Konstinvigning i Musikens hus

Som ledamot av kulturnämnden blir jag med jämna mellanrum inbjuden till olika kulturarrangemang här i Uppsala. I går kväll var jag och Birgitta således med på invigningen av konsten i vårt nya Musikens hus, Uppsala konsert & kongress vid Vaksala torg.

Husets VD och konstnärlige ledare Magnus Bäckström hälsade välkommen, och kulturnämndens ordförande, Jan-Erik Wikström (fp), höll ett kort invigningsanförande.

Därefter överlämnade direktören för Statens konstråd, Mikael Adsenius, Katarina Löfströms konstverk ”Coloratura”, varefter konstnären samtalade med projektledaren Anders Boquist.

”Coloratura” är ett ljudinteraktivt konstverk i foajén på plan 6 (där Stora salen ligger): Det funkar så att mikrofonupptaget ljud från konsertsalarna A och B omvandlas till digitala signaler för ljusspel i foajén. (I går kom ljudimpulserna från Bill Evans & co.)

Vi kunde se ljusskiftningarna, men egentligen ser man dem mycket bättre utifrån kvälls- och nattetid under den mörka delen av året. Själv sökte jag under ceremonin stöd för mina ömmande ben genom att luta mig mot en bordsramp och tittade under en stor del av tiden ut över Vaksala torg. Borde inte också Vaksalaskolan få fasadbelysning? löd en berättigad fråga från Ola Carlsson, som stod bredvid oss.

Sen fick vi ta oss ner till utrymmen på plan 5, som normalt är stängda för publik, VIP-logen och artistfoajén. Där finns Fredrik Wretmans ”Kombinationer”, en serie parkonstverk dels i brons, dels i videoteknik. Vid det laget var inte bara mina ben utan också Birgittas onda ben slutkörda, så vi lyckades kämpa oss till ett par stolar bakom ett serveringsbord med bubbel. Eftersom vi då hade alla inbjudna stående framför oss, såg vi inget och hörde bara delar av det konstnären samt museichefen på Uppsala konstmuseum, Elisabeth Fagerstedt, hade att säga. Vi lyckades mot slutet också få se ett av parkonstverken.

Hissen underlättade nedfärden till garderoben, sen upp igen till entrévåningen. Varefter det blev taxi hem.

Men kom inte och påstå, att jag inte offrar mig för kulturen.

Dan Fägerquist sjunger Vysotskij på Regina

Dan Fägerquist heter en utmärkt artist, som har gett ut ett par hörvärda CD med sånger (på svenska) av den ryske vissångaren Vladimir Vysotskij (1938-1980). Vysotskij var en mycket kontroversiell sångskapare, samtidigt poetisk och tonsäker.

Nu under hösten turnerar han i Norge, Finland och Sverige med ett Vysotskij-program.

Till Uppsala och Reginateaten på Trädgårdsgatan 6 kommer han måndagen den 12 november klockan 19.00. Biljettpris: 100:-.

Biljettkassan på Regina är öppen onsdag-fredag klockan 11.00-17.00, lördag klockan 11.00-13.00 samt en timme före varje föreställning.

Biljetter kan även köpas hos www.ticnet.se, telefon 077-170 70 70, samt hos UNT City, telefon 018-478 10 70.

Arbetarrörelsens kulturarv offras

Peter Gustavsson har på sin blogg skrivit en mycket angelägen text om arbetarrörelsens kulturarv som håller på att förskingras. Texten börjar så här:

”Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv – låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang – låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar – eller göra flashiga konferenscentra av dem.”

Hans huvudexempel på det kulturmord som pågår är planerna på att flytta de två monumentalmålningar, som finns på var sin sida om stora scenen i Stockholms Folkets hus: den stora demonstrationsbilden av Albin Amelin (1902-1975) och Sven X-et Erixons (1899-1980) protest mot apartheid i Sydafrika. Hyresgäster utan anknytning till arbetarrörelsen – de som föredrar namnet Stockholm City Conference Center framför Folkets hus – har länge kunnat täcka de här klassiska målningarna med fördragbara draperier. Men det räcker tydligen inte.

Läs hela Peters artikel här. Den innehåller också länkar till artiklar, av vilka en har bilder av de förgripliga arbetarrörelseverken.

En arbetarrörelse som offrar sitt eget kulturarv är verkligen ingenting att beundra.

* * *

Allt fler media uppmärksammar nu, vilken kulturskandal folketshusrörelsen och dess delägare i arbetarrörelsen just nu iscensätter.

I kulturdelen av måndagens Svenska Dagbladet (5 november 2007) fanns artikeln ”Folkets hus kastar ut X:et och Amelin”. Du kan läsa artikeln här.

Och i dagens Aftonbladet (6 november) har Åsa Linderborg en artikel på kultursidan med titeln ”Upp till kamp – ner i källaren”. Du kan läsa artikeln här.

Novemberdagbok

I torsdags kväll, 1 november, hade Ordfront i Uppsala författarafton i Missionskyrkan. Missionskyrkan håller på att bli något av ett Folkets hus – det riktiga Folkets hus hotas nu av sin ägare, AP-fastigheter, att byggas om till galleria. Tur att det fortfarande finns folkrörelser som klarar att hålla månglarna utanför templet!

Missionskyrkan sjuder av aktiviteter på kvällarna, många av dem med kulturella förtecken. I lokalen bredvid den vi hyrde var det möte med den nye chefen för Upsala stadsteater, Linus Tunström. Vi hade alltså konkurrens om publiken den här kvällen, vilket säkert bidrog till att vårt möte inte drog lika mycket publik som föregångaren i samma mötesserie, ”Klass och skrivande” – förra gången medverkade Elsie Johansson och Anneli Jordahl.

Den här gången hade vi engagerat författarna Åsa Linderborg och Doris Dahlin, som till undertema hade valt ”Klass, kärlek och kollektiva stereotyper”. Som samtalsledare fungerade, nu som förra gången, vår lokale ordförande, deckarförfattaren Kjell Eriksson, men det visade sig, att både Åsa och Doris själva var mycket talföra, så Kjell behövde verkligen inte dra ur dem några synpunkter. Till det livfulla helhetsintrycket av kvällen bidrog också mängder av frågor från publiken.

Både Åsa och Doris berättade förresten för mig, var för sig, att de hade läst vad jag har skrivit om deras böcker här på bloggen. Det är roligt att notera, att en blogg numera kan fungera ungefär som en kultursida.

För att klara den här kvällen behövde jag med mina fortfarande ischiasonda ben göra en jätteansträngning. Före författaraftonen klarade jag till och med att köpa in ett kassaskrin och biljetthäften – jag är kassör i uppsalaavdelningen av Ordfront. Sen fick jag, som tur är, skjuts hem av en vän från laboremustiden, Bernt Jonsson. Han är radikal missionsförbundare. För sin del hade han varit på mötet med Linus Tunström.

Tidigt nästa morgon, fredag, tog Birgitta och jag (med hänsyn till mina skrala ben) taxi till öregrundsbussen. Allhelgonahelgen brukar traditionsenligt vara sista veckohelgen under hösten då vi är i vårt sommarhus.

Vi brukar använda allhelgonahelgen till att stuva undan de saker som står utomhus, grill, verktyg, trädgårdsmöbler och annat. Min arbetskapacitet i det avseendet är tyvärr fortfarande noll, så hustrun har nu, sedan veckor tillbaka, helt fått ta över alla rörelsekrävande sysslor. Vi har, med visst vemod, konstaterat, att det aldrig någonsin har varit så i vår familj – vi har delat på allt arbete. Birgitta har verkligen fått slita ont, särskilt som även hon just nu har ont i en benmuskel och i ett knä. Jag har uttryckt min djupa tacksamhet direkt till henne, men jag vill på det här sättet lyfta fram det hon har gjort även inför offentligheten.

När någonting jävlas, tycks allting jävlas. Inte nog med att också Birgitta har fått ont i ett ben – vår gräsklippare har strejkat helg efter helg. Vi har lämnat den till reparatör och fått den tillbaka, bara med samma resultat. Den här gången konstaterade reparatören, att det måste vara något fel på bränsletillflödet. Vår gräsklippare är kvar hos honom, just nu sönderplockad, och vi får tillbaka den till våren. I fredags kom han hit i bil och lånade ut en egen gräsklippare åt Birgitta. Under fredagseftermiddagen klippte så Birgitta hela vår väldiga gräsmatta, pulvriserade samtidigt alla de lövmassor från träden som täckte stora delar av den.

Det var tur att hon hann med det i fredags. På lördag morgon vaknade vi nämligen upp i ett snörike. Ett ordentligt täcke snö täckte trädgården, och träden utanför fönstret såg julkortsaktiga ut: vit rand på svarta grenar.

På ett sätt passade detta Birgittas planer: Hon skulle nämligen elda upp allt ris vi har samlat i högar sedan i våras. Snön på allt riset gjorde det förstås svårt att få i gång brasan, men när elden väl tog fart, var det ju ingen fara för att den skulle sprida sig.

I dag, söndag, är snön väck igen; solen lyser över en trädgård i klara höstfärger. Det är vackert, och jag önskar att jag kunde göra min normala andel av arbetet utomhus. Jag brukar till exempel under allhelgonahelgen alltid sätta rundlar av hönsnät runt fruktträden.

Dagarna är nu så korta, att det blir mörkt redan under eftermiddagen.

Kvällarna inomhus blir långa. Vi läser romaner, ser på TV, lyssnar på musik. I kväll ska vi se på dels Parlamentet, dels den andra i serien av Van Veeteren-deckare – jag skrev ju nyligen om deras skapare, Håkan Nesser.

Och så äter vi god mat. I går kväll bjöd Birgitta på lammstek, ett måste under våra allhelgonahelger.

Ständigt denna Birgitta. Vad skulle jag göra utan henne?

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Joakim Lindengren: Kapten Stofil – För en handfull folkvett

Joakim Lindengren (född 1962) är en av mina absoluta favoriter bland svenska serieskapare. För egen del kom jag först i kontakt med hans seriekonst (och hans kolumner) i vuxenserietidningen Galago. Senare har jag av och till läst hans serier i tidningen ”Kapten Stofil” men framför allt i albumform.

Jag kan inte säga att jag har gillat riktigt allt Lindengren har gjort; så till exempel har jag lite svårt för hans dragning till kiss- och bajshumor.

Men jag älskar desto mera – älskar är rätt ord – hans skapelse ”Kapten Stofil”. (David Nessle har av och till också varit inblandad i skapandet av den här serien, men jag ser den som ett verk av i huvudsak Joakim Lindengren.)

”Kapten Stofil” är en humoristisk snarare än parodisk variant av superhjälteserie. Den imiterar, ofta på kornet, kända superhjälteserier men är tryfferad med göteborgsvitsar och vanvettigt roliga varianter av hemliga krafter och vapen. Och samtidigt finns det i den en grundstory, som både är spännande och slåss för värden, som Kapten Stofil så väl som hans skapare är svaga för.

Kapten Stofil är milt talat en bakåtsträvare, då i meningen att han ser goda värden från en bit bakåt i historien hotas. Kort sagt är han en själsfrände till mig. I detta inryms också kärlek till äldre tiders socialdemokrati och konsumentkooperation. I det senaste Kapten Stofil-albumet jag har läst, ”För en handfull folkvett” (Optimal, 2007), yttrar sig detta bland annat i att fyra gigantiska ansikten av fyra socialdemokratiska giganter – Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme – utmejslas på en fjällsida i Strömsund, med presidentansikterna i Mount Rushmore i South Dakota (minns hitchcockklassikern ”I sista minuten”) som känd förebild. I ett annat avsnitt får han hjälp av konsumhjältarna Juvel, Winner och Den blåvite hämnaren i sin kamp mot superskurken Galne Gunnar (!).

Äldre sorters märkesvaror (inte minst Konsums Cirkelkaffe) samt utrotningshotade produkter som svagdricka, hårpomada och piptobak spelar över huvud taget ofta en viktig roll i de olika avsnitten av ”Kapten Stofil”.

Redan i vinjetten får man associationer till klassiska superhjälteserier: Kapten Stofil skrivs grafiskt som Stålmannen och hans partner Lädernuckan som Läderlappen. Och inte nog med det: I ett avsnitt i det aktuella albumet dyker en ny figur, Stofilpojken, upp.

Kapten Stofil har förstås en hemlig identitet: Han är, också i serien, identisk med Joakim Lindengren, alltså seriens skapare; i serien framträder Joakim Lindengren som Kapten Stofils brorson.

Som alla bättre superhjältar ingår Kapten Stofil och Lädernuckan i en grupp av superhjältar, ”Vänner av Ordning”. Även de övriga har hemliga identiteter: Senilo är således David Nessle, Féskar’n är Johan Wanloo, Jazzgossen är Karl Gerhard och Doktor Glas är Hjalmar Söderberg. Det här gänget har sitt högkvarter, Stofilskrapan, i kanten av Slottsskogen i Göteborg.

Givetvis har Kapten Stofil också en ärkefiende, Bunnyflickan.

Miljön, ofta men inte alltid Göteborg som är Lindengrens hemstad, är minutiöst tecknad. I ett avsnitt i det här albumet rövas Göteborgs stolthet, Skansen Kronan, bort och placeras på Skansen i Stockholm. Ett annat äventyr utspelas i Fiskekyrkan. Ibland förekommer rent naturalistiskt tecknade bilder; ett exempel är en fasadbild från Linnégatan, ett annat bilden av Nordostpassagen.

Hur skickligt tecknad ”Kapten Stofil” är framgår också av att Joakim Lindengren perfekt kan imitera andras tecknarstilar. När man i det här albumet kommer fram till avsnittet ”Stofil i Stömsund”, hajar man först till: Har serien plötsligt bytt teckarstil? Ja, men momentant: förlagan är här Hergés ”Tintin i Tibet”.

I andra avsnitt imiterar han inte bara serier (en vildavästernserie utspelar sig i Värmland) utan också böcker.

Albumets styvaste avsnitt är ett exempel på det senare. ”Hennes namn var Exter…” fullkomligt stinker av Dashiel Hammet och Raymond Chandler, med Kapten Stofil i rollen som den hårdkokte detektiven, Sam Spade eller Philip Marlowe. Avsnittet blir inte mindre roligt av att Göteborgs starke man under många år, Göran Johansson, förekommer där, mycket porträttlikt avbildad. Här står han på fel sida – men jag tror nog att han har humor nog för att stå ut med det.

Melodikrysset nr 44 2007

I dag har jag gått bet på en av frågorna i Melodikrysset, nittiotalstryckaren. De sista orden i originaltiteln efterfrågades. Eftersom Eldeman använde ordet ”originaltitel”, antar jag, att det handlar om en engelskspråkig titel. Jag saknar egentligen bara en bokstav i vartdera av de två efterlysta orden, men ingenting dyker upp i melodiminnet. Jag kan dock gissa – observera nu att det rör sig om en gissning: de två orden i slutet av titeln skulle kunna vara is red eller in red. /Tryckaren var, visade det sig, Chris De Burghs ”Lady In Red”. Tack, Paul Ekberg! Jag minns den hur som helst inte; den här låten tycks ha förbigått mig helt och hållet./

Ace of Base har jag i och för sig inget emot, men gruppen finns inte i min skivsamling. Men jo, Google visade att det var dom som hade gjort ”Beautiful Morning” och att en av medlemmarna heter Ulf Ekberg.

Det jag i övrigt fick kämpa en stund med var signaturen till Expedition Robinson. Jag har sett delar av den här serien, men som jag tidigare har skrivit, har jag ett mycket selektivt minne, när det gäller just TV-signaturer. I det här fallet klarade jag frågan, när jag hade fått några ledbokstäver.

I dag hade Eldeman med en radioanknuten fråga också, dock inte illustrerad av någon signaturmelodi. Sonja Aldéns ”För att du finns” skulle leda oss till andra halvan av det sammansatta ordet Svensktoppen.

Vi kan ju från det dagsaktuella gå över till populärmusikklassikerna.

Vi hörde Johnny Bode sjunga ”Två solröda segel” och så sin och Hasse Ekmans ”En herre i frack”. Den här märklige mannen har jag i min skivsamling, i den årtiondeindelade utgåvan av svenska schlager jag skrev en lång artikel om i Aktuellt i politiken (s) – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Tvingas ro kan man, om man hamnar ”I en grönmålad båt”, stor schlager en gång i världen; vi förknippar den främst med Ernst Rolfs kumpan John Wilhelm Hagberg.

En stor hit på sin tid var också Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Men jag betvivlar starkt, att den, trots sitt innehåll, främst skulle vara av intresse för en ornitolog.

”Volare”, populärbeteckningen för ”Nel blu dipinto di blu”, hörde jag senast under vår sjuttioårsresa till Sorrento i Italien. Det var en låt som omedelbart satte sig i musikminnet, när den 1958 vann Eurovision Song Contest och sen blev storschlager över hela världen. /Nej, den blev bara trea, rättar mig Gunnar Bergquist. Ibland minns man fel./

Som höjdarlåt får man nog också beteckna den jamaicanska calypson ”Underneath the Mango Tree”. Diana Coupland sjöng den i James Bond-filmen ”Doctor No” (svensk stavning, Doktor, godkänns också, sa Eldeman). Jag har sett filmen.

Och för att hoppa i geografin: Ivan Rebroff sjöng en klassisk rysk visa, ”Pråmdragarsång”, som här skulle ge yrket pråmdragare.

Veckans barnvisa var ”Blåsippan ute i backarna står” med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér. Den spelades ofta hemma hos oss, när våra barn var små; vi hade den på LP med Alice Babs. Senare har jag köpt den på CD till vår egen skivsamling.

Då är det väl bara den inledande låten kvar, Billy Strayhorns fina jazzstandard ”Take the A-Train”, som blev Duke Ellingtons signaturmelodi. Det är klart att den också finns i våra skivsamlingar. Här skulle den ge fortskaffningsmedlet tåg.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Gregers hutt

I en artikel i Svenska Dagbladet – var annars – ”Idag föredrar jag Anders Borg” har Greger Hatt, tidigare bland annat talskrivare åt Ingvar Carlsson, deklarerat, att han i förra riksdagsvalet röstade på moderaterna och därefter också har utträtt ur det socialdemokratiska partiet – det senare alltså trots att han ju under en period arbetade i närheten av Mona Sahlin, som rimligen ligger honom ideologiskt närmare än vad Göran Persson gjorde.

Andra har redan kommenterat det här på ett sådant sätt, att jag inte har mycket att tillägga – jag kan till exempel hänvisa till Katrine Kielos, vars text ”Greger Hatt har fått fnatt” du kan läsa här.

Fast något plötsligt fnatt tror jag inte det är fråga om.

Inom socialdemokratin hörde Greger till de där ”förnyarna”, vid vars anblick jag alltid får reflexen att osäkra min revolver.

Min misstro mot hans ideologiska pålitlighet gav jag faktiskt uttryck för på ett mycket tidigt stadium: jag skrev en snapsvisa om honom; den ingick i ett snapsvisehäfte jag gjorde för någon av den socialdemokratiska partiexpeditionens personalfester.

Att döma av textens innehåll måste Greger ha sällat sig till den skara som föreslog, att alkoholförsäljning lika gärna kunde försiggå i livsmedelshandeln som på Systembolaget. Det skulle ju öka valfriheten!

Själv hör jag till dem som av både nykterhets- och sortimentsskäl föredrar ett detaljhandelsmonopol för Systembolaget, så jag skrev så här:

Gregers hutt

Musik: ”Min hatt den har tre kanter”

Min hutt är från Systemet,
systemköpt är min hutt.
Men är den köpt på Konsum,
så är det Gregers hutt.

Med tanke på vad mannen nu har gjort, vill jag ogärna förknippa hans namn heller med Konsum.

Så ska ni använda min text, så byt ut Konsum mot ICA.

Ungerntragedin i backspegeln

Jag köper då och då via Tradera in nummer av Folket i Bild, den tidning jag var ombud för och som starkt bidrog till att inlemma mig i den demokratiska arbetarrörelsen. I dag anlände per post nummer 46 1956.

Numret utkom just under det att revolten i Ungern fick sin tragiska upplösning. Under vinjetten I skottgluggen på sidan 2 skriver tidningens chefredaktör Ivar Öhman under rubriken Tragedin i Ungern:

”De blodiga dagarna i Ungern har varit rågade av tragik. Inga bortförklaringar om att revolten skulle vara inspirerad från väster, kan undanskymma det uppenbara: man står inför en spontant uppflammande våg av djupt och berättigat missnöje med den ryska och kommunistiska maktpolitiken i Öst-Europa.

Det uppror som nu synes dränkt i blod och krossat av ryska trupper, det var en revolt inifrån, från det ungerska folkets sida. Vid de senaste fria valen i Ungern hade kommunistpartiet 17 proc av rösterna. De senaste händelserna visar att de Moskvatrognas styrka i Ungern inte tillvuxit efter tio års maktinnehav. Det är en minoritet som byggt sin makt på våld.”

Detta skrevs alltså i en tidning som stod på socialdemokratins vänsterkant.

Det är intressant (och nedslående) att jämföra detta med vad det svenska kommunistpartiets, SKPs, språkrör Ny Dag på ledarplats skrev i ämnet den 27 oktober 1956:

”De senaste händelserna i Polen (arbetaroroligheterna i Poznan i samband med avstaliniseringen 1956, vilka brutalt slogs ned E K) och Ungern har på intet sätt rubbat det faktum att den stora folkmajoriteten i dessa länder stöder den folkdemokratiska och socialistiska regimen. Annat skulle också vara otänkbart med hänsyn till de väldiga framsteg som trots svårigheterna gjorts under folkmakten.”

Och i samma nummer av Ny Dag skriver den sedermera som demokrat hyllade C H Hermansson så här:

”Vi känner djup medkänsla med det ungerska folket och hoppas på en lösning av den akuta konflikten som kan göra det möjligt för alla skapande krafter i landet att delta i byggandet av ett nytt och bättre liv för det ungerska folket.

Men vår avsky riktar vi mot den samvetslösa och av blodsdoften berusade hejaklack, som nu genom de borgerliga tidningarna uttrycker sin entusiasm över våldsdåden och blodsutgjutelsen. Det är alltså så ni vill ha det, herrar Tingsten och Erlander, det är sådan verksamhet med mord och brand och inbördeskrig ni skulle organisera och uppmuntra om folket tar makten från storfinansen i vårt land.”

I sin personuppräkning kunde C H Hermansson alltså också ha nämnt den gamle vänstermannen Ivar Öhamn.