Från snittar till couscous

14 januari 2009 12:27 | Film, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Som vanligt var Birgitta och jag bjudna på trettondagskalas hos Anders Biörck uppe på Uppsala slott. Kalaset har formen av mottagning, gästerna är många och det bjuds på snittar och vin. Som ni väl kan ana, finns många av dem som i någon mening bildar offentligheten i Uppsala och Uppsala län på inbjudningslistan: politiker, folk från näringslivet och kulturlivet, kyrkan och de båda universiteten, journalister – ja, ni kan själva ana. Jag tänker inte rabbla namn, bara nämna att Birgitta och jag hade ett av våra samtal med Sigrid Kahle, som vid en middag snart kommer att upptas i kretsen av hedersupplänningar.

Annars är ju ofta udda och lite personliga möten en stor del av behållningen av den här sortens massarangemang. När vi redan var på väg därifrån – höll på att ta på oss ytterkläderna – kom en dam fram till mig och berättade, att hon på nätet hade hittat en recension som jag hade skrivit av en konsert i Missionskyrkan för ett bra tag sedan. Hon hade gillat det hon läste och sen bläddrat vidare och läst mycket annat också. Det här är ett av sätten att vinna nya läsare.

Jag ska väl för ordningens skull också nämna, att jag redan på väg till Slottet i bussen blev attacherad av en annan dam, som tackade för mina lördagskåserier om Melodikrysset. Så kan man också vinna läsare

När vi anlände till mottagningen på Uppsala slott och skakade hand med värden och värdinnan, skämtade jag vänligt med Anders Biörck: frågade om kvällen skulle bjuda på någon visning av Måns Månssons dokumentarfilm ”H:r Landshövding”, som ju handlar om nämnde Biörck. Nej, det tänkte H:r Landshövdingen inte bjuda på.

När vi senare lämnade mottagningen, styrde vi stegen mot Fyrisbiografen i avsikt att se en film. Fyris visade sig faktiskt visa ”H:r Landshövding”, men vi hade redan beslutat oss för att se en annan film, Abdellatif Kechiches ”Couscous” (”La graine et le mulet”). Det är en prisbelönt film. Den fick juryns stora pris, Marcello Mastroiannis pris för bästa nya skådespelersks, publikens pris, kritikernas pris och Fiprescipriset vid filmfestivalen i Venedig 2008. Vid den franska Césargalan 2008 prisades den som bästa franska film samt för bästa regi, bästa originalmanus och bästa debutskådespelerska. Vi var åtta-tio personer i salongen – övriga uppsalabor har uppenbarligen inte begripit vilken fin film det här är.

I både Frankrike och Italien prisades alltså debuterande skådespelerskan Hafsia Herzi för filmrollen som Rym. I filmens handling fungerar den här unga flickan som en motor, finner på idéer, tar sig förbi svårigheter, när det gäller att föra gamle Slimanes (Habib Boufares) dröm i hamn. I ett avgörande skede i den processen gör hon också en fantastisk insats som magdanserska.

Som man kan förstå av detta och av namnen, utspelar sig det här dramat bland människor som hör hemma i Frankrikes stora arabiska befolkning, den som har sina rötter i det före detta franska Nordafrika. Dessutom är filmen en skildring av en väsentlig del av vår tids proletariat, invandrarna. Slimane har i årtionden slitit med sitt jobb i hamnen, närmare bestämt den i Sète i Sydfrankrike. Vid 61 års ålder, när han inte längre orkar hålla uppe tempot som förr, tvingas han sluta. Habibs Boufares’ gestaltning av Slimane – tystlåten butterhet, ett lite vemodsfyllt accepterande av ödet – lämnar inte mycket övrigt att önska.

I filmens början – bland annat under loppet av ett utdraget familjekalas på couscous – får vi lära känna hans stora familj. Han har både en exhustru och en hustru, båda med barn. Vi möter trångboddhet, svårigheter, äktenskapliga slitningar, mänskliga brister – hans söner i den första kullen skildras verkligen inte som några dygdemönster. Till det djupt sympatiska med den här moderna proletärskildringen hör just att de personer som skildras inte heroiseras.

Dock när Slimane en gammal dröm: att starta en couscousrestaurang nere i hamnen, ett mönster man känner igen också härifrån Sverige, där ju många invandrare tvingas starta egna företag för att kunna försörja sig. Han har visserligen ett avgångsvederlag som startkapital, men när han möter hela raddan av hinder – krav på tillstånd. hamnplats, svårigheter att få lån – är det unga Ryn som kämpar vidare, hittar utvägar, aldrig tappar modet.

Viktigt för utfallet är också att hela den vittförgrenade familjen beslutar sig för att stödja Slimane och också ställer upp för att ställa i ordning den gamla skorv som Slimane har köpt för avgångsvederlaget för sitt nya ändamål. Och se: en riktigt vacker restaurangbåt växer fram. Ur detta föds idén att bjuda in alla de bestämmande och tongivande i staden till en storslagen invigningsfest, detta för att sedan förhoppningsvis få alla de fortfarande inte utbekomna tillstånden.

Det hela börjar lysande, med drinkar och arabisk musik exekverad av vänner till familjen. Publiken är förtjust, också över det som först serveras.

Sen, på gränsen till succén, kommer katastrofen: couscousgrytan är borta, försvunnen i tomma intet verkar det som. Vi i publiken vet redan vad som har hänt: den värsta slashasen till son har fått ett telefonsamtal från älskarinnan och har helt enkelt försvunnit med bilen i vars bagageluckan couscousgrytan förvarades. När sanningen så småningom går upp för Slimane och de andra, svarar sonen inte heller på mobilen – han har för säkerhets skull stängt av den. Pappa Slimane tar per skoter upp jakten efter den försumlige sonen.

Under tiden gäller det att hålla gästerna lugna och på gott humör. De serveras alkohol av de mest skilda slag. Orkestern spelar och spelar. När allt hopp nästan är ute, gör Rym sitt utdragna men bejublade magdansnummer.

Medan detta pågår blir vi i publiken och säkert också pappa Slimane allt mer nervösa. Slimane jagar runt på motorvägen, besöker också den förrymde sonens hustru som nu, inför honom, i hämningslös gråt häver ur sig allt hon har utsatts för. När Slimane kommer ut igen, har hans skoter stulits av tre unga huliganer, förmodligen invandrare liksom han själv. De retar honom, får honom att springa efter dem gata upp och ner, allt förgäves. Till slut ser vi honom sjunka ner på en nattlig gata, med händerna tryckta mot det gamla och utslitna hjärtat.

Medan Rym på restaurangbåten just håller på att avsluta sitt evighetslånga magdansnummer, ser vi hennes mor anlända med en jättelik ny gryta couscous.

Just i det här ögonblicket klipper Abdellatif Kechiche av filmens handling. Eftertexterna börjar rulla.

Vi får aldrig veta om gästerna till slut blev nöjda, om Slimane fick sina tillstånd eller ens om han fortfarande var vid liv, så att han kunde få de där tillstånden.

Det här är en ovanlig film, ovanligt bra också, möjligen med anmärkningen att den kunde ha gjorts aningen kortare. Så varför inte gå och se en fransk-arabisk film för ovanlighetens skull?