-tiden Stadsbiblioteket och tog bussen hem till Birgitta, som också hon var i Uppsala fast av andra skäl.

Redan i början av festen på Stadsbiblioteket fick Peter Gustavsson, vice ordförande (S) i kulturnämnden, den borgerliga gruppens förslag till utlåtande över Kulturutredningens förslag. Mitt i festlarmet gick vi igenom förslaget och fann, att den borgerliga gruppen fortsatt var mycket kritisk. Följande formulering ur de avslutande övergripande omdömena kan anföras som exempel: ”De brister kulturnämnden pekat på leder oss till att avstyrka huvuddelen av förslagen i betänkandet. De strukturreformer som föreslås är kostsamma att genomföra och de uppnådda vinsterna är oklara.”

Peter och jag var överens om att förslaget på ett par punkter, portalparagrafen i de kulturpolitiska målen samt när det gäller kommersialismens negativa verkningar, kunde göras bättre men att vi, eftersom vi i så pass hög grad var överens med våra borgerliga kolleger, Jan-Erik Wikström (FP) med flera, om vi inte fick igenom riktigt allt, ändå skulle ställa oss bakom ett gemensamt yttrande samt, där vi inte blev fullt ut tillgodosedda, skulle komplettera det enhälliga beslutet med ett särskilt yttrande.

Torsdagsmorgonens sammanträde med kulturnämnden, som hade detta enda ärende på dagordningen, fortsatte i denna konstruktiva anda. Vi blev ense om det mesta och nöjde oss med ett särskilt yttrande.

Strid ska man söka, där det verkligen finns djupa meningsskiljaktigheter. Det är en enorm styrka att kulturpolitikerna i landets fjärde största stad i stor enighet sågar Kulturutredningens förslag. För en sågning är det här remissyttrandet.

Skottspoleliv

Den här veckan åker jag som en skottspole mellan Öregrund och Uppsala. Pensionärslivet består just nu mest av en rad sammanträden.

I måndags kväll var jag på Folkrörelsearkivets årsmöte. I dess styrelse representerar jag Uppsala kommun – fick sitta kvar en period till, fastän majoriteten i kulturnämnden, som har utsett mig, nu är borgerlig. Vid den nya styrelsens konstituerande sammanträde efter årsmötet kvitterade jag detta med att föreslå en borgerlig ledamot till posten som vice ordförande. Det är viktigt att vi ser Folkrörelsearkivet som en ekumenisk församling, där både socialistiska och borgerliga partier förvarar sina arkiv och där man förvarar arkivalierna från så vitt skilda verksamheter som idrottsrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, koloniträdgårdsrörelsen och de politiska partiernas ungdsomsförbund.

Jag önskar förstås också att denna ekumeniska hållning ska bidra till att upprätthålla landstingets och kommunernas i Uppland ekonomiska bidrag till arkivet på en anständig nivå. Det är kärvt nu – budgeten för nästa år har gått att klara bara med hjälp av en uppsägning.

Det som förvaras på Folkrörelsearkivet är de kanske viktigaste delarna av det demokratiska kulturarvet.

Årsmötet inleddes med ett intressant föredrag av Uppsala industriminnesförenings ordförande, det förra kommunalrådet (C) Roland Agius, om Uppsala som industristad. Dess värre är ju för övrigt industristaden Uppsala i viktiga avseende i dag just ett industriminne.

På tisdag kväll var det åter dags att ta buss 811 in till Uppsala: den röd-gröna gruppen (S + V + MP) i kulturnämnden hade gruppsammanträde. Vi gick dels igenom handlingarna till nästa ordinarie sammanträde, diskuterade dels – inför extrainsatt sammanträde om just detta – kulturutredningens förslag och Uppsala kommuns remissvar.

Det intressanta här är att det borgerliga majoriteten i kulturnämnden under ledning av den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP) i flertalet viktiga och bärande frågor är lika kritisk som vi i den röd-gröna gruppen mot utredningens förslag. Vi hade inför vårt sammanträde fått ett utkast till remissvar, utarbetat av Jan-Erik plus en av de ledande moderatpolitikerna i nämnden, Bertil Norbelie, och vi på vår kant hade inga allvarligare invändningar mot deras förslag, däremot några förslag till ytterligare tillägg. Säkert går det att vinna samförstånd också om flera av våra förslag, och det vore nog en poäng om kulturpolitikerna i landets fjärde stad gemensamt kunde ställa sig bakom ett mycket kritiskt remissyttrande.

På träff för åldringar som åren inte har tärt särskilt mycket på

Jag fyller 72 i juni, hustrun kommer i kapp mig i september. Björn Kumm fyllde 70 förra året, och efter midsommar är det Anna-Greta Leijons tur.

I går hade vi, det gamla gänget från Arken och Laboremus, samlats på Solbacken, Rysstorp, en bit från Märsta, för att hylla ytterligare en i vår krets, Hans O Sjöström, på sjuttioårsdagen.

På morgonen hade Birgitta hämtat in en vacker födelsedagsbukett från vår trädgård i Öregrund, kvistar av blommande bigarrå och häggmispel och så narcisser; själv hade jag tidigare köpt in vår födelsedagspresent, Miles Davis-boxen ”Kind of Blue”.

Som färgsymbolik var det malplacerat. Vårt ungdomsgäng var alla kind of red, radikala sossar, när vi umgicks och var politiskt aktiva i Uppsala.

I det avseendet har åren verkligen inte tärt på oss; vi finns alla fortfarande på politikens vänsterkant. Håret har blivit gråare på några av oss och de fysiska krämporna har ökat med åren, men vår intellektuella nyfikenhet och debattlusta har inte avtagit med stigande ålder.

Och det mest fantastiska – alla hittills nämnda kom – var att det kändes som att återuppta ett samtal ungefär som från i går, detta trots att flertalet av oss numera inte ses särskilt ofta.

Vi lever i dag i andra konstellationer än när vi först lärde känna varandra: Hans O är gift med Lill, jag med Birgitta och så vidare. Men eftersom inget av det där i det förflutna river i några sår numera, kan jag väl – utan att gå in på allt för privata detaljer – berätta, att vi en gång i en avlägsen tid har haft andra parrelationer än de vi nu har. Björn var, innan han åkte till USA, förlovad med Anna-Greta. Sen hade jag en kort romans med Anna-Greta, varefter hon och Hans O blev ett par. Hans O hade dess förinnan varit ihop med Birgittas syster Karin, som också var på kalaset tillsammans med sin nuvarande man, Hasse; senare levde Hans O under en tid samman med Ulla, gammal kompis till mig från Sundsvall och sen även hon aktiv i Laboremus – och Ulla var förstås också med på födelsedagskalaset. Ulla har jag inte träffat på mycket länge, eftersom hon sedan länge bor på Gotland.

Lunchen, lagad av värparet, var mycket god, och för den samt, inte minst, återföreningen med den innersta kretsen i det gamla gänget, vill jag tacka Hans O och Lill.

Och allra sist, allihop: Vi borde verkligen träffas oftare!

Den radikale Pete Seeger

Vänsterpartiets tidning Flamman har bett mig skriva en artikel om den i dagarna 90-årige amerikanske sångaren Pete Seeger. Jag har med stor sannolikhet Sveriges största samling av Pete Seeger-skivor, även skivor med grupper som The Almanac Singers och The Weavers, vilkas ankare han var, och jag visste därför att det knappast skulle gå att ge en heltäckande bild av av honom inom den ram som erbjöds mig. Därför valde jag att i första hand koncentrera mig på den politiskt radikale Pete Seeger, inklusive hans förhållande till det amerikanska kommunistpartiet. Min artikel publicerades i veckans nummer av Flamman (7 maj 2009):

Den radikale Pete Seeger

Av Enn Kokk

Hade man bara sångerna och sångarna att ta hänsyn till, kunde man lätt tro att den amerikanska arbetarrörelsen var den mest framgångsrika i världen. En av de allra främsta när det gäller att bruka sången som politiskt och fackligt vapen är Pete Seeger, född den 3 maj 1919 och fortfarande, vid 90 års ålder, lika engagerad som förr. Rösten är förstås inte riktigt vad den har varit, men nog var han där, när Barack Obama tillträdde som president: gav tillsammans med Bruce Springsteen en bejublad utomhuskonsert i Washington. Tillsammans sjöng de Woody Guthries alternativa nationalsång ”This Land Is Your Land”.

Det är ganska logiskt att Pete Seeger, som var så aktiv i 1960-talets kamp för afroamerikanernas rättigheter, nu välkomnar landets förste president ur deras led. Det finns också ett foto av Pete Seeger där han 1944 sjunger för presidentfrun Eleanor Roosevelt, men inget av det här betyder att han hör hemma i USAs demokratiska parti. Han har inte stått för en antagonistisk linje gent emot Demokraterna, när dessa har fört en progressiv politik, men politiskt har han själv alltid stått längre till vänster.

Han kommer från en intellektuell familj, inte arbetarklass, men hans pappa, Charles, var pacifist under första världskriget, anslöt sig fackligt till den radikala, närmast anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW och gick sen – liksom många andra IWWare – in i det amerikanska kommunistpartiet. Från familjen fick han också ett musikaliskt arv: Pappan var musikprofessor, styvmamman Ruth Crawford Seeger samlare av folkmusik och flera av hans halvsyskon – framför allt Mike och Peggy Seeger – blev också de stora inom folkmusiksfären.

Båda de här delarna av familjearvet kom att prägla Pete Seeger. 1932 började han prenumerera på den kommunistiska månadstidningen ”The New Masses”. 1939 hoppade han av studierna på Harvard och jobbade i stället en tid på Library of Congress’ avdelning Archive of the American Folk Song. Samtidigt odlade han den sångliga och instrumentella talang han ägde.

Det är inte sant det som en del konspiratoriskt lagda amerikaner säger, att den radikala amerikanska folksångvågen, den som Pete Seeger kom att bli en av de ledande gestalterna i, helt enkelt skulle vara ett verk av det amerikanska kommunistpartiet. Radikala sångare fanns det redan tidigare. Det räcker med att nämna IWWs sångare, svensken Joe Hill, som exempel: Hill avrättades redan 1915.

Men visst hade till exempel People’s Songs, den organisation för musik, scenkonst, körsång, folkdans och så vidare som Seeger i mitten av 1940-talet ledde, medvetet valda drag av kommunistisk folkfront – därmed inte sagt att allt som gjordes där eller de många andra och mer framgångsrika projekt Seeger var involverad i skulle ha varit styrda av kommunistpartiet.

Hur var det då med Seegers kommunism?

Seeger blev partimedlem 1941. Det amerikanska kommunistpartiet blev sedan av med stora delar av sin medlemskader när Chrusjtjov 1956 gjorde sina avslöjanden om Josef Stalin, men Pete Seeger hade lämnat partiet redan 1950. Han var då, och är fortfarande, socialist, men han fick alltså nog av det slags linje som SUKP och dess amerikanska eftersägare representerade. Numera förenar han sin socialistiska hållning med ett starkt miljöengagemang; han förkroppsligar begreppet röd-grön.

Han fick tidigt problem med den centralt fastställda partilinjen i kommunistpartiet. När den grupp han turnerade med inom fackföreningsrörelsen, The Almanac Singers, i april 1941 spelade in LPn ”Songs For John Doe”, gällde fortfarande den noninterventionspolitik gent emot Nazityskland vilken hade sin bakgrund i Molotov-Ribbentrop-pakten från 1939. Men efter Tysklands anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941 och det japanska anfallet på Pearl Harbor den 7 december samma år gjorde den amerikanska sångvänstern en tvär gir. The Almanac Singers sjöng in en sång med text av bland andra Pete Seeger och Woody Guthrie, ”Round And Round Hitler’s Grave”, som blev en stor succé både på skiva och i radio. Seeger och hans vänner engagerade sig hårt i kampen mot Nazityskland.

Seegers mest framgångsrika grupp blev emellertid den 1948 bildade The Weavers, utöver Seeger Lee Hays, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Också i det här fallet var tre av de fyra medlemmarna organiserade kommunister, och även om gruppens repertoar rymde en del samhällskritiska sånger, blev The Weavers främst den första riktigt stora folksånggruppen. Deras skivor sålde i stora upplagor, och till exempel deras insjungning av Leadbelly’s ”Goodnight Irene” blev en landsplåga inte bara i USA utan också här i landet.

Våren 1950 satte senator Joseph McCarthy i gång sin beryktade jakt på äkta och förmenta kommunister, gärna kända sådana. Pete Seeger fanns bland dem som förhördes (1955), men han vägrade, med hänvisning till den amerikanska konstitutionen, att svara på integritetskränkande frågor – märk att han då för egen del alltså inte längre var medlem av kommunistpartiet. The Weavers drabbades trots sin popularitet mycket hårt: Arrangörer ställde in konserter. De fick inte förekomma i en rad radiokanaler och inte framträda i TV. Skivbutiker bojkottade deras skivor, och deras skivbolag, Decca, upphörde att ge ut dem och strök dem ur sina skivkataloger.

Efter paus och återförening lämnade Seeger 1957 The Weavers och satsade på en solokarriär. Hans hits blev många och stora genom åren. Många av dem blev stora också i inspelningar gjorda av andra artister, men man ska inte glömma att det var Seeger som skrev dem (ibland tillsammans med någon annan) eller först gjorde dem stora: ”Where Have All the Flowers Gone?”, Malvina Reynolds’ ”Little Boxes”, ”If I Had a Hammer” (som han skrev tillsammans med Lee Hays), ”We Shall Overcome” (som främst i hans insjungning blev medborgarrättsrörelsens kampsång nummer ett), ”Wimoweh” (sydafrikanen Solomon Lindas ”Mbube”) och så vidare.

Den som har hört de här sångerna vet, att de alla har ett politiskt innehåll.

Självklart var Seeger också aktiv i motståndet mot vietnamkriget. Han skrev en fantastisk sång i den kampen, ”Waist Deep In the Big Muddy” från 1967. Den fick ny aktualitet i kampen mot kriget i Irak och för att avlägsna George W Bush från presidentmakten och återpublicerades därför av Seegers gamla husorgan, folksångtidskriften Sing Out! – ett par återkommande rader lyder: ”We were — waist deep in the Big Muddy / And the big fool says to push on”.

Pete Seeger, vars politiska men mycket viktiga sida jag här har koncentrerat mig på, har många andra sidor; bland annat är han en fantastisk tolkare av amerikanska och andra folksånger Han har en underbar, medryckande röst – varm och manlig. Dessutom är han en skicklig instrumentalist, framför allt på huvudinstrumentet banjo och på tolvsträngad akustisk gitarr. Som sångare är han kanske allra bäst, när han samagerar med publik. Att kalla honom allsångsledare vore dock att reducera honom: han interagerar genom att dels sjunga solo, dels locka publiken att sjunga med; den här trollkarlen klarar till och med att dela upp publiken i stämmor och få det att låta ljuvligt bra.

NÅGRA SKIVTIPS:

”American Industrial Ballads”, Smithsonian Folkways SFW 40058, 1992
”Pete Seeger’s Greatest Hits”, Columbia/Legacy CK 65711, 2002
”If I Had a Hammer: Songs of Hope & Struggle”, Smithsonian Folkways SFW 40096, 1998
”Headlines & Footnotes: A Collection of Topical Songs”, Smithsonian Folkways SFW 40111, 1999
Boxen (bok + 10 CD) ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs And the American Left 1926-1953”, Bear Family BCD 15720, 1996
”We Shall Overcome. The Complete Carnegie Hall Concert” 1963, Columbia C2K 45312, 1989

Många fler Seeger-skivor hittar du på http://www.folkways.si.edu, Smithsonian Folkways hemsida. Använd Search-funktionen – skivorna går att beställa hem direkt till Sverige.

Utförligare texter om Pete Seeger kan du hitta på min blogg, http://enn.kokk.se. Klicka på Kulturspegeln och leta sen under Musik (skivrecensioner och artiklar) respektive Sångtexter (texter, bakgrunder och skivtips).

Den här artikeln finns också tillgänglig på Flammans hemsida.

Sixteen Tons

Merle Travis fick 1947 en hit med en sång som hämtade sitt innehåll från kolgruvearbetarnas liv i Kentucky. Han spelade in låten på Capitol 48001. Här är den text han sjöng in:

Sixteen Tons

Text och musik: Merle Travis, 1946

Some people say a man is made out of mud
A poor man’s made out of muscle and blood
Muscle and blood and skin and bones
A mind that’s weak and a back that’s strong

You load sixteen tons what do you get
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store

I was born one morning when the sun didn’t shine
I picked up my shovel and I walked to the mine
I loaded sixteen tons of number nine coal
And the straw boss said well a bless my soul

You load sixteen tons what do you get
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store

I was born one morning it was drizzling rain
Fighting and trouble are my middle name
I was raised in the canebreak by an old mama lion
Ain’t no high tone woman make me walk the line

You load sixteen tons what do you get
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store

If you see me coming better step aside
A lot of men didn’t a lot of men died
One fist of iron the other of steel
If the right one don’t get you then the left one will

You load sixteen tons what do you get
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store

Det har sjungits in varianter av den här sången, och på 1960-talet gjorde en före detta kolgruvearbetare, George Davis, också anspråk på att vara den som ursprungligen skrev sången.

Bland dem som tidigt sjöng in ”Sixteen Tons” fanns andra amerikanska sångare och sånggrupper på vänsterkanten, till exempel Big Bill Broonzy och The Weavers. Senare har också till exempel Johnny Cash och Tom Jones haft framgångar med sången. Men den som här i Sverige hade störst framgång med den, 1955, var Tennessee Ernie Ford.

Det var väl också han som lockade Cacka Israelsson att 1956 sjunga in en svensk textversion, ”Sexton ton”, av ”Sixteen Tons”. Den svenska texten skrevs samma år av signaturen Ninita (= Ingrid Reutersköld).

Melodikrysset nr 19 2009

Anders Eldeman hade rätt i att dagens melodikryss var svårt – men jag tror att jag har lyckats lösa det, även om det i några fall gick på skruvar.

Det svåraste för mig i dag var den dubbla musikalfrågan. Musikalen ”Nine” kände jag inte till, och för att hitta musikaltiteln fick jag lov att googla på ”Unusual Way”. Krånglet med detta gjorde att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på den andra delfrågan, en musikalmelodi – den kände jag igen men klarade inte att lokalisera. Men med tanke på att det även här skulle vara ett räkneord, måste det sökta ordet helt enkelt bli one.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag för egen del sett på Broadway och inte här i Sverige, men Google ledde mig till att den efterlysta sångerskan i titellåten måste vara Gunilla Backman.

Dagens operett var då lättare att ringa in: Vi hörde Carl Zellers ”Fågelhandlaren” från 1891. I den ingår ”Farfarssången”.

Årets melodifestival vanns ju av en sångerska med skolad röst. Riktigt lika bra gick det, trots likheten i det avseendet, inte för Loa Falkman i Melodifestivalen 1990, där han sjöng ”Symfonin”.

Lite bättre lyckades faktiskt Jessica Andersson i 2006 års upplaga. Hennes bidrag hette ”Kalla nätter”.

Fast i raden av svenska schlager kan den ändå inte hävda sig.

Nog var Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma”, för dagen med Siw i en tysk version, en slagkraftigare låt.

Och den är verkligen inte i samma klass som Björns och Bennys ”Du är min man”.

Ibland gör Eldeman sitt bästa för att villa bort oss: genom att spela en känd låt i en ovanlig version försöker han bringa vårt musikminne ur balans. Men nog var det Sven-Ingvars gamla hit ”Jag ringer på fredag” som här skulle ge oss det eftersökta verbet ringa.

Riktigt lätt var veckans Taube, ”Oxdragarsång”, den vars refräng börjar ”Dra, dra min gamla oxe”.

Lennart Hellsings ”Det var så roligt, jag måste skratta” sjöng vi när jag gick i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Den ibland sjungande skådespelare som här framförde den var Rolf Bengtsson Lassgård.

Anders Eldemans formulering om en otrolig gumma fick mig först att tro, att det var en bokbaserad barn-TV-serie han efterlyste. Detta blockerade mig för en lång stund; eftersom jag sällan känner igen TV-signaturer, hade jag ingen hjälp av musiken heller. Men så gick det, som det brukar göra när man läser deckare, upp en talgdank: Det efterlysta svaret var Agatha Christies ”Miss Marple”! Märk alltså att jag, trots att jag har sett otaliga avsnitt i TV, aldrig har lyckats lägga märke till signaturmelodin.

Svaren på de två återstående svaren finns båda i min skivsamling.

Jag är fan av Bette Midler och har förstås skivan där hon sjunger ”Beast of Burden”. Originalet gjordes av Rolling Stones 1978.

Den som väl först, 1946, spelade in ”Sixteen Tons” var Merle Travis. Men det finns flera bra versioner, till exempel med Pete Seegers fantastiska grupp The Weavers – mer om honom och om gruppen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. Här efterlystes dock viktangivelsen, ton, på svenska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vårens sista konsert, med temat Unga talanger

I går, torsdag, var Birgitta och jag på säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Temat för kvällens konsert var ”Unga talanger”, vilket nog inte i första hand syftade på att orkestern leddes av blott 27-åriga Eva Ollikainen. Hon ledde förresten orkestern på ett kraftfullt och tydligt sätt.

I stället syftade programrubriken på att samtliga framförda verk hade tillkommit i kompositörernas unga år.

Konserten började med ”Konsertuvertyr nummer 2, Hebriderna”, opus 26 (efter flera omarbetningar publicerad 1835), av Felix Mendelssohn (1809-1847). Mendelssohn, från en tysk-judisk familj, verkade också i England, och under en av sina resor där besökte han Hebriderna, vilket ledde till komponerandet av denna delvis stormande programmusik. Presentatören, Christer Åsberg, råkade säga att Mendelssohn tillsammans med en kamrat fotvandrade från Edingburgh till Hebriderna, vilket jag skulle ha velat se. Nå, med eller utan vattengående är det här ett hörvärt orkesterstycke.

Ett betydligt mer intrikat verk följde sedan, Aulis Sallinens (född 1935) ”Konsert för kammarorkester”, opus 3. Sallinen startade sin bana med att skriva musik inspirerad av Antonin Webern men integrerade sedan mer melodiska element i sitt tonspråk. Jag kände tidigare inte till honom, men både det framförda verket och uppgiften i programbladet att han ofta har valt politiska temata för sina verk (Berlinmuren, statskuppen i Etiopien och Finlands historiska position mellan Sverige och Ryssland) väckte mitt intresse för att få höra mera.

Bohuslav Martinu (1890-1959) har jag däremot tidigare hört musik av på skiva. Hans tonspråk, påverkat både av Igor Stravinskij och av jazzmusik, är spännande. I går fick vi höra hans ”Konsert för kammarorkester”, vars andra del, andantino moderato, är särskilt hörvärd.

Konserten avslutades sedan, efter paus, med Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni nummer 4 i c-moll”, D 417. Också här uppskattade jag särskilt andra satsen, andante-satsen.

* * *

Jag hade under eftermiddagen åkt in från Öregrund till Uppsala för att gå på konserten tillsammans med Birgitta, som jag då inte hade träffat på flera dagar – hon har varit på UNICEF-möte i Luxemburg. Vi startade kvällen tillsammans med att äta middag i restaurangen i Musikens hus, Uppsalas eget konserthus. Lammribs plus lammkorv med bland annat sparris var gott men kunde ha serverats lite raskare. Som kompensation fick vi dock gratis kaffe plus en chokladbit, i mitt fall en konstsötad.

Sen tog vi bussen till Öregrund, och Birgitta fick, mitt i natten, se de nya skifferplattor som nu förlänger gången på inre gårdsplan. Om omgestaltningen av trädgården mera senare.

Läskigt för de yngre – men ändå inte så läskigt

Barnbarnet Klara, fyra, gillar jättemycket bilderböcker med hemskheter i, nu senast Jonna Björnstjernas ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” och, ännu mera, uppföljaren ”Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck”. Hon fick båda i julklapp av mig, och har till och med hunnit ta fru Skräck med sig till dagis för att dela med sig till kompisarna.

Här om dan fick jag från En bok för alla en likartad bok, Kicki Stidhs (text) och Eva Erikssons (bild) ”Det hemska spökhuset” (i originalutgåva 1992 på Gidlunds förlag, ny utgåva från EBFA 2009). Den ska jag läsa för Klara, när hon ganska snart kommer på besök hos morfar i Öregrund.

Eva Eriksson är en illustratör jag gillar – jag har följt henne allt sedan hon började illustrera bilder- och barnböcker. I den här boken påminner den lilla flickan, som är historiens huvudfigur, i sin rultighet lite om figurer som Bella och Max, men jag spårar också influenser från andra håll, kanske för att det här inte riktigt är Eva Erikssons vanliga gebit. Omslagets spökslott för omedelbart mina tankar till skräckmästaren Hans Arnold, medan åtminstone de mer godmodiga teckningarna av häxor och andra figurer har tycke av dansken Svend Otto S (där S står för Sørensen). Med detta menar jag absolut inte att det skulle vara epigoneri, snarare då att Eriksson har valt lite olika tecknarstilar för att inför den mycket unga publiken balansera läskigheterna en smula. Och hon har lyckats göra det, på sedvanligt begåvat sätt.

Författaren, Kicki Stridh, känner jag alls inte till förut, men hon har skrivit en rätt originell historia om det där hemska huset i skogen vår vilsegångna unga hjältinna kommer till. Huset är fullt av häxor och monster och lejon och troll och spöken, men den lilla flickan bemöter dem alla med sitt kolugna sätt och besegrar dem på det sättet. Häxornas gryta på ormar och spindlar och maskar avböjer hon att äta och beordrar i stället fram smörgåsar och mjölk. Det hemska monstret ber hon tvätta sig om fingrarna, eftersom de är så kletiga. Och eftersom hennes egna händer också har kletats ner av monstret, ber hon det rytande lejon som uppenbarar sig att slicka av hennes fingrar. Så där håller det på, och efter en god natts sömn i spökhuset går hon tillbaka ut i skogen och hittar strax sina föräldrar.

Jag tror nog att mitt fyraåriga barnbarn kommer att gilla det här, även alla de hemskheter som jag här har valt att hoppa över.

Kulturell odling & trädgården uppochnervänd

Som ledamot i kulturnämnden i Uppsala får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen anordnar. Vitsen med kulturfrukostarna är att för deltagarna presentera kommande kulturevenemang och en del permanenta inslag i stans kulturliv i vid mening. Kulturfrukostarna äger rum 08.00-09.00, och eftersom det är fråga om just frukostarrangemang, serveras en halv fralla plus kaffe eller te för 35 kronor, vilket vi deltagare själva betalar. Eftersom jag för att hinna vara med var tvungen att ta 05.55-bussen från Öregrund till Uppsala och således var tvungen att stiga upp 04.30, var det välkommet med en extra kopp kaffe. Till det fick vi jazz, exekverad av Trio Sandberg från Musikskolan.

Dagens kulturfrukost arrangerades på Grand på Trädgårdsgatan, förr biograf, nu aktivitetshus för ungdomar. Programmet hade som huvudtema kultur producerad av människor, framför allt ungdomar, med olika typer av handikapp.

Teater Blanca presenterades av sin konstnärlige ledare, Magnus Dahlerus, och vi fick med ett sång- och musiknummer prov på föreställningen ”Herr A:s penningar”: Filip Backström sjöng och spelade luftgitarr, assisterad av Chatarina Oldermark på klaviatur och Magnus Dahlerus, munspel. Bra, i rent professionell mening.

Därefter presenterade Annika Isaksson Labanskolan, en frisärskola med inriktning på drama, teater, musik och bild, och ett par elever gav smakprov på en moderniserad variant av ”Ronja Rövardotter”: ett sång- och dansnummer till arabisk musik.

Med ungdomar med funktionsnedsättning arbetar också Fyrisgården, vars verksamhet presenterades av Ulla Bergqvist, föreståndare, plus Ulrika Backlund, som visade en bit av en musikfilm, som lär komma i TV.

Besläktad med dessa inslag var också Karin Hedvalls presentation av kultur i vården, en verksamhet som vi i kulturnämnden på olika sätt stöder.

Där utöver fick vi veta lite om innehållet i årets version av Kulturnatten – kom gärna till Uppsala kvällen och natten den 12 september – och om sommarprogrammet i Parksnäckan. Också Hågaspelet, som tar sin avstamp i nordisk mytologi, presenterades, liksom en ny barnbok som utmanar de sexuella stereotyperna.

Sen blev det buss 811 tillbaka till Öregrund; jag var där lagom till lunch.

Min morgonutflykt till Uppsala råkade sammanfalla med att de beställda markarbetena på vår tomt påbörjades.

Det handlar om två tunga insatser. Det mindre av dem innebär att jag behöver hjälp med att restaurera ett stenparti, som jag anlade alldeles i början av vår närvaro här i Öregrund. Med ett beställt lass jord fick jag sedan in en hart när outrotlig klocka där, och min fysiska inaktivitet dels på grund av hjärtproblem, dels på grund av långvarig ischias har sen lett till att stenpartiet har vuxit igen.

Eva-Lotta Hasselqvist från Eds trädgård, som bland annat har räddat rosorna, hade redan gett sig av, när jag kom tillbaka, men Bosse Andersson, som med hjälp av några andra mannar hade skalat jorden av stenpartiet, var kvar och höll nu på med grävarbeten bort mot det relativt nya grannhuset: Han har tidigare spolat ur det jättelånga dräneringsrör jag en gång i världen grävde ner och bäddade in i singel, och nu höll han och de andra på med att gräva en ny vattengrav, som ska fyllas med sten, i ändan på röret.

Sen ska lågt liggande delar av gräsmattan, där det under senare år har bildats jättelika vattenpölar, också få ett nytt lager jord, som höjer nivån. Gräsmattan var redan tidigare fördärvad på vägen till trädgårdsboden, som vi har fått låta nyuppföra efter mordbranden i höstas, och nu har grävmaskinen gjort nya sår i gräsmattan.

Skifferplattegången från grinden upp till huset har Bosse dock täckt över med skivor; han har själv tidigare anlagt den, och vi har nu bett honom byta en del trasiga plattor plus dessutom förlänga gången en smula.

Just nu ser delar av tomten ut som en byggarbetsplats.

Men det blir nog fint, när alla arbetena så småningom är klara.