Pete Seeger, snart 90

I tidninarna läser jag att Pete Seeger, snart 90 år gammal, fortfarande fungerar i sin gamla roll som politisk vänsteraktivist. Den 18 januari 2009, två dar före installationen av Barack Obama som USAs nye president, deltog han i en konsert vid Lincoln Memorial i Washington och sjöng tillsammans med Bruce Springsteen, Tao Rodriguez-Seeger och the Washington Youth Choir Woody Guthries legendariska sång ”This Land Is Your Land”.

Den sången har ju, i lite nedslipad form, nästan blivit en alternativ amerikansk nationalsång, men Seeger sjöng den här – som en påminnelse till den nye presidenten, kan man förmoda – med de bortopererade, mer radikala stroferna:

There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn’t say nothing;
That side was made for you and me.

In the shadow of the steeple I saw my people,
By the relief office I seen my people;
As they stood there hungry, I stood there asking
Is this land made for you and me?

Nobody living can ever stop me,
As I go walking that freedom highway;
Nobody living can ever make me turn back
This land was made for you and me.

* * *

Nej, Seeger är alltså inte död än. Senare i vår fyller han 90.

Och även om hans sångliga (och fysiska, antar jag) krafter har avtagit, sjunger han än.

I höstas kom det faktiskt en nyinspelad CD med Pete Seeger, ”At 89” (Appleseed Recordings. APR CD 1113, 2008).

Skivan inleds med ett banjoriff, och på flera spår, till exempel ”If It Can’t Be Reduced” där han spelar sitt andra huvudinstrument, gitarr, visar han, att han trots sin höga ålder har lyckats bevara sin gamla instrumentala fingerfärdighet.

Fortfarande är det också så att han sjunger vackert, men hans röstregister är numera mer begränsat, rösten ibland aningen darrig.

Det här gäller till exempel CDns andra spår, ”False From True”. Det är musikaliskt en bra låt, dessutom minst lika intressant på grund av sitt politiska innehåll.

Den är skriven vänsteraktivismens år 1968 men är i själva verket en uppgörelse med Seegers eget kommunistiska förflutna. Seeger var liksom många andra i den amerikanska sångvänstern medlem av det amerikanska kommunistpartiet; säkert var det, på stort avstånd från den sovjetiska verkligheten, lätt att romantisera dess överlägsenhet framför den amerikanska verkligheten med dess rasism, klassklyftor, mycket stora grupper av verkligt fattiga, förföljelse av fackförenings- och vänsteraktivister och annat sådant. Men den som fick en mycket stor del av de amerikanska kommunisterna att byta åsikt var inte senator Joe McCarthy utan Nikita Chrustjov: När Chrustjov 1956 kom med sina avslöjanden om Stalin, lämnade cirka 90 procent av medlemmarna det amerikanska kommunistpartiet.

Här är texten till Seegers sång:

False From True

Text och musik: Pete Seeger, 1968

When my songs turn to ashes on my tongue,
When I look in the mirror and see I’m no longer young,
Then I got to start the job of separating false from true,
And then I know, I know I need the love of you.

When I found tarnish on some of my brightest dreams,
When some folks I trusted turned out not quite what they seemed;
Then I got to start the job of separating false from true,
Then once more I know, I know I need the love of you.

No song I can sing will make Governor Wallace change his mind,
No song I can sing will take the gun from a hate-filled man;
But I promise you, and you, brothers and sisters of every skin,
I’ll sing your story while I’ve breath within.

We got to keep on keeping on, even when the sun goes down,
We got to live, live, live until another day comes ’round;
Meanwhile, better start over, separating false from true,
And more and more, I know I need the love of you.

I dag, och sedan mycket länge, är Pete Seeger politiskt främst en engagerad miljöaktivist. På den här skivan finns flera sånger som är uttryck för detta. Ett exempel är ”If It Can’t Be Reduced” med text av Martin Borque och musik av Seeger; den här låten handlar om hållbar utveckling. Seeger sjunger den till banjo med uppbackning av en kör.

1967, under vietnamkriget, skrev Seeger en hårt slående protestsång, ”Waist Back In the Big Muddy”, som också blev skivtitel. När han sjunger den här finns det visserligen en fiol med bland instrumenten, men innehållsligt har den, trots att inte ett ord har ändrats i texten, fått en helt ny syftning. Fast precis nu är ju the big fool i färd med att avgå…

Waist Deep In the Big Muddy

Text och musik: Pete Seeger, 1967

It was back in nineteen forty-two,
I was a member of a good platoon.
We were on maneuvers in Louisiana
One night by the light of the moon.
The captain told us to ford a river,
That’s how it all begun.
We were — knee deep in the Big Muddy,
But the big fool says to push on.

The Sergeant said, “Sir, are you sure,
This is the best way back to the base?”
“Sergeant, go on! I forded this river
About a mile above this place.
It’ll be a little soggy but just keep slogging.
We’ll soon be on dry ground.”
We were — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Well, the Sergeant said, “Sir, with all this equipment
No man will be able to swim.”
“Sergeant, don’t be a Nervous Nellie,”
The Captain said to him.
“All we need is a little determination;
Men, follow me, I’ll lead on.”
We were — neck deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

All at once, the moon clouded over,
We heard a gurgling cry.
A few seconds later, the captain’s helmet
Was all that floated by.
The Sergeant said, “Turn around men!
I’m in charge from now on.”
And we just made it out of the Big Muddy
With the captain dead and gone.

We stripped and dived and found his body
Stuck in the old quicksand.
I guess he didn’t know that the water was deeper
Than the place he’d once before been.
Another stream had joined the Big Muddy
About a half mile from where we’d gone.
We were lucky to escape from the Big Muddy
When the big fool said to push on.

Well, I’m not going to point any moral;
I’ll leave that for yourself
Maybe you’re still walking, you’re still talking
You’d like to keep your health.
But every time I read the paper
Them old feeling come on;
We’re — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep! Neck deep!
Soon even a tall man’ll be over his head,
We’re waist deep in the Big Muddy
The big fool says to push on!

Feg eller taktiskt undvikande har Seeger aldrig varit.

Som många gånger förr återvänder han, med hjälp av en Bach-kör, till judarnas öde i Treblinka, men man ska säkert se det faktum, att den följs av en gammal Weavers-klassiker, ”Tzena, Tzena, Tzena”, som en politisk markering: Seeger har samarbetat med både juden Issachar Miron, som skrev sången, och med den palestinske poeten Salman Natour för att få till också en palestinaarabisk text.

Mycket annat kunde nämnas, till exempel ”Alleluya”, en traditionell kanon för kör, och ”Little Fat Baby”, där Seeger alternerar med tre andra sångare.

Jo, lite mer hjälp – både med sång och med fler instrument – behöver han numera jämfört med i sin krafts dagar. Men herregud – vore jag som Seeger om 20 år, när jag (kanske) har uppnått hans ålder, skulle jag skatta mig lycklig.

En bergmanfilm med elegant yta

Ingmar Bergman hade länge stämpeln på sig att göra gravallvariga och svarta filmer. Så småningom lyckades han med till exempel ”Sommarnattens leende” (1955) övertyga publiken om att han också kunde göra filmer med ett lättsammare anslag. ”En lektion i kärlek” från 1954 kan ses som en förövning inför detta genombrott.

Den här filmen är hans; han står för både manus och regi. Och både handling och repliker har en lättsam ton även om de också rymmer stänk av cynism och många ironiska tonfall. I långa stycken är den faktiskt mycket rolig.

”En lektion i kärlek” handlar som man kan ana om relationer, äktenskapliga och utomäktenskapliga, således problem som Bergman själv ställdes inför i sitt privata liv. Det här betyder för den skull inte att han på allvar försöker förklara varför kärleken ibland tar slut och ersätts av en annan. I stället blir hans relationsdrama en elegant lek på ytan. ”En lekton i kärlek” blottlägger spelet mellan de agerande parterna och gör det på ett kvickt och roande sätt. Men filmen saknar samtidigt den svärta som finns i många andra bergmanfilmer.

Gott nog så.

Huvudpersonen David Erneman är kvinnoläkare och spelas av Gunnar Björnstrand. I filmens början får vi också stifta bekantskap med hans älskarinna Suzanne Verin, spelad av Yvonne Lombard. Av en kort och mycket rolig, i vissa stycken elak, episod på doktorns mottagning förstår man att också den kärleken är på upphällningen.

David är gift med Marianne (Eva Dahlbäck), och genom tillbakablickar får man bit för bit hela bakgrunden till deras nu i stort sett havererade äktenskap. David har en gång i världen snott bruden som skulle ha gift sig med vännen och skulptören Carl-Adam (Åke Grönberg). Så småningom går det som det tyvärr så ofta går: David och Marianne glider ifrån varann, och medan David roar sig med sin älskarinna, knyter Marianne ny kontakt med Carl-Adam, som numera finns i Köpenhamn.

Utan att det sägs rent ut förstår man att David har kommit till en ny insikt: Han vill pröva att rädda relationen till Marianne, få till en nytändning. Alltså sätter han sig på samma snälltåg som ska ta Marianne till Carl-Adam, sätter sig till och med i samma kupé som hon.

Det här partiet på tåget hör till de roligaste i filmen. Utgångspunkten är nämligen att åskådarna inte ska veta att den dam han sätter sig hos är hans fru. I den lilla kupén sitter för övrigt bara en person till, en handelsresande (Gösta Prützelius). Konversationen mellan dessa tre förs som om ingen av dem kände varandra, vilket alltså är korrekt bara i fråga om handelsresanden visavi de båda andra. Alltså börjar handelsresanden kurtisera Marianne, medan David roat ser på och även deltar i samtalet. När Marianne för ett ögonblick är ute, vill handelsresanden slå vad med David: om han lyckas kyssa henne före Tranås vinner han en femma. Av att handelsresanden sen håller handen för kinden förstår man vad som händer med det vadet. David föreslår honom då ett nytt vad: om han lyckas kyssa damen före Älmhult, vinner han en tia. Marianne, som råkar ha åhört den delen av vadslagningen, ställer upp på en kyss.

Davids och Mariannes konversation på tåget tar också en allvarligare vändning: David bekänner att han vill ha tillbaka Marianne, men Marianne tvekar.

I Malmö möts de av Carl-Adam, och de åker tillsammans över till Köpenhamn. Går till och med på krog tillsammans i Nyhavn för att ta farväl innan Marianne slutgiltigt överger David för Carl-Adam.

Krogbesöket i Nyhavn – med Carl-Adams tilltagande fylla, Davids dans med Marianne, Carl-Adams tillkallande av vampen Lise (Birgitte Reimer), Davids som motdrag insatta heta kurtis med Lise – hör väl inte till det bästa i den här filmen. Men det ändar ändå i att David lyckas väcka Mariannes gamla kärlek till liv.

Och så slutar det hela med att Marianne följer med David till hans förbeställda hotellrum med både champagne och dubbelsäng.

På utsidan av dörren hänger en skylt med texten ”Maa ikke forstyrres!”. Den vänder David på, och vi åskådare ser då texten ”Tystnad! En lektion i kärlek”.

Där ändar filmen.

På vägen dit har Bergman också plockat in personer i handlingen, vilka väl ska ge den här komedin mer djup: dottern, Nix (en ung Harriet Andersson), vars såriga tonårserfarenheter (inte minst av föräldrarna) får henne att tivla på kärleken, men också Davids far och mor med sitt långvariga och till synes lyckliga äktenskap.

Men i den här bergmanfilmen är det alltså den eleganta ytan som dominerar.

Svensk film när den är som bäst

Det regnade guldbaggar över Jan Troells ”Maria Larssons eviga ögonblick”: för bästa film, för bästa kvinnliga huvudroll (Maria Heiskanen som Maria Larsson), för bästa manliga huvudroll (Mikael Persbrandt som Sigfrid ”Sigge” Larsson), för bästa manliga biroll (Jesper Christensen som den danske fotografen Sebastian Pedersen) och så pris för musiken i filmen till Matti Bye. Mycket annat, till exempel det Jan Troells och Mischa Gavrusjovs svindlande vackra foto, kunde också ha belönats, konstaterar jag efter att i torsdags ha sett filmen på Saga-biografen på Kungsgatan i Stockholm.

Det här är svensk film när den är som allra bäst!

Filmens Maria Larsson är liksom skådespelerskan som spelar henne finska; hon har i förra seklets början flyttat till Malmö och där gift sig med Sigge, som i handlingens början jobbar i hamnen. Miljön i den proletära del av Malmö där de bor och verkar fångas på kornet: det slitsamma och farliga arbetet, trångboddheten, fattigdomen, de allt flera ungarna, med tiden sju stycken.

Tidens stora och omvälvande folkrörelser finns där. Nykterhetslogen förstås – Sigge har, av skäl som man också kan förstå, dock då och då behov av att ta till flaskan för att dränka den verklighet han tvingas leva i. Och självfallet den frambrytande arbetarrörelsen: ett förstamajtåg utanför fönstret, försöken att höja lönerna med hjälp av strejk – vilket arbetsköparna möter med avskedanden och inkallande av strejkbrytare.

Politiskt knyter den här filmen an till den vänsterrörelse, ungsocialismen, som fanns med som en av klangbottnarna även i Jan Troells filmatisering 1966 av Eyvind Johnsons ”Här har du ditt liv”, också den för övrigt en mycket sevärd film. En central händelse i den nu aktuella filmen är bombattentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea natten mellan 12 och 13 juli 1908. Vid attentatet dödades en och skadades 23 av de engelska strejkbrytarna. Attentatsmännen greps och dömdes, Anton Nilsson och Algot Rosberg till döden, Alfred Stern till livstids straffarbete. De dödsdömda fick dock domarna ändrade till livstids staffarbete och alla tre benådades senare, 1917 – men det är en annan historia.

Sigge blir vittne till det här attentatet, detta eftersom han just den natten i ett kyffe nere i hamnen lägrar en annan kvinna än sin hustru – fortlöpande är det så att Maria har problem inte bara med makens återkommande supande utan också med att han inte håller sig bara till henne; och en rasande snygg karl är han ju, som han gestaltas av Mikael Persbrandt. Sigge blir till och med misstänkt för att ha varit aktivt delaktig i amaltheadådet.

I fängelse på riktigt åker han dock först efter att grovt ha misshandlat sin hustru, hon som faktiskt har haft ett mycket stort tålamod med hans snedsprång och dragning till spriten. Sigge har för sin del andra mått på vad hans hustru får respektive inte får göra.

Sigges misstankar mot Maria är åtminstone vad gäller manifest otrohet obefogade. Men visst finns där en annan man i Maria Larssons liv, en man som på ett avgörande sätt bidrar till att ge hennes tillvaro en mening långt bortom den proletärhustruns misär, som är hennes lott.

Sebastian Pedersen, dansk men med fotoateljé i Malmö, ger henne nämligen avgörande impulser och nödvändigt stöd, när hon dyker upp i hans ateljé, egentligen för att höra vad den kamera kan tänkas vara värd som hon en gång vann på lotteri och som hon har återfunnit undanstoppad i en låda. Maria Larsson visar sig ha den borne fotografens blick för hur man på bild fångar det riktigt essentiella i det man kan se genom ett kameraobjektiv.

Historien om hennes fotograferande, först i smyg, sen mot ersättning från andra som bor i trakten, slutligen – efter ett långt uppehåll – i en enkel egen ateljé ute i Limhamn, dit familjen flyttar, är en helt fantastisk berättelse, helt i klass med proletärförfattarnas utvecklingsromaner, om hur en människa till synes mot alla odds lyckas vidga sitt andliga revir.

Och i botten finns här, har jag läst mig till, en historia hämtad ur verkligheten. Den som ur sin egen familjs historia har vaskat fram underlaget till den här filmberättelsen är Agneta Ulfsäter Troell. Som medhjälpare till att slipa ner den här familjehistorien till ett hållbart och fint filmmanus har hon, utöver Jan Troell, haft också författaren Niklas Rådström. Min enda och ganska perifera anmärkning mot den här filmens uppläggning är att historien alldeles på slutet blir en smula rapsodisk. Men bakom detta finns förstås den begripliga ambitionen att för åskådarna kort berätta hur det gick sedan, för Maria Larsson så väl som hennes man.

Själv lämnade jag den här filmen med en känsla jag mycket sällan har efter att ha sett en film. Trots den i långa stycken tragiska handlingen var den helt dominerande känslan lycka. Tänk att det görs såna här filmer!

Livet är inte det värsta man har

I går var det vår bröllopsdag. Vi gifte oss 1986, men då hade vi redan i 22 år levt samman i synd, som det hette förr i världen. När vi kom hem den där fredagskvällen, efter borgerlig vigsel här i Uppsala och efter sammanträde med socialdemokraternas VU på Sveavägen 68 tidigare på dagen, hade vår dotter Kerstin, gripen av stundens allvar, dukat upp en bröllopsmiddag med något av det hon själv gillade bäst: pizza. Hon hade bakat den själv, och den var mycket god! Ett minne för livet – tack, Kerstin!

Jag brukar bjuda ut min hustru på bröllopsdagen, en sed jag säkert delar med många andra män.

I går råkade det sig så att vår son Matti och hans band Mack skulle ha spelning och releaseparty på Bistro Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala, så valet av ställe blev ganska enkelt. Matti och Mack skulle spela först 22.00, men jag ringde och beställde bord redan från 20.00. Vi tänkte vara klara med maten innan musiken kom i gång. Vi valde chilimarinerad scampi som förrätt och grillad hängmörad biff med rotsaksgratäng som huvudrätt. Gott!

Nästan med det samma träffade vi Matti, som hade samling med bandet bakom scenen. Efter en stund anlände hans Karin från Stockholm. Mot slutet av middagen kom också Mattis syster Anna, och under spelningen satt Karin och Anna med oss. Stackars Kerstin, som också hade tänkt komma, fick skrinlägga sina planer – både hon och resten av familjen är sjuka.

För Kerstin kan jag berätta, att det gick bra – jättebra – för brorsan och hans band. Låtarna på nysläppta singeln ”Silver” satt fint, även om jag saknade farsans mandolin i scenversionen av ”Sesame Street”. Också resten funkade bra; Hijazz har egentligen inget dansgolv, men på det minimala utrymmet framför scenen dansade snart många till de snabbare låtarna. Och det var stor publik, mer än fullsatt. Jag kollade med sonen och fick bekräftat det jag anade: bara några få hade i likhet med oss vänskaps- eller familjeskäl att tillbringa lördagskvällen där.

Ägaren till stället var helt uppenbart mycket nöjd med kvällen – Matti berättade senare att bandet är välkommet att göra nya spelningar där. Till och med vi, hans föräldrar, fick del av välviljan. När jag redan hade betalat kvällens nota, kom servitrisen in med två extra irish coffee med hälsning från chefen.

Vi tackade honom förstås sedan på vägen ut.

Melodikrysset nr 3 2009

Helt lätt tyckte jag inte dagens melodikryss var. Eller så var jag inte i min bästa form – jag fick lov att krysta fram vem som sjöng ”Girls In Their Summer Clothes”: jo, Bruce Springsteen naturligtvis.

Annat var i realiteten svårare för mig.

Jag har till exempel aldrig sett Madonna i ”Susan, var är du?” (”Desperately Seekin’ Susan”).

Äldre Disney-filmer har jag ofta sett flera gånger. Värre är det då med dem från senare år – några har jag gett i present till barnbarnen men aldrig själv sett. I någon av dem finns en svensk melodititel som uppenbart innehåller ordet ny – jag har säkerställt båda bokstäverna genom att lösa de båda ord som går in i det här – men jag vet alltså inte vilken melodititeln är och i vilken film den ingår.

Ett av dessa ord lyckades jag klara genom att googla. Sebastian Karlsson, han som här sjöng ”My Getaway”, hör inte till mina musikaliska bekanta.

Däremot klarade jag, med hjälp av den fortfarande lite barnsliga rösten, yet i ny: Hon som sjöng ”Thank You” var Amy Diamond.

Helt bortblåst ur mitt musikminne är däremot Blond och deras bidrag till Melodifestivalen 1997, ”Bara hon älskar mig”.

Därmed kan vi gå över till de ljudillustrationer som jag klarade med hjälp av pur egen kunskap.

Vi hörde Alf Robertson, som dog i julas, sjunga ”Ett minne till lunch”.

Borta sedan ännu längre tid tillbaka är Thore Skogman. I dag hörde vi hans ”Surströmmingspolka”, den som i Norrland går. Om Thore kan jag berätta att han av övertygelse turnerade tillsammans med Sten Andersson (s) i 1968 års val. Han till och med skrev en lätt politisk text, ”Härliga värld”, som finns utgiven på singelskiva med ”Internationalen” på baksidan!

Och apropå den politiska sfären: i förrgår var jag i Riksdagen och deltog i det inledande minnesprogrammet på temat ”Märkesåret 1809″, som högtidlighåller det år då Finland skildes från Sverige. Ett märkligt sammanträffande var det att i dag i Melodikrysset få höra den låt som inledde samlingsmusiken i Riksdagen i går, Povel Ramels ”Sorglösa Brunn” – i går hörde jag den med Blåsarsymfonikernas brasskvintett.

En annan kär gammal bekant i melodikryssammanhang är Lasse Dahlquist. I dag hörde vi hans ”Jolly Bob”.

Lasse Dahlquist förknippar vi ju bland annat med Västkusten. Den, fast förstås den amerikanska, besjunger Beach Boys i ”Surfing USA”. Och surfing försiggår – vilket här efterfrågades – i anslutning till en strand.

Ett helt annat resmål besjöng Ulf Peder Olrog i ”Resan till Chyterae” (som ibland också kallas ”Vi reser till Cythere”). Olrog är en sån där fin gammal vismakare, som borde spelas mycket mer än som sker.

Och då är det väl bara ett enda frågesvar kvar att redovisa. Filmparet Elizabeth Taylor och Richard Burton gjorde tillsammans bland annat filmatiseringen av Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” (1966).

För egen del är jag glad över att inte ha levt i ett så stormigt förhållande som de här båda. I kväll ska jag bjuda ut min hustru på middag; det är nämligen vår bröllopsdag. Vi ska gå på Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala. Stället är också valt med anledning av att vår son, Matti Dahl, och hans band Mack spelar där i kväll, från 22.00 och framåt.

Märkesåret 1809

Det Norden vi lever i har ett historiskt förflutet, som när det gäller krig och våld trots allt inte är så olikt det Mellanöstern vi nu så ofta har anledning att diskutera. Våra grannländer har varit mindre lyckligt lottade, men Sverige har senare i ett par hundra år lyckats undgå väpnade konflikter.

När Sverige år 1809 förlorade sin östra rikshalva till Ryssland, var det en sexhundraårig epok som gick i graven. Dess förinnan fanns det inget separat Finland; Finland och Sverige ingick i samma monarki, med svenskar boende i den östra rikshalva som kom att bli Finland och många finnar boende i delar av svenska Norrland och Svealand. Fast även om vi då talar om tiden före nationalstaternas födelse, ska man naturligtvis inte romantisera: svenskarna – eller kanske snarare den dåtida svenska överklassen – utgjorde härskarklassen i det förenade riket.

Den ryska erövringen av Finland 1809 bidrog säkert, även om det knappast var meningen, till att väcka till liv de nationella känslorna i Finland och, senare när nationalstatsidén vann spridning, till att invånarna där började arbeta för ett självständigt Finland, inte återförening med Sverige.

Här kan det vara på sin plats att göra en parentes: Sverige försökte ju kompensera förlusten av Finland med att lägga under sig Norge. Norge inlemmades dock aldrig i samma slags riksgemenskap som Sverige hade haft med Finland utan ingick (läs påtvingades) en union med Sverige. Norge lyckades sedan utan att detta ledde till väpnad konflikt (vilket också var de fredspredikande nya stora svenska folkrörelsernas förtjänst) frigöra sig från Sverige. Detta är en del av Sveriges tvåhundraåriga fred men alltså en annan historia än den jag nu ska återvända till.

Sverige och Finland högtidlighåller gemensamt minnet av det år då Sverige och Finland skildes åt, ”Märkesåret 1809” som det kallas under de många aktiviteter som i de båda länderna genomförs under 2009. I Sverige utgjordes startpunkten av en invigningsceremoni och ett seminarium i Riksdagen den 15 januari. Eftersom min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, var en av deltagarna i seminariet, hade jag möjlighet att följa programmet på plats.

Till de mer officiellt inbjudna gästerna hörde vårt kungapar och Finlands president Tarja Halonen, statsministrarna i Sverige respektive Finland och riksdagsledamöter från de båda länderna.

De som, likt min hustru, hade officiella roller att spela under dagen hade tilldelats fasta platser längst fram i plenisalen, men för oss övriga gällde fri sittning. Jag satte mig således i en bänk märkt Göran Persson (s) och fick bredvid mig sällskap av en finsk riksdagsman, Antti Vuolanne (s) – han såg min gammaldags partiros på kavajen och satte sig därför bredvid mig. Innan programmet kom i gång – samlingsmusiken av Blåsarsymfonikernas brasskvintett inleddes passande nog med ”Sorglösa Brunn” – kom mängder av gamla bekanta från politikens olika hörn fram och hälsade och bland dem också Finlands förre utrikesminister Erkki Tuomioja (s), numera ordförande i Stora utskottet i Finlands riksdag, det vill säga det organ som där bereder EU-frågorna. Vi känner varann sen årtionden, och den här gången var det extra kul att höra att han – uppenbarligen med uppskattning – hade läst min bloggrecension av hans biografi över sin estniska mormor Hella Wuolijoki, ”Ett stänk av rött”. Erkki berättade förresten, att han samlar material för att eventuellt också skriva en biografi över den estniske socialdemokratiske politikern Jaan Tõnisson och fick ett litet tips om hur han skulle kunna få fram fakta här i Sverige.

De många fina musikstyckena som låg mellan anförandena – till exempel Ture Rangströms och Bo Bergmans ”Melodi”, Jean Sibelius’ och August Valdemar Koskimies’ ”Illalle” och Jean Sibelius’ och Johan Ludvig Runebergs ”Norden”, samtllga med Hannah Holgerson, sång, och Matti Hirvonen, piano, samt Armas Järnefälts ”Berceuse” med Cecilia Zilliacus, violin, och Matti Hirvonen, piano – lyckades i någon mån försona mig med den starka manliga övervikten bland talarna. Men när det nu var som det var, kunde man väl lika gärna ha förstärkt den genom att släppa loss till exempel M A Numminen?

Men jag vet: i ett sådant här sammanhang är det de med officiella roller som får tala, och de råkade alltså vara just män. Hade man bett Tarja Halonen tala, hade man ju också varit tvungen att be kungen göra det, så nu var det väl bra att blev som det blev.

Av talarna med officiella roller var det faktiskt ett par som sa tänkvärda saker.

Finlands statsminister Matti Vanhanen (c) betonade det jag själv skrev inledningsvis: ”Å andra sidan blev Finland autonomt och fick sin egen centralförvaltning som en del av det ryska kejsardömet. Detta skapade förutsättningar för byggandet av en egen nation och slutligen vårt lands självständighet.” Han vågade sig också på en aktuell politisk markering: ”Vi frågar oss självkritiskt om det officiella Finland har talat tillräckligt för finländarnas språkliga och kulturella behov i Sverige. Därför hoppas vi nu att Sverige fullt ut möter förväntningarna hos dagens sverigefinländare och i detta sammanhang kommer i håg finlandssvenskarnas ställning i Finland.” Även den finländske talmannen Sauli Niinistö (m) var inne på det första av Vanhanens av mig citerade temata: ”Det som 1809 sågs som en katastrof visade sig vara en lycka för Sverige och Finland.”

Det utan konkurrens mest intressanta anförandet hölls dock av Horace Engdahl. Hans anförande satte in 1809 i sitt historiska sammanhang – jag uppmanar intresserade läsare att för enkelhetens skull själva gå vidare till riksdagens hemsida, där det finns i sin helhet med nyanser och allt. Men jag kan inte låta bli att återge hans suck över den allt mer förlorade historiemedvetenheten. Han, liksom till exempel jag, läste under realskoletiden Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls ägner”, en förvisso alltför heroiserande skildring av 1808-1809 års krig – som ändå bidrog till att göra generationer medvetna om Sveriges och Finlands gemensamma historia. Också Engdahl är medveten om att ”Runeberg hade förskönat verkligheten och framställt en militär katastrof nästan som en seger”. Men: ”Den svensk-finska arméns ledande gestalter blev i alla fall levande för oss.” Och så den där sucken: ”Som yngling stannade jag ibland vid general von Döbelns gravsten på Johannes kyrkogård i Stockholm och läste exotiska finländska ortsnamn som angav skådeplatserna för hans ’hjeltemod vid fäderneslandets försvar’ – Porosalmi, Sikajoki, Nykarleby, Lappo, Jutas. Jag undrar om någon gör det längre.”

Under eftermiddagen genomfördes sedan ett seminarium i riksdagens andrakammarsal, ”Ett gemensamt demokratiskt arv – tillbakablick och framtidsperspektiv”.

Dess första del, ”Det gemensamma arvet”, bestod av tre föredrag. Professor Torkel Jansson, Uppsala universitet, inledde med ett kvickt och infallsrikt föredrag på temat ”Förlorade Finland Sverige 1809?” De övriga två föredragen tog upp olika aspekter av samma tema, det faktum att varken Sverige eller Finland ens före de stora flykting- och invandrarvågornas tid fullt ut har varit nationalstater i språklig mening. Gun-Mari Lindholm från Ålands lagting talade, i mycket sverigetillvänd anda, om ”Åland i forntid och framtid”. Docent Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet pekade i sitt föredrag ”Sverige och Finland – varandras etniska spegelbilder”, främst med exempel på hur den nya riksgräns som drogs 1809, på hur betydande språkliga minoriteter kom att hamna på fel sida om den nya gränsen.

Den andra delen av eftermiddagen ägnades åt ”Reformerade grundlagar i Finland och Sverige”. I det här fallet fungerade min och Birgittas gamle kompis från Laboremus, journalisten Bengt Lindroth som moderator.

Som inledare fungerade Per Unckel från den svenska Grundlagsutredningen och Christopher Taxell från den finländska Grundlagskommittén. Mitt intryck – med reservationen att jag inte mer konkret har tagit del av förslagen – är att man i ingetdera landet riktigt har tagit tag i de grundlagsrelaterade problem som uppenbart följer av de båda ländernas EU-medlemskap. I Finland försöker man, och det var ett av Erkki Tuomiojas huvudspår, förstärka den folkvalda riksdagens kontrollmakt genom det så kallade Stora utskottet.

Jag hör inte till dem som tror att riksdagen och dess EU-nämnd där ska följa Finland i spåren; här tror jag mer på den linje som i debatten förespråkades av förra talmannen Birgitta Dahl: Den folkvalda riksdagens parlamentariska kontroll av regeringen, när den utövar sin uppgift att representera Sverige, förhandla och sluta avtal i EU, Europarådet och FN, vid internationella förhandlingar och toppmöten, måste stärkas, vilket det inte finns några formella hinder för. Eftersom det här är så viktigt för demokratins utveckling i ett EU-perspektiv, och över huvud taget i ett internationellt perspektiv, tar jag mig här friheten att citera utförligt:

”Det internationella samarbetet måste öppet debatteras, förankras, kontrolleras och följas upp i varje lands parlament och i samtal med medborgarna. Varje fackutskott i Riksdagen bör följa utvecklingen på sitt sakområde (miljö, jordbruk, skatter, hälso- och sjukvård o s v) inom EU, FN, det internationella förhandlingssystemet, tidigt upptäcka nya frågor och se till, att Riksdagen får inflytande över Sveriges förhandlingspositioner samt kontrollera regeringens arbete med frågan. Utskotten har initiativrätt också när det gäller EU-frågor, FN och internationella förhandlingar och bör utnyttja den. Riksdagen behöver inte vänta på initiativ från regeringen, FN eller EU. Regeringen bör informera utskotten och kammaren om sitt internationella handlande. Viktiga frågor bör debatteras i kammaren — öppet för medborgarna — och för alla Riksdagens ledamöter, också för dem, som representerar minoriteter i sina partier. Ytterst kan Riksdagen utöva sin kontroll genom misstroendevotum i kammaren.

Det finns alltså, inom ramen för vår författning och internationell rätt, goda möjligheter att skapa demokratisk trovärdighet och uppslutning bakom vårt EU-arbete och vår utrikespolitik. Det är utomordentligt viktigt att de tas tillvara. Jag tror inte på att vi kan skapa folklig uppslutning bakom det internationella samarbetet eller EU-arbetet av det slag, som behövs, genom att bygga upp nya, kanske indirekt utsedda institutioner, långt borta från människors vardag. De nationella parlamenten måste i stället fullt ut utnyttja sina möjligheter att delta i EU-arbetet och utöva parlamentarisk kontroll av sina förhandlande regeringar vare sig det gäller EU, FN, internationella avtal eller andra internationella organ.”

I ett senare inlägg konkretiserade Birgitta ytterligare sitt förslag med att konstatera, att riksdagen ju inte behöver ha detaljrika och utdragna debatter om alla tänkbara ämnen utan i början av varje session diskutera vad man ska prioritera, vilka ärenden som behöver särskild koncentration och fördjupning – här bör riksdagens utskott göra upp en plan för sitt arbete, gärna så att man förenar det nationella, europeiska och globala perspektivet.

Uppenbart var att seminarieåhörarna både från Sverige och Finland fann hennes förslag intressenat – hon fick nämligen kraftiga applåder.

Under samtalet sas det naturligtvis också intressanta saker av de två övriga deltagarna, Bo Könberg, före detta folkparipolitiker, och Heidi Hautala från De gröna i Finland; likaså togs det upp andra intressanta ämnen, till exempel FRA-frågan. Men jag tar mig här den engagerade referentens frihet att koncentrera mig på en enda fråga, som jag – och säkert inte bara jag – finner särskilt intressant.

Pressgrodor

Hittat via Journalisten nummer 1 2009:

”Utan att fråga den avlidne
delar man ut priser
’till Alfred Nobels minne’”

Rubrik i Svenska Dagbladet

”Irak ska vara
ute ur Irak
om tre år”

Rubrik i Dagens Nyheter

”Stämningen var som på ett julkortslik med snö kring den lilla röda ryggåsstugan.”

Skaraborgs Allehanda

”Men arrangören misstänkte att Göran Skytte var större än krogens matsal, och därför fick det bli Missionskyrkan.”

Smålänningen

Socialdemokratiska och andra meningsyttringar om övervåldet i Gaza

Styrelsen för Socialdemokraterna i Uppsala antog den 13 januari följande uttalande om kriget i Gaza. För ytterligare kommentarer, kontakta Peter Gustavsson på 070-638 10 75.

”Det är med stor sorg, smärta och avsky vi tagit emot de senaste veckornas nyheter från Gaza. Det finns ingen ursäkt för det besinningslösa våld den israeliska armén utsätter den palestinska civilbefolkningen för.

Varannan person i Gaza är ett barn. Gazaborna är inspärrade i ett getto och har ingenstans att söka skydd när Israel bombar och beskjuter deras hus, skolor och religiösa byggnader. Angriparen använder vapen som är förbjudna enligt internationella konventioner och attackerar skolor, FN-personal, ambulanstransporter och sjukhus. Därför är Israels folkrättsvidriga anfallskrig oförsvarbart.

Majoriteten av Gazas invånare är flyktingar från palestinska byar och städer som erövrades av Israel vid statens bildande 1948. Flyktingarna, deras barn och barnbarn har väntat på att få återvända till sina hem i mer än sextio års tid. Trots att FN antagit åtskilliga resolutioner om palestiniernas rättigheter till en egen stat och flyktingarnas rätt till återvändande så har omvärlden aldrig satt det tryck på Israel som krävs för att få landet att följa dessa resolutioner.

När siffrorna på skadade och dödade i Gaza nu stiger för varje dag, ser vi konsekvenserna av flera år av felaktiga beslut från USAs och EUs sida. I stället för att respektera det palestinska folkets demokratiska val, valde man att isolera den palestinska regeringen. Resultatet blev ekonomisk kollaps i de palestinska områdena, inbördeskrig mellan de två ledande palestinska rörelserna och en fullständig isolering av Gaza som omöjliggjorde ett vanligt liv i området och ledde till en skriande brist på mat och mediciner. Detta stärkte de militanta krafterna, såväl i Palestina som i Israel.

Det tänkande som länge präglat socialdemokratins syn på utrikespolitiken – idén om gemensam säkerhet – är mer aktuell än någonsin i en värld där rädslan för Den Andre breder ut sig och paralyserar oss i ett tillstånd av evigt krig mot terrorismen. Arbetarrörelsens hållning bör präglas av den grundläggande insikten att ingen är trygg om inte alla är trygga, att det enda sättet att förebygga konflikter på lång sikt är genom samarbete, dialog och social utjämning.

Vi fördömer Hamas’ raketbeskjutningar, och uppmanar samtliga palestinska grupper att ställa sig bakom en uppgörelse om eldupphör och att arbeta för en rättvis fred. Som den starka parten i konflikten, och som ockupant av Gaza och Västbanken sedan mer än fyrtio år tillbaka, bär Israel huvudansvaret för att få till stånd en fredlig lösning. En förutsättning är att Israel upphör med sin militära invasion – den ger inte säkerhet utan göder extremism och fundamentalism.”

* * *

Här i Uppsala har Missionskyrkan länge spelat en viktig roll som en plats för diskussioner om konflikten mellan israeler och palestinier. Nu arrangeras tre program om denna:

1. Vart går Israels barn?

Torsdagen den 15 januari klockan 19.00 i Missionskyrkan
Samhällsdebattören Bernt Jonsson diskuterar det kommande israeliska valet och dess konsekvenser för möjligheterna att lösa den israelisk-palestinska konflikten.

2. Palestinskt motstånd
Onsdagen den 18 februari klockan 18.00 (!) i Missionskyrkan
Per Gahrton – författare, politiker och ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och som nyligen kommit ut med boken Palestinas frihetskamp – talar om utsikterna att lösa den israelisk-palestinska konflikten.
Arr: Missionskyrkan, Palestinska folkets förening och Palestinagruppen i Uppsala

3. On the Road towards Justice and Peace?
Torsdagen den 5 mars klockan 19.00 i Missionskyrkan
Den israeliske ambassadören i Sverige, Benny Dagan, presenterar ett israeliskt perspektiv på den israelisk-palestinska konflikten.

* * *

Oacceptabelt att humanitär hjälp hindras till Gaza

– De senaste dagarnas massiva israeliska attacker mot Gaza har efterlämnat hundratals döda och tusentals skadade, men den humanitära nöden som följer i spåren av detta är långt mer omfattande. I Gaza där människor redan tidigare levde i stor fattigdom och där en stor del av befolkningen är barn innebär de nu dramatiskt försämrade situationen stor risk för liv och hälsa säger Kent Härstedt, biståndspolitisk talesperson (s).

– Gazas isolering där människor lever utan möjligheter till ett normalt liv har försatt människor i fördjupad fattigdom och desperation. Den nu uppkomna situationen där el- och vattenförsörjning, mat och mediciner bara kommer in i området i liten omfattning är oacceptabel.

– Vi socialdemokrater uppmanar Sveriges regering att bilateralt och genom EU ställa krav på Israel att öppna upp en humanitär korridor in till Gaza för att täcka de humanitära behoven.

– Vi kräver omedelbart eldupphör, att Israel omedelbart upphör med sina attacker och att Hamas slutar med raketbeskjutningen av södra Israel. Israel som den starkare parten måste ta initiativ till att fredssamtalen återupptas. Våld kommer att leda till mer våld och denna destruktiva spiral måste brytas. Den aktuella situationen måste leda till att världen framöver visar ett ökat engagemang för att få slut på våld, terror, fattigdom och ockupation avslutar Kent Härstedt.

På Socialdemokraternas hemsida uppmanas läsarna i anslutning till Kent Härstedts uttalande att skänka pengar till de lidande i Gaza genom Olof Palmes internationella center, plusgiro 570-2.

Från snittar till couscous

Som vanligt var Birgitta och jag bjudna på trettondagskalas hos Anders Biörck uppe på Uppsala slott. Kalaset har formen av mottagning, gästerna är många och det bjuds på snittar och vin. Som ni väl kan ana, finns många av dem som i någon mening bildar offentligheten i Uppsala och Uppsala län på inbjudningslistan: politiker, folk från näringslivet och kulturlivet, kyrkan och de båda universiteten, journalister – ja, ni kan själva ana. Jag tänker inte rabbla namn, bara nämna att Birgitta och jag hade ett av våra samtal med Sigrid Kahle, som vid en middag snart kommer att upptas i kretsen av hedersupplänningar.

Annars är ju ofta udda och lite personliga möten en stor del av behållningen av den här sortens massarangemang. När vi redan var på väg därifrån – höll på att ta på oss ytterkläderna – kom en dam fram till mig och berättade, att hon på nätet hade hittat en recension som jag hade skrivit av en konsert i Missionskyrkan för ett bra tag sedan. Hon hade gillat det hon läste och sen bläddrat vidare och läst mycket annat också. Det här är ett av sätten att vinna nya läsare.

Jag ska väl för ordningens skull också nämna, att jag redan på väg till Slottet i bussen blev attacherad av en annan dam, som tackade för mina lördagskåserier om Melodikrysset. Så kan man också vinna läsare

När vi anlände till mottagningen på Uppsala slott och skakade hand med värden och värdinnan, skämtade jag vänligt med Anders Biörck: frågade om kvällen skulle bjuda på någon visning av Måns Månssons dokumentarfilm ”H:r Landshövding”, som ju handlar om nämnde Biörck. Nej, det tänkte H:r Landshövdingen inte bjuda på.

När vi senare lämnade mottagningen, styrde vi stegen mot Fyrisbiografen i avsikt att se en film. Fyris visade sig faktiskt visa ”H:r Landshövding”, men vi hade redan beslutat oss för att se en annan film, Abdellatif Kechiches ”Couscous” (”La graine et le mulet”). Det är en prisbelönt film. Den fick juryns stora pris, Marcello Mastroiannis pris för bästa nya skådespelersks, publikens pris, kritikernas pris och Fiprescipriset vid filmfestivalen i Venedig 2008. Vid den franska Césargalan 2008 prisades den som bästa franska film samt för bästa regi, bästa originalmanus och bästa debutskådespelerska. Vi var åtta-tio personer i salongen – övriga uppsalabor har uppenbarligen inte begripit vilken fin film det här är.

I både Frankrike och Italien prisades alltså debuterande skådespelerskan Hafsia Herzi för filmrollen som Rym. I filmens handling fungerar den här unga flickan som en motor, finner på idéer, tar sig förbi svårigheter, när det gäller att föra gamle Slimanes (Habib Boufares) dröm i hamn. I ett avgörande skede i den processen gör hon också en fantastisk insats som magdanserska.

Som man kan förstå av detta och av namnen, utspelar sig det här dramat bland människor som hör hemma i Frankrikes stora arabiska befolkning, den som har sina rötter i det före detta franska Nordafrika. Dessutom är filmen en skildring av en väsentlig del av vår tids proletariat, invandrarna. Slimane har i årtionden slitit med sitt jobb i hamnen, närmare bestämt den i Sète i Sydfrankrike. Vid 61 års ålder, när han inte längre orkar hålla uppe tempot som förr, tvingas han sluta. Habibs Boufares’ gestaltning av Slimane – tystlåten butterhet, ett lite vemodsfyllt accepterande av ödet – lämnar inte mycket övrigt att önska.

I filmens början – bland annat under loppet av ett utdraget familjekalas på couscous – får vi lära känna hans stora familj. Han har både en exhustru och en hustru, båda med barn. Vi möter trångboddhet, svårigheter, äktenskapliga slitningar, mänskliga brister – hans söner i den första kullen skildras verkligen inte som några dygdemönster. Till det djupt sympatiska med den här moderna proletärskildringen hör just att de personer som skildras inte heroiseras.

Dock när Slimane en gammal dröm: att starta en couscousrestaurang nere i hamnen, ett mönster man känner igen också härifrån Sverige, där ju många invandrare tvingas starta egna företag för att kunna försörja sig. Han har visserligen ett avgångsvederlag som startkapital, men när han möter hela raddan av hinder – krav på tillstånd. hamnplats, svårigheter att få lån – är det unga Ryn som kämpar vidare, hittar utvägar, aldrig tappar modet.

Viktigt för utfallet är också att hela den vittförgrenade familjen beslutar sig för att stödja Slimane och också ställer upp för att ställa i ordning den gamla skorv som Slimane har köpt för avgångsvederlaget för sitt nya ändamål. Och se: en riktigt vacker restaurangbåt växer fram. Ur detta föds idén att bjuda in alla de bestämmande och tongivande i staden till en storslagen invigningsfest, detta för att sedan förhoppningsvis få alla de fortfarande inte utbekomna tillstånden.

Det hela börjar lysande, med drinkar och arabisk musik exekverad av vänner till familjen. Publiken är förtjust, också över det som först serveras.

Sen, på gränsen till succén, kommer katastrofen: couscousgrytan är borta, försvunnen i tomma intet verkar det som. Vi i publiken vet redan vad som har hänt: den värsta slashasen till son har fått ett telefonsamtal från älskarinnan och har helt enkelt försvunnit med bilen i vars bagageluckan couscousgrytan förvarades. När sanningen så småningom går upp för Slimane och de andra, svarar sonen inte heller på mobilen – han har för säkerhets skull stängt av den. Pappa Slimane tar per skoter upp jakten efter den försumlige sonen.

Under tiden gäller det att hålla gästerna lugna och på gott humör. De serveras alkohol av de mest skilda slag. Orkestern spelar och spelar. När allt hopp nästan är ute, gör Rym sitt utdragna men bejublade magdansnummer.

Medan detta pågår blir vi i publiken och säkert också pappa Slimane allt mer nervösa. Slimane jagar runt på motorvägen, besöker också den förrymde sonens hustru som nu, inför honom, i hämningslös gråt häver ur sig allt hon har utsatts för. När Slimane kommer ut igen, har hans skoter stulits av tre unga huliganer, förmodligen invandrare liksom han själv. De retar honom, får honom att springa efter dem gata upp och ner, allt förgäves. Till slut ser vi honom sjunka ner på en nattlig gata, med händerna tryckta mot det gamla och utslitna hjärtat.

Medan Rym på restaurangbåten just håller på att avsluta sitt evighetslånga magdansnummer, ser vi hennes mor anlända med en jättelik ny gryta couscous.

Just i det här ögonblicket klipper Abdellatif Kechiche av filmens handling. Eftertexterna börjar rulla.

Vi får aldrig veta om gästerna till slut blev nöjda, om Slimane fick sina tillstånd eller ens om han fortfarande var vid liv, så att han kunde få de där tillstånden.

Det här är en ovanlig film, ovanligt bra också, möjligen med anmärkningen att den kunde ha gjorts aningen kortare. Så varför inte gå och se en fransk-arabisk film för ovanlighetens skull?

Georg Riedel talade om barnen i Gaza

I går kväll såg Birgitta och jag som så många andra Guldbaggegalan i TV. Det är intressant att få nyfikenheten väckt för så många nya svenska filmer – en snabb koll av biorepertoaren visade dock att ”Maria Larssons eviga ögonblick” inte går på någon biograf i Uppsala.

Av de prisbelönta vid galan var det särskilt en som fick mitt hjärta att slå några extra slag, Georg Riedel som tilldelades Gullspiran för enastående insatser inom barnfilmen. Jag har tidigare skrivit om Georg och hans insatser som musikmakare bland annat till filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser. Till exempel hans ”Idas sommarvisa” torde, med rätta, av de flesta uppfattas som något av det svenskaste som finns.

Men Riedel själv är inte svensk från början. Hans familj kom hit från Tjeckoslovakien. Pappan var tysk, mamman judinna.

Säkert var det inte många som tänkte på just detta, när han i går i sitt tacktal begagnade tillfället till att påminna om de marterade barnen i dagens Gaza. Men det var strongt gjort vid ett sådant här tillfälle – och det uppskattades mycket att döma av de stormande applåderna.

För mig är det inte förvånande. Jag vet att Georg med stolthet har kallat sig socialist och att han gärna, och av övertygelse, spelade bas i Dompans band under Olof Palmes valturnéer och vid socialdemokratiska partikongresser. Åren tycks inte ha fördunklat hans radikala sinne.

Av en slump får jag just i dag in en länk på min blogg, från en franskspråkig blogg skriven av en för mig okänd marockansk jurist, Ibn Kafka. Han citerar, med ett vänligt omdöme om mig och med länk till min blogg, Olof Palmes berömda jultal från 1972. Texten presenteras både på svenska och i fransk översättning.

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.
Hanoi – julen 1972.”

Till den här listan lägger han själv ”Gaza, janvier 2009″.

Länk till den citerade bloggen hittar du här.