Svensk film när den är som bäst

Det regnade guldbaggar över Jan Troells ”Maria Larssons eviga ögonblick”: för bästa film, för bästa kvinnliga huvudroll (Maria Heiskanen som Maria Larsson), för bästa manliga huvudroll (Mikael Persbrandt som Sigfrid ”Sigge” Larsson), för bästa manliga biroll (Jesper Christensen som den danske fotografen Sebastian Pedersen) och så pris för musiken i filmen till Matti Bye. Mycket annat, till exempel det Jan Troells och Mischa Gavrusjovs svindlande vackra foto, kunde också ha belönats, konstaterar jag efter att i torsdags ha sett filmen på Saga-biografen på Kungsgatan i Stockholm.

Det här är svensk film när den är som allra bäst!

Filmens Maria Larsson är liksom skådespelerskan som spelar henne finska; hon har i förra seklets början flyttat till Malmö och där gift sig med Sigge, som i handlingens början jobbar i hamnen. Miljön i den proletära del av Malmö där de bor och verkar fångas på kornet: det slitsamma och farliga arbetet, trångboddheten, fattigdomen, de allt flera ungarna, med tiden sju stycken.

Tidens stora och omvälvande folkrörelser finns där. Nykterhetslogen förstås – Sigge har, av skäl som man också kan förstå, dock då och då behov av att ta till flaskan för att dränka den verklighet han tvingas leva i. Och självfallet den frambrytande arbetarrörelsen: ett förstamajtåg utanför fönstret, försöken att höja lönerna med hjälp av strejk – vilket arbetsköparna möter med avskedanden och inkallande av strejkbrytare.

Politiskt knyter den här filmen an till den vänsterrörelse, ungsocialismen, som fanns med som en av klangbottnarna även i Jan Troells filmatisering 1966 av Eyvind Johnsons ”Här har du ditt liv”, också den för övrigt en mycket sevärd film. En central händelse i den nu aktuella filmen är bombattentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea natten mellan 12 och 13 juli 1908. Vid attentatet dödades en och skadades 23 av de engelska strejkbrytarna. Attentatsmännen greps och dömdes, Anton Nilsson och Algot Rosberg till döden, Alfred Stern till livstids straffarbete. De dödsdömda fick dock domarna ändrade till livstids staffarbete och alla tre benådades senare, 1917 – men det är en annan historia.

Sigge blir vittne till det här attentatet, detta eftersom han just den natten i ett kyffe nere i hamnen lägrar en annan kvinna än sin hustru – fortlöpande är det så att Maria har problem inte bara med makens återkommande supande utan också med att han inte håller sig bara till henne; och en rasande snygg karl är han ju, som han gestaltas av Mikael Persbrandt. Sigge blir till och med misstänkt för att ha varit aktivt delaktig i amaltheadådet.

I fängelse på riktigt åker han dock först efter att grovt ha misshandlat sin hustru, hon som faktiskt har haft ett mycket stort tålamod med hans snedsprång och dragning till spriten. Sigge har för sin del andra mått på vad hans hustru får respektive inte får göra.

Sigges misstankar mot Maria är åtminstone vad gäller manifest otrohet obefogade. Men visst finns där en annan man i Maria Larssons liv, en man som på ett avgörande sätt bidrar till att ge hennes tillvaro en mening långt bortom den proletärhustruns misär, som är hennes lott.

Sebastian Pedersen, dansk men med fotoateljé i Malmö, ger henne nämligen avgörande impulser och nödvändigt stöd, när hon dyker upp i hans ateljé, egentligen för att höra vad den kamera kan tänkas vara värd som hon en gång vann på lotteri och som hon har återfunnit undanstoppad i en låda. Maria Larsson visar sig ha den borne fotografens blick för hur man på bild fångar det riktigt essentiella i det man kan se genom ett kameraobjektiv.

Historien om hennes fotograferande, först i smyg, sen mot ersättning från andra som bor i trakten, slutligen – efter ett långt uppehåll – i en enkel egen ateljé ute i Limhamn, dit familjen flyttar, är en helt fantastisk berättelse, helt i klass med proletärförfattarnas utvecklingsromaner, om hur en människa till synes mot alla odds lyckas vidga sitt andliga revir.

Och i botten finns här, har jag läst mig till, en historia hämtad ur verkligheten. Den som ur sin egen familjs historia har vaskat fram underlaget till den här filmberättelsen är Agneta Ulfsäter Troell. Som medhjälpare till att slipa ner den här familjehistorien till ett hållbart och fint filmmanus har hon, utöver Jan Troell, haft också författaren Niklas Rådström. Min enda och ganska perifera anmärkning mot den här filmens uppläggning är att historien alldeles på slutet blir en smula rapsodisk. Men bakom detta finns förstås den begripliga ambitionen att för åskådarna kort berätta hur det gick sedan, för Maria Larsson så väl som hennes man.

Själv lämnade jag den här filmen med en känsla jag mycket sällan har efter att ha sett en film. Trots den i långa stycken tragiska handlingen var den helt dominerande känslan lycka. Tänk att det görs såna här filmer!