Om återuppståndelsen

I morse åkte vi över dagen till Öregrund. Vår lokale byggmästare, Percy Jansson, meddelade för ett litet tag sen att han var klar med den nya bod, som ersätter den vi fick nedbränd.

Bussen passerade snövita fält, och vädret var vackert och kallt.

Under resan ut fortsatte jag att läsa Christer Isakssons ”I väntan på Mona Sahlin”, en bok om återuppståndelse.

Inte heller det Percy hade skapat längst ner på vår tomt var något mindre än återuppståndelse. Den nya bod han har byggt är praktiskt taget identisk med den som försvann i mordbranden. Han hade till och med klarat första strykningen av målningen; den andra kommer att göras i vår.

Vi bär in trädgårdsmöblerna, fram till nu täckta med presenning, och plockar in de trädgårdsredskap som vid brandtillfället befann sig på olika ställen i trädgården. Rullar också in den nya gräsklippare vi fick lov att köpa i stället för den som blev uppbränd. Ändå blir det gott om plats kvar – vi har långt ifrån hunnit ersätta allt som försvann i branden.

Att vi har valt att åka ut just i dag beror på att Birgitta hade lyckats komma överens med låssmeden om att samtidigt komma ut och sätta in lås i den nyuppförda boden.

När vi ändå ska ut till sommarhuset, passar jag på att frakta ut de senaste numren av de tidskrifter vi samlar på och som vi har där ute. Jag passar också på att ta med mig hem Viggos och Klaras böcker, kvarglömda där vid den stora höstflytten in till stan. I morgon ska barnbarnen vara hemma hos oss över natten, och då måste morfar kunna läsa saga.

När vi kommer hem från Öregrund, väntar oss en skrivelse från Polismyndigheten i Uppsala län. Den handlar som väntat om mordbranden i Öregrund. Men:

”Förundersökning nedlägges – Brottet går uppenbart ej att utreda”.

Så vitt jag förstår är det här beslutet på intet sätt unikt. Mängder av ”småbrott” – de må vara hur smärtsamma som helst för dem som drabbas – går aldrig att reda ut.

Och hur skulle brott som det vi har drabbats av förresten gå att reda ut, när det inte finns kontinuerlig polisiär närvaro på orter som Öregrund och därmed inte heller, föreställer jag mig, tillräcklig egen kännedom hos polisen om var man borde söka? (Men det färska exemplet Ystad visar att det senare heller inte alltid hjälper.)

Själv är jag en rationell människa med stor kunskap om hur samhället och samhällsapparaten fungerar, så jag tar det här beslutet från polisen ganska lugnt. Men eftersom jag också vet att oerhört många brott av den här typen och av liknande typ avskrivs utan att man har hittat någon gärningsman, inser jag ju att det här – beslutet ”förundersökning nedlägges” – drabbar så många, att det i längden urgröper tilltron till samhället och dess rättsapparat.

Visor till några av mina partisekreterare

Under ganska många av mina år på partiexpeditionen (s), 68an kallad, agerade jag inför fester – ibland självutnämnd, ibland vald av arbetskamraterna – som Afdelningen för nöjeslif. Jag hittad på hyss och skrev sketcher och sånger om arbetskamraterna. Ett modest exempel: inför 68ans julfest 1995 körde jag ett musikprogram genom brandvarnarsystemet – vilket dess värre omfattade också Nordbanken på nedre botten.

Till julfesten 1994 hade arbetskamraterna valt mig till julgran. Jag levde upp till förväntningarna genom att klä mig i smoking, dekorerad med julgransprydnader; bland annat hade jag färgglada kulor i grenen. Utstyrd på detta sätt sjöng jag från scenen:

Granens sång

Åren med Carl Bildt är slut, slut, slut,
Wibble har vi burit ut, ut, ut.
Persson heter vår profet,
kommer snart med hårt paket,
Det blir inte roligt!

Partisekreterarna fick, i alla fall så länge det gick att hålla reda på dem, egna sånger.

I fallet Sten Andersson, som jag kamperade ihop med i många år, började det tidigt, men jag väljer att här återge en sång som jag skrev så sent som till Stens 70-årsdag 1993:

På Sten Anderssons tid

Musik: Lille Bror Söderlundh (”På Arendorffs tid”)
Text: Enn Kokk, 1993, fritt efter Nils Ferlin och en bearbetning av Arnold Bengtsson

På Sten Anderssons tid
då var himmelen vid
och visionerna nära att se.
Varje siffra var halt,
han drog på tusenfalt.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.
När han budskapet skulle förkunna,
flydde borgarna ned i en tunna.
Mot en fattig som frös
var han mest generös.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

Sextisex blev ett skred.
SIFO-kurvan gick ned,
och Sten Andersson gav oss besked:
Var procentsiffran låg,
var det fiffel och båg.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.
Fast sen rev han i gång Thore Skogman,
och vid ”Storfiskarvalsen” så log han.
Sextiåtta års val
blev en roskarneval.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

Det blev gyllene år.
Men med vågkammat hår
bonde-borgarna gjorde entré.
Det blev hårdare dar
för en arbetets karl.
Kan ni se något särskilt me’ de’?
Av de löften som oftast förkunnats
hade många sen valet förtunnats.
Ja, dom skar och dom tog,
tills allt flera fick nog.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

ENN KOKK, tal:
Sen blev Sten själv socialminister och fick brottas med Kjell-Olof Feldt.

Bruten gammal man in från vänster – LEIF KARLSSON, PRO, solo:

Nu är allting på sned.
Min pension ska gå ned.
Jag har knappt råd att gå på café.
Ska det vara så här
med en röd ministär?
Kan ni se något särskilt me’ de’?
Nej, på Asplings tid, då var det annat,
det var innan all utveckling stannat.
PROs stöd var norm
för reform på reform.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

ENN KOKK, tal:
Nu är det borgerlig regering igen, och den skär ner och skär ner. Lagom till sjuttioårsdagen har någon skämtare utesett Sten till överste nedskärare hos socialdemokraterna. Sten tröstar sig säkert med att han snart undkommer genom att gå i pension. Men:

När du blir sjuttifem
och du blir en av dem
som får vistas på ålderdomshem,
kröns ditt livs karriär
med ett ledarskap där
– ja, de’ e’ något särskilt me de’!
PRO blir ditt livs mål därföre.
Om ej Arafat har hunnit före.
Fast pensionspengen far,
blir medaljen väl kvar.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de’.

Röd fana bärs in och alla i lokalen sjunger med:

Nej, vi tar nya tag,
och vi hoppas en dag
att en ljusning i mörkret få se.
Främst på vår barrikad
står Sten Andersson, glad.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de’.
Och för rättvisan ska vi då kämpa
och all ruttenhet vill vi bortlämpa.
Så vi slåss med hans stöd,
bakom fanan så röd.
Ja. de’ e’ något särskilt me’ de’!

Vi vår hyllning frambär
med en visa, så här
– den man älskar den agar men me’.
Han är skälm och gamäng
så han tål nog en släng.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de.
Ingen orreforsvas med tulpaner
finns i fotfolkets firandeplaner.
Röda rosor du får
för ditt hjärta som slår.
Ja, de’ e’ något särskilt me’ de’!

(Ett jättefång röda rosor räcks över till Sten.)

I Bo Toressons fall väljer jag att återge en sång som jag skrev till hans 50-årsdag 1989:

Sextiåttan

Text: Enn Kokk, 1989, fritt efter Sölve Cederstrand, 1932
Musik: Fred Winter och Einar Fagstad (”Waxholm Ettan”), 1932

Det finns väl intet som är så härligt
som skogshuggarns sång;
du har väl hört den nån gång?
Det där om dragspel i Hunge
och trummor bing-bång,
om tête-à-têter med Vivianne – å
så älgjakter dagen lång.

Men se där uppe på 68an,
där finns det rakt ingen poesi.
I lag med Ingeborg och med Karin
och Marcusdotter får Amor tji.
Jag får biljetter och Kokks lapp-etter
men aldrig någon billet d’amour.
Men ändå lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

På många valfisken har jag varit
bland hajar och mört;
de stoltaste majtåg jag fört.
Bland gröna och blåbär
jag många förfört,
och med centern på klöverängar
har jag bedrivit min flirt.

Ja, jag har varit i alla hamnar
och tjusat flickor med fagert tal.
Dom har fått flygblad i sina famnar
från Uddevalla till Hudiksvall.
I sus och dus har jag sportat snus
– jag hade medvind, när det var val,
men ändå lätt har jag insett,
att 68an är numro ett!

Ty agitatorn han längtar hemåt,
när färden blir lång,
från stadshotellets balkong.
Det där om kyssar och kärlek
med PIA is wrong,
trots att texten är så förförisk i
klubbgängens sång.

För just där upper på 68an
jag har det härligt som aldrig förr.
Här kommer Gröning, den lilla Lottan,
här har jag Stenarv uti min dörr,
med argumenter och spritpresenter
och sen med Malis ambassadör,
så ganska lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

Och just där uppe på 68an
finns stränga Marja och så Wall Street.
Dom manar Krogvig att hålla måttan.
Karl-Åke Grandlund dom släpar hit.
I Lappland mötte jag inga lappar,
men dem från Kokk skulle ni ha sett.
Så ganska lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

(Här behövs en del förklaringar. Bo Toresson kom från och hade sommarstuga i Hunge; hustrun heter Vivianne. Han är passionerad dragspelare och älgjägare, dessutom snusare. PIA var hans stora utredning om Partiets Inre Arbete.

I partisekreterarens personliga kansli jobbade jag, känd för mina ofta elaka sammanträdesförstörarlappar, dessutom också hans sekreterare Ingeborg Larsson, kontoristen Karin Molin och så Eva Marcusdotter, som bland annat skrev talarmanus åt Toresson.

Lotta Gröning jobbade på den tiden på partiexpeditionens pressavdelning. Gunnar Stenarv var internationell sekreterare.

I kassan, där det fanns en skylt med texten Wall Street, arbetade partikassören Björn Wall och kassakontorets första dam, Marja Karlsson. Karl-Åke Granlund var revisor.

Den som gjorde av med alla pengarna var informationschefen Bo Krogvig.)

Till julfesten 1994 valde arbetskamraterna mig till julbock, och jag levde upp också till det. Till den festen skrev jag sånger till alla som efter valet lämnade partiexpeditionen och som skulle avtackas. Bland annat skrev jag den här:

Jag väntar…
Ombudsmännens sång till Mona Sahlin

Text: Enn Kokk (fritt efter Dan Andersson)
Musik: Gunnar Turesson (”Jag väntar vid min mila”)

Jag väntar i min A-sal medan timmarna skrida,
medan kaffet det kallnar i Folkets hus kök.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida.
Hon lovade komma men gick upp i rök.

Till slut, vid julfesten 1995, varnade jag för att partisekreterarstolen höll på att bli en katapultstol:

Åren med Sahlin är slut, slut, slut,
Linde snart ska bäras ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
får vi en vid namn Thalén.
Hon bör va orolig!

Uppsala stadsteater har gjort det igen!

För en bredare allmänhet är väl Maria Blom mest känd för filmen ”Masdjävlar”. På mig gjorde hon dess förinnan ett djupt intryck med ett sommarprogram i radio.

Annars har hon mest arbetat med teater, och med ”Blåmärken”, där hon står för både manus och regi, har hon utan tvekan tagit sig upp i täten i svenskt teaterliv. Birgitta och jag var på premiären i lördags och kunde konstatera, att Uppsala stadsteater med den här pjäsen lägger ytterligare en succé till sina allt flera framgångar.

Trots att ”Blåmärken” i grunden är en tragisk historia, är tonen komedins. Träffsäkra oneliners – Maria Blom är en säker iakttagare som samtidigt ser komiken i det som sker – lockar ner många skratt och applåder. Publikens igenkännande välvilja plus mycket goda recensioner kommer utan tvekan att dra en stor publik till den här föreställningen.

Torulf Wetterrots scenbild, där man med hjälp av fokuseringen av ljuset kan förflytta sig från delscen till delscen, medger en tempoväxling som passar en filmmakare som Maria Blom. Scenbildens skala av pastellfärger och detaljer i de olika rummen på scenen frammanar tillsammans med handlingen och dialogen och också Nina Sandström Hallbergs dräkter bilden av en ung och osäker generations förhållningssätt till både det egna livet och till samhället. Det gäller att duka rätt, möblera rätt, hantera barnen rätt. Ibland blir den här strävan att leva i samklang med tiden obetalbart rolig, som när det visar sig att Jerker (Daniel Gustavsson), som bor i våningen ovanför, inte är ljudtekniker utan klädtekniker hos Kent – jobbet innebär att han stryker bandmedlemmarnas kalsonger.

Bakom all denna yta låter Maria Blom osäkerhet, otillfredsställelse och ångest skymta fram. Under spelets gång tar de här känslorna steg för steg över, och innan dramat är slut har de förändrat eller sopat bort aktörerna.

Mest förljugen av alla är värden i första aktens våning, Ola, spelad av David Mjönes. Det är han som genom sitt pantbanksjobb har skrapat ihop pengarna till alla de stilriktigt moderna inventarierna. Han är ordförande för Hem och skola-föreningen – de egna sönerna ser man dock inte till; de är på läger för blivande tävlingscyklister.

Hustrun Anki (Malin Cederbladh) vållar honom dock ideliga problem. Bakom ytan av perfekt värdinna som ständigt rättar till vinglasen finns en människa som inte bottnar i sig själv och som därför ständigt söker bekräftelse hos andra män än maken. Det här gör att Ola inte kan hålla sin ångest i styr: hustruns arm bär spår av det slag som har gett pjäsen dess titel, ”Blåmärken”.

När så en tidig släng av vinterkräksjuka tvingar de egentligen inbjudna paren att ringa återbud, kan Ola – med tanke på vad som hände förra gången – inte ha kollegan från pantbanken Krille (Mats Blomgren) som enda gäst utan bjuder in de nyinflyttade grannarna ovanpå i stället, den redan nämnde Jerker och hans hustru Nora (Mikaela Ramel). Medan Ola inte verkar vara riktigt mogen för faderskapet, bär Nora, trots att hennes längtan uppenbarligen också står till andra värden i livet, krampaktigt parets baby vid sitt bröst.

Som katalysator för att få allt det där som döljs under ytan att bubbla fram fungerar Olas och Ankis städerska Viola (Viveca Dahlén), som med sina kvittrande inpass bidrar till att få handlingen att röra sig framåt, in i en allt djupare kris.

I den andra och avslutande akten spelar Viveca Dahlén Lilly, till det yttre ett slags systerlig spegelbild av Viola men till karaktären allt annat än kvittrande – hon ingriper i handlingen på ett mycket mer handfast sätt. Scenen är nu en skog, och Dahlén har här rollen av trollpacka. Vore det inte för att hyddan i denna skog mest liknar en förkrympt bungalow i Thailand eller i Söderhavet, kunde man tro sig förflyttad till en shakespearsk midsommarnattsdröm.

I denna andra och avslutande akt tvingas alla till vägs ände – möjligen med undantag för Krille, som gungar vidare i sin aldrig sinande lust efter nya knull.

Inte heller Ola förändras, men i hans fall leder detta till att han får vad han förtjänar så länge han inte vinner någon djupare insikt i vad hans problem beror på.

Desto häftigare är den uppgörelse Anki har med sig själv: Malin Cederbladhs spastiska brottning på scengolvet med två sidor av sig själv, orkestrerade som varandra motsägande stämmor lagda i hennes mun, hör till det starkaste i den här föreställningen och till det starkaste jag har sett på teater på mycket länge.

Nora och Jerker finner varann igen, kommer till och med äntligen överens om vad babyn ska heta. En växande mognad finns ju ibland också i verkligheten, så man får väl önska Maria Bloms Nora en bättre framtid än Ibsens Nora.

Last chorus: Gunnar Dahl

Mitt liv är numera så fyllt av begravningar att jag inte själv längre kan känna mig säker. Rätt vad det är blir det min tur.

Den Gunnar Dahl (1939-2008) som begravdes i fredags är inte Birgittas bror – han heter Gunnar Heijbel numera – utan en kusin, son till Martin och Ingrid; Martin var bror till Birgittas likaledes avlidne far Sven. Gunnar Dahl dog av de långt utdragna sviterna av en stroke.

Släkten Dahl är stor och rikt förgrenad. Över hundra släktingar och vänner deltog i begravningsgudstjänsten i Djursholms kapell i fredags. Att det var så många har knappast med plikt att göra. Gunnar var en vänsäll person.

Begravningar har, vilken form de än ges, en katharsisartad effekt på dem som finns kvar och deltar. Den här gången – så är det verkligen inte alltid – lyckades också officianten, kyrkoherde Staffan Hellgren, träffa rätt ton: han beskrev verkligen den människa vi var där för att ta farväl av.

Jag har svårt för det religiösa ceremonielet, också vid begravningar: deltar som icke troende aldrig i bön eller psalmsång. Men många av psalmerna är förstås, allt sedan barndomens psalmverstragglande, välbekanta för mig. Också för mig är ”Blott en dag” (svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (svensk psalm 297) en del av vårt svenska kulturarv. Mer symboliskt rätt kändes i just det här specifika fallet ”Var inte rädd” (svensk psalm 256). I den finns nämligen formuleringen ”Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.”

Och Gunnar var en hängiven seglare, långseglare, till och med jordenruntseglare.

Denna tidskrävande och äventyrliga del av sitt liv finansierade han genom att bland annat vara framgångsrik fastighetsmäklare. Jag delar hans fäbless för Karibien, men hans verksamhet som affärsman ligger förstås långt från det jag någonsin skulle ha kommit på att ägna mitt eget liv åt.

Ändå kom vi alltid väl överens, förde vänliga samtal i samband med de sammankomster som brukar organiseras inom den dahlska släkten. Fast det var egentligen inte den vägen jag blev bekant med honom. På vårvintrarna brukade han nämligen åka skidor i Vålådalen. Där hamnade även jag några gånger samtidigt med honom, detta trots att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att ge mig ut i skidbacken eller i längdspåret. Jag var nämligen under en period där tillsammans med partiordföranden och statsministern Ingvar Carlsson och partisekreteraren Bo Toresson och deras närmaste medarbetare – varje år hade vi ett internat i Vålådalen för att diskutera olika knäck- och framtidsfrågor. Folket från statsrådsberedningen respektive partiexepeditionen åkte förstås också skidor mellan överläggningspassen. Alla utom jag. Jag brukade sitta kvar inne och rätta VU-protokoll. Då och då kom Gunnar och bröt rutinen: satte sig ner och pratade en stund. Det var så jag lärde känna honom.

Så småningom förstod jag att Gunnar inte bara var en hängiven skidåkare utan också en hängiven seglare.

Och mycket riktigt speglades hans kärlek till vatten också i valet av icke-kyrklig musik vid begravningsakten. Vi hörde Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” och Paul Simons ”Bridge Over Troubled Water”. Och som avslutning spelades – ”I’m Sailing”.

Vid defileringen lägger en seglarkamrat en seglarmössa, som också Gunnar har haft, på kistlocket tillsammans med alla rosorna. Och vid minnesstunden efteråt i Villa Pauli spelar en annan seglare ett munspelssolo till den bortgångne kamraten.

Flera – bland dem min hustru – påminner om den aura av spännande äventyr som fanns kring Gunnar, redan under de yngre årens sommarvistelser på Resarö.

Det är sorgligt när någon dör. Men också hugnesamt när denne någon blir ihågkommen i ett så ljust sken.

Tycker ni om Brahms?

Som vanligt när vi ska gå på konsert inleder vi med att äta ute. Den här gången blir det på Katalin, alldeles nära Musikens hus. Det börjar med att vi väljer fel två gånger i den lite nyckfulla menyn. Andra gången visar det sig att gösen har ersatts av odlad torsk, och det tar vi. Torsken är faktiskt riktigt god, och vi dricker vitt vin från Sydafrika till.

Torsdagens konsert ingår inte i serien av abonnemangskonserter. Men violinisten Anne-Sophie Mutters namn har lockat Birgitta att köpa biljetter. (Och eftersom hon var allra först i kön, lyckades hon till och med köpa biljetter till våra vanliga platser.) Birgitta har sett och hört Anne-Sophie Mutter live två gånger förut, båda gångerna på Lincoln Center i New York, och blev då mycket förtjust i hennes spel och scennärvaro, vid ett av dessa tillfällen för övrigt med stor mage – Mutter var höggravid.

Själv har jag tidigare bara hört henne på CD, vilket har övertygat även mig om att hon är en skicklig violinist.

På programmet stod den här gången tre violinsonater av Johannes Brahms (1833-1897).

Mutter spelade som förväntat oklanderligt, och vid hennes sida fanns pianisten Lambert Orkis som, framför allt i den tredje och sista sonaten, var mycket mer än ackompanjatör.

Ändå dröjde det mycket länge innan jag greps av musiken, och jag tror att det just var den – alltså Brahms musik – som gjorde mig sval. Brahms musik känns så balanserad, ibland idyllisk, att den inte riktigt passar min smak.

Den här känslan bemäktigade sig mig framför allt när jag lyssnade på de två violinsonaterna före pausen, nummer 2 i A-dur (opus 100, Thunersonaten) och nummer 1 i G-dur (opus 78, Regenliedsonaten).

Violinsonat nummer 3 i D-moll (opus 108, även den för övrigt komponerad vid Thun i Schweiz) fick mig äntligen på bättre lyssnarhumör, kanske för dess mollton, kanske genom att Brahms här i en sonat använder sig av den symfoniska formen med fyra i stället för tre satser, kanske, framför allt, för att violinisten och pianisten här växelvis hade dominerande roller.

Möjligen delade många andra i publiken mina synpunkter, för nu blev applåderna mycket kraftiga, och musikerna ropades in gång på gång.

Mutter greps uppenbarligen av denna stämning och levererade, efter nya och nya inrop, inte mindre än fyra extranummer.

Hon spelade, ackompanjerad av Orkis, tre av de sammanlagt 21 ungerska danser som Brahms komponerade under perioden 1858-1869. Av dem minns jag särskilt nummer 5 (allegro) och nummer 7 (allegretto). Mutter spelade här fingerfärdigt och virtuost som det anstår ungersk zigenarmusik – de här brahmsstyckena är bearbetningar av insamlad sådan.

Och så, när publiken aldrig visade några tecken på att få nog, avslutade hon med Brahms kända vaggvisa ”Nu i ro somna in”, i tyskt original ”Guten Abend, gute Nacht”.

Melodikrysset nr 46 2008

Jag klarade även dagens melodikryss, fastän det innehöll musik som jag normalt inte lyssnar på.

Britney Spears, här med ”Break the Eyes”, skulle jag nog aldrig aktivt lyssna på – men när det är melodikryssdags, måste man ju ha öronen öppna, vad som än spelas.

Inte heller gillar jag dansband. Och jag vet inte om Thorleifs blev bättre genom att i ”Tre gringos” vara förstärkt med Just D.

Lite kul var det ju att se Tommy Blom, Lennart Grahn, Lalla Hansson och Svenne Hedlund kliva fram ur sina hålor och förenas som Idolerna. Även om just ”Sommar” inte precis hör till det bästa jag har hört på skiva.

Då gillar jag Meja (Beckman) bättre. Här hörde vi henne i ”All ’Bout the Money”.

Men jag måste bekänna att jag, när det gäller populärmusik, är ännu mer förtjust i gamla schlager. I det fallet slinker till och med ett och annat av den ganska ojämne och alltför produktive Thore Skogman ner. Hans ”Ja se pengar” – där ledordet är snål – är en ganska kul text.

”En tuff brud i lyxförpackning” blev, helt berättigat, en stor succé med Lill-Babs. Den besjungna damens stil får man väl lov att beteckna som lyxig.

En annan Lill – där fick jag till det! – i dag var Lill Lindfors. ”En sån karl”, som här sjöngs av Anne-Lie Rydé, blev en stor hit med Lill, även det helt berättigat.

Den lite snabbare rytmen än normalt i instrumentalversionen av ”Stockholm i mitt hjärta” var väl tänkt att förvilla oss lyssnare lite grann. Men så många gånger som vi har hört den här låten av Lars Berghagen, var det väl knappast någon som missade den.

Instrumental, framförd på panflöjt, var också ”Time To Say Goodbye”, här med rumänsksvenskan Dana Dragomir. Låten är annars mer känd i Sarah Brightmans och Andrea Bocellis engelska sångversion.

Dagens kultserie i TV var Batman, som ju också finns i olika filmversioner. För mig heter han för evigt Läderlappen – det var under det namnet jag för mycket länge sen, när jag var en hängiven läsare av seriemagasin, lärde känna honom.

Lite längre ner i åldrarna får man gå för att, fullt ut, gilla den sockersöta texten i barnvisan ”Min lilla ponny”: ”Vad du är söt, min kära lilla ponny”. Varför den har fastnat så hårt i mitt musikminne undandrar sig i skrivande stund rationell bedömning.

PS

Jag glömde ju att redovisa svaret på en fråga. Inte heller i dag lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte “Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittat via Journalisten nummer 24 2008:

”Kvinnor får hjälp med missbruket”

Rubrik i Folket

”Hörselskadade går utan hjälpmedel”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

”Män med cancer lever längst”

Rubrik i Falu-Kuriren

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 9 2008:

”I tolv timmar tvingades HP, 28, ha en värkande metallbit i ögat. Orsaken var att det inte fanns en enda ögonläkare i tjänst i Skåne efter klockan sex på kvällen.
– Jag skickades bara hem med lite salva i handen, säger han.”

Kvällsposten

”Älgar påkörda – en till lasarettet”

Rubrik i Smålandsposten

”Påkörd kvinna gick mot rött”

Rubrik i Hufvudstadsbladet

”Klockan 12.53 på måndagen födde den norska prinsessan Märtha Louise och hennes make Ari Behn en dotter, meddelade det norska hovet på måndagseftermiddagen.”

Dagens Nyheter

Last chorus: Lasse Sandberg

Tecknaren Lasse Sandberg, född 1924, dog den 11 november 2008 vid 84 års ålder. Det är en avsevärd ålder, så det var kanske inte helt oväntat. Bakom sig har han ett imponerande livsverk, främst långt fler än hundra barnböcker tillsammans med hustrun Inger Sandberg. Generationer av barn minns figurer som Lilla Anna, Lilla spöket Laban, Labolina, Mathias, Tummen och Pulvret.

Så sent som här om kvällen såg jag på bordet bredvid treåriga dotterdottern Klaras säng en trave böcker om Lilla Anna. Självklart har vi för både Klaras mamma Kerstin och hennes syskon läst mängder av barnböcker signerade paret Sandberg: Inger (text) och Lasse (bild). För de har har hållit på länge; de hörde för övrigt till den skara barnboksförfattare, som lyfte KF-ägda Rabén & Sjögren till att bli Sveriges ledande barn- och ungdomsbokförlag.

Paret Lasse och Inger Sandberg är ett ypperligt exempel på att det till synes enkla är nyckeln till det svåra att fånga barns uppmärksamhet.

Själv kom jag först att möta Lasse Sandberg i en helt annan genre. Tillsammans med flertalet av tidens största namn i denna genre – Gurr (Rolf Gustavsson), Håven (H V Nilsson), Björn Hinders, Oscar Cleve med flera – bidrog han regelbundet med skämtteckningar till 1950-talets Folket i Bild. Hans signatur var Herr Sandberg.

I mitten av 1950-talet mötte jag honom också som skämttecknare i Svensk humoristisk tidskrift. Idén till tidskriften lär ha kommit från Lasse Sandberg, men redaktör för den under dess alltför korta levnad (1954-1955) var Lasse O’Månsson, och bland medarbetarna fanns också Beppe Wolgers.

Protest och uppror

Mitt förhållande till punken är kluvet. I min jättelika samling av politisk musik finns förstås allt av Ebba Grön. Men som skivrecensent under den aktuella perioden sågade jag också många av de skivor som var att betrakta som punk. Dels för att många av banden spelade illa. Dels – och det är kanske mer intressant i det här sammanhanget – för att jag, från mitt vänsterperspektiv, ofta fann punkarnas samhällskritik ostrukturerad.

När tidskriften MOJO nu (som bilaga till novembernumret 2008) ger ut samlings-CDn ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”, tvingas jag på nytt pröva mina gamla uppfattningar om den här musikgenren. I urvalet av sånger med protest och uppror som gemensamt tema finns för all del också en klassiker som Woody Guthries ”This Land Is Your Land”. Men i övrigt har de nyare av de här sångerna, bortsett från Billy Braggs ”Power In a Union” (som jag förstås har i min skivsamling), inte det klassiska arbetarklassperspektivet. Därmed inte sagt att detta är det enda legitima upprorsperspektivet; jag återkommer till detta.

MOJOs urval har förvisso just ett upprorsperspektiv, men detta perspektiv är i det här fallet väldigt tydligt präglat av tänkta och uttalade trådar till The Clash (1976-1986), vars låtar speglade livet i ett London, präglat av bland annat rasmotsättningar (ett ämne som definitivt hör hemma i mitt vänsterperspektiv på tillvaron) men också av andra sorters uppror med mer diffus bakgrund. The Clash får både börja och avsluta den här CDn, med ”Tommy Gun” respektive ”Clampdown”, som sägs vara inspirerad av Three Mile Island-haveriet. Men det går också trådar mellan å ena sidan The Clash och deras Joe Strummer och å andra sidan flera av de övriga artisterna och deras låtar.

De senare hör inte alltid hemma inom just punkmusiken, men de är, ibland mer, ibland mindre, prägalde av samma slags tidsanda.

Här finns till exempel några jamaicanska artister, med Bob Marley i spetsen. Marleys tema i ”Soul Rebel” – ”I’m a rebel, a soul rebel” – känns ganska allmänt om man betänker att det här är en CD med upprorstema. En annan jamaican, Tapper Zukie, har i så fall en mer utmanande titel på sitt bidrag, ”MPLA”. ”Leggo Violence” med Dillinger skulle jag vilja kolla lite mera, men jag har inte lyckats hitta texten.

Till det som gör den här skivan intressant hör just att den inte är Europa- eller USA-centrerad. The Action 13 har med ”More Bread to the People” åstadkommit en intressant protestsång mot missförhållanden i Nigeria. Och algeriern Rachid Taha har med ”Rock El Casbah” i Clash’s anda beskrivit en helt annan sorts miljö än den som finns i London.

Men USA finns förstås representerat, inte bara genom Woody Guthrie. Rasfrågan är ett tema i ”Choice of Colors” med The Impressions, ett stycke R & B som kanske är väl smörigt i min smak. Men Nina Simones ”The Backlash Blues” med text av den afroamerikanske poeten Langston Hughes biter desto bättre:

The Backlash Blues

Text: Langston Hughes
Musik: Nina Simone

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just who do think I am
You raise my taxes, freeze my wages
And send my son to Vietnam

You give me second class houses
And second class schools
Do you think that alla colored folks
Are just second class fools
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

When I try to find a job
To earn a little cash
All you got to offer
Is your mean old white backlash
But the world is big
Big and bright and round
And it’s full of folks like me
Who are black, yellow, beige and brown
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just what do you think I got to lose
I’m gonna leave you
With the backlash blues
You’re the one will have the blues
Not me, just wait and see

Upprorisk i samma anda är också New York-gruppen The Last Poets’ ”When the Revolution Comes”.

Och jag skulle gärna återge den mångfacetterade texten till ”H2O Gate Blues” med Gil Scott-Heron och Brian Jackson, om den inte vore så vansinnigt lång. (H2O, det vill säga vatten, heter Water på engelska.)

I den figurerar även Vietnam, och det leder oss vidare till Robert Wyatts ”Out of the Blue”, som har ett vad man skulle kunna kalla för nerifrånperspektiv på flygbombningar:

Out Of The Blue

Text och musik: Robert Wyatt

ahhhhhhhhhhhh
No need to wipe your feet
The welcome mat’s not there
I’ll just take care before you dare
To step inside my door

Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable

The room wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
Beyond all understanding
You’ve blown my house apart

You set me free
You set me free
You set me free
You set me free
You set me free to let you know
You set me free to let you know
You planted everlasting hatred in my heart
You planted everlasting hatred in my heart

My rooms’ wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
You planted all your everlasting hatred in my heart x4
You have planted all your everlasting hatred in my heart x5

”Out of the Blue” är musikaliskt ett intressant samspel mellan vokalt och instrumentalt.

Skäl att vara arg

Birgitta Stenbergs (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Billy är arg” (En bok för alla, 2008, i original på Bonnier Carlsen 2006) är en riktigt lyckad bilderbok.

Birgitta Stenbergs text handlar om en dag då allt känns avigt, allt från det att Billy vaknar på morgonen, då hans till att börja med oförklarliga ilska går ut över stackars Nalle, normalt hans gosedjur i sängen. Han fullföljer genom att ställa till det ordentligt i sitt rum.

Allt känns fel: vädret, Lotta och hennes lillebror, Molly och hennes hund Ruff. Billy är arg på allt och alla.

Men så upptäcker hans förskjutna och utskällda kompisar, att han nyser och har feber. Och snart kommer mamma och tar in honom, lägger honom i sängen tillsammans med Nalle. Runt sängen står de nyss utskällda kompisarna och visar förståelse.

Birgitta Stenberg har åstadkommit en fin och meningsfull vardagshistoria, och Mati Lepps illustrationer lägger till en dimension som gör boken dubbelt så bra: betydelsebärande detaljer i rummet, Billys minspel och runda fysionomi och så den där purjolöken som Billy under en stor del av handlingen av någon outgrundlig anledning går och bär på.