Märkesåret 1809

16 januari 2009 18:34 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det Norden vi lever i har ett historiskt förflutet, som när det gäller krig och våld trots allt inte är så olikt det Mellanöstern vi nu så ofta har anledning att diskutera. Våra grannländer har varit mindre lyckligt lottade, men Sverige har senare i ett par hundra år lyckats undgå väpnade konflikter.

När Sverige år 1809 förlorade sin östra rikshalva till Ryssland, var det en sexhundraårig epok som gick i graven. Dess förinnan fanns det inget separat Finland; Finland och Sverige ingick i samma monarki, med svenskar boende i den östra rikshalva som kom att bli Finland och många finnar boende i delar av svenska Norrland och Svealand. Fast även om vi då talar om tiden före nationalstaternas födelse, ska man naturligtvis inte romantisera: svenskarna – eller kanske snarare den dåtida svenska överklassen – utgjorde härskarklassen i det förenade riket.

Den ryska erövringen av Finland 1809 bidrog säkert, även om det knappast var meningen, till att väcka till liv de nationella känslorna i Finland och, senare när nationalstatsidén vann spridning, till att invånarna där började arbeta för ett självständigt Finland, inte återförening med Sverige.

Här kan det vara på sin plats att göra en parentes: Sverige försökte ju kompensera förlusten av Finland med att lägga under sig Norge. Norge inlemmades dock aldrig i samma slags riksgemenskap som Sverige hade haft med Finland utan ingick (läs påtvingades) en union med Sverige. Norge lyckades sedan utan att detta ledde till väpnad konflikt (vilket också var de fredspredikande nya stora svenska folkrörelsernas förtjänst) frigöra sig från Sverige. Detta är en del av Sveriges tvåhundraåriga fred men alltså en annan historia än den jag nu ska återvända till.

Sverige och Finland högtidlighåller gemensamt minnet av det år då Sverige och Finland skildes åt, ”Märkesåret 1809” som det kallas under de många aktiviteter som i de båda länderna genomförs under 2009. I Sverige utgjordes startpunkten av en invigningsceremoni och ett seminarium i Riksdagen den 15 januari. Eftersom min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, var en av deltagarna i seminariet, hade jag möjlighet att följa programmet på plats.

Till de mer officiellt inbjudna gästerna hörde vårt kungapar och Finlands president Tarja Halonen, statsministrarna i Sverige respektive Finland och riksdagsledamöter från de båda länderna.

De som, likt min hustru, hade officiella roller att spela under dagen hade tilldelats fasta platser längst fram i plenisalen, men för oss övriga gällde fri sittning. Jag satte mig således i en bänk märkt Göran Persson (s) och fick bredvid mig sällskap av en finsk riksdagsman, Antti Vuolanne (s) – han såg min gammaldags partiros på kavajen och satte sig därför bredvid mig. Innan programmet kom i gång – samlingsmusiken av Blåsarsymfonikernas brasskvintett inleddes passande nog med ”Sorglösa Brunn” – kom mängder av gamla bekanta från politikens olika hörn fram och hälsade och bland dem också Finlands förre utrikesminister Erkki Tuomioja (s), numera ordförande i Stora utskottet i Finlands riksdag, det vill säga det organ som där bereder EU-frågorna. Vi känner varann sen årtionden, och den här gången var det extra kul att höra att han – uppenbarligen med uppskattning – hade läst min bloggrecension av hans biografi över sin estniska mormor Hella Wuolijoki, ”Ett stänk av rött”. Erkki berättade förresten, att han samlar material för att eventuellt också skriva en biografi över den estniske socialdemokratiske politikern Jaan Tõnisson och fick ett litet tips om hur han skulle kunna få fram fakta här i Sverige.

De många fina musikstyckena som låg mellan anförandena – till exempel Ture Rangströms och Bo Bergmans ”Melodi”, Jean Sibelius’ och August Valdemar Koskimies’ ”Illalle” och Jean Sibelius’ och Johan Ludvig Runebergs ”Norden”, samtllga med Hannah Holgerson, sång, och Matti Hirvonen, piano, samt Armas Järnefälts ”Berceuse” med Cecilia Zilliacus, violin, och Matti Hirvonen, piano – lyckades i någon mån försona mig med den starka manliga övervikten bland talarna. Men när det nu var som det var, kunde man väl lika gärna ha förstärkt den genom att släppa loss till exempel M A Numminen?

Men jag vet: i ett sådant här sammanhang är det de med officiella roller som får tala, och de råkade alltså vara just män. Hade man bett Tarja Halonen tala, hade man ju också varit tvungen att be kungen göra det, så nu var det väl bra att blev som det blev.

Av talarna med officiella roller var det faktiskt ett par som sa tänkvärda saker.

Finlands statsminister Matti Vanhanen (c) betonade det jag själv skrev inledningsvis: ”Å andra sidan blev Finland autonomt och fick sin egen centralförvaltning som en del av det ryska kejsardömet. Detta skapade förutsättningar för byggandet av en egen nation och slutligen vårt lands självständighet.” Han vågade sig också på en aktuell politisk markering: ”Vi frågar oss självkritiskt om det officiella Finland har talat tillräckligt för finländarnas språkliga och kulturella behov i Sverige. Därför hoppas vi nu att Sverige fullt ut möter förväntningarna hos dagens sverigefinländare och i detta sammanhang kommer i håg finlandssvenskarnas ställning i Finland.” Även den finländske talmannen Sauli Niinistö (m) var inne på det första av Vanhanens av mig citerade temata: ”Det som 1809 sågs som en katastrof visade sig vara en lycka för Sverige och Finland.”

Det utan konkurrens mest intressanta anförandet hölls dock av Horace Engdahl. Hans anförande satte in 1809 i sitt historiska sammanhang – jag uppmanar intresserade läsare att för enkelhetens skull själva gå vidare till riksdagens hemsida, där det finns i sin helhet med nyanser och allt. Men jag kan inte låta bli att återge hans suck över den allt mer förlorade historiemedvetenheten. Han, liksom till exempel jag, läste under realskoletiden Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls ägner”, en förvisso alltför heroiserande skildring av 1808-1809 års krig – som ändå bidrog till att göra generationer medvetna om Sveriges och Finlands gemensamma historia. Också Engdahl är medveten om att ”Runeberg hade förskönat verkligheten och framställt en militär katastrof nästan som en seger”. Men: ”Den svensk-finska arméns ledande gestalter blev i alla fall levande för oss.” Och så den där sucken: ”Som yngling stannade jag ibland vid general von Döbelns gravsten på Johannes kyrkogård i Stockholm och läste exotiska finländska ortsnamn som angav skådeplatserna för hans ’hjeltemod vid fäderneslandets försvar’ – Porosalmi, Sikajoki, Nykarleby, Lappo, Jutas. Jag undrar om någon gör det längre.”

Under eftermiddagen genomfördes sedan ett seminarium i riksdagens andrakammarsal, ”Ett gemensamt demokratiskt arv – tillbakablick och framtidsperspektiv”.

Dess första del, ”Det gemensamma arvet”, bestod av tre föredrag. Professor Torkel Jansson, Uppsala universitet, inledde med ett kvickt och infallsrikt föredrag på temat ”Förlorade Finland Sverige 1809?” De övriga två föredragen tog upp olika aspekter av samma tema, det faktum att varken Sverige eller Finland ens före de stora flykting- och invandrarvågornas tid fullt ut har varit nationalstater i språklig mening. Gun-Mari Lindholm från Ålands lagting talade, i mycket sverigetillvänd anda, om ”Åland i forntid och framtid”. Docent Lars Elenius vid Luleå tekniska universitet pekade i sitt föredrag ”Sverige och Finland – varandras etniska spegelbilder”, främst med exempel på hur den nya riksgräns som drogs 1809, på hur betydande språkliga minoriteter kom att hamna på fel sida om den nya gränsen.

Den andra delen av eftermiddagen ägnades åt ”Reformerade grundlagar i Finland och Sverige”. I det här fallet fungerade min och Birgittas gamle kompis från Laboremus, journalisten Bengt Lindroth som moderator.

Som inledare fungerade Per Unckel från den svenska Grundlagsutredningen och Christopher Taxell från den finländska Grundlagskommittén. Mitt intryck – med reservationen att jag inte mer konkret har tagit del av förslagen – är att man i ingetdera landet riktigt har tagit tag i de grundlagsrelaterade problem som uppenbart följer av de båda ländernas EU-medlemskap. I Finland försöker man, och det var ett av Erkki Tuomiojas huvudspår, förstärka den folkvalda riksdagens kontrollmakt genom det så kallade Stora utskottet.

Jag hör inte till dem som tror att riksdagen och dess EU-nämnd där ska följa Finland i spåren; här tror jag mer på den linje som i debatten förespråkades av förra talmannen Birgitta Dahl: Den folkvalda riksdagens parlamentariska kontroll av regeringen, när den utövar sin uppgift att representera Sverige, förhandla och sluta avtal i EU, Europarådet och FN, vid internationella förhandlingar och toppmöten, måste stärkas, vilket det inte finns några formella hinder för. Eftersom det här är så viktigt för demokratins utveckling i ett EU-perspektiv, och över huvud taget i ett internationellt perspektiv, tar jag mig här friheten att citera utförligt:

”Det internationella samarbetet måste öppet debatteras, förankras, kontrolleras och följas upp i varje lands parlament och i samtal med medborgarna. Varje fackutskott i Riksdagen bör följa utvecklingen på sitt sakområde (miljö, jordbruk, skatter, hälso- och sjukvård o s v) inom EU, FN, det internationella förhandlingssystemet, tidigt upptäcka nya frågor och se till, att Riksdagen får inflytande över Sveriges förhandlingspositioner samt kontrollera regeringens arbete med frågan. Utskotten har initiativrätt också när det gäller EU-frågor, FN och internationella förhandlingar och bör utnyttja den. Riksdagen behöver inte vänta på initiativ från regeringen, FN eller EU. Regeringen bör informera utskotten och kammaren om sitt internationella handlande. Viktiga frågor bör debatteras i kammaren — öppet för medborgarna — och för alla Riksdagens ledamöter, också för dem, som representerar minoriteter i sina partier. Ytterst kan Riksdagen utöva sin kontroll genom misstroendevotum i kammaren.

Det finns alltså, inom ramen för vår författning och internationell rätt, goda möjligheter att skapa demokratisk trovärdighet och uppslutning bakom vårt EU-arbete och vår utrikespolitik. Det är utomordentligt viktigt att de tas tillvara. Jag tror inte på att vi kan skapa folklig uppslutning bakom det internationella samarbetet eller EU-arbetet av det slag, som behövs, genom att bygga upp nya, kanske indirekt utsedda institutioner, långt borta från människors vardag. De nationella parlamenten måste i stället fullt ut utnyttja sina möjligheter att delta i EU-arbetet och utöva parlamentarisk kontroll av sina förhandlande regeringar vare sig det gäller EU, FN, internationella avtal eller andra internationella organ.”

I ett senare inlägg konkretiserade Birgitta ytterligare sitt förslag med att konstatera, att riksdagen ju inte behöver ha detaljrika och utdragna debatter om alla tänkbara ämnen utan i början av varje session diskutera vad man ska prioritera, vilka ärenden som behöver särskild koncentration och fördjupning – här bör riksdagens utskott göra upp en plan för sitt arbete, gärna så att man förenar det nationella, europeiska och globala perspektivet.

Uppenbart var att seminarieåhörarna både från Sverige och Finland fann hennes förslag intressenat – hon fick nämligen kraftiga applåder.

Under samtalet sas det naturligtvis också intressanta saker av de två övriga deltagarna, Bo Könberg, före detta folkparipolitiker, och Heidi Hautala från De gröna i Finland; likaså togs det upp andra intressanta ämnen, till exempel FRA-frågan. Men jag tar mig här den engagerade referentens frihet att koncentrera mig på en enda fråga, som jag – och säkert inte bara jag – finner särskilt intressant.