Ian McEwan: På Chesil Beach

Ian Mc Ewan (född 1948) anses av många som Englands främste nutida författare, därför också belönad med en rad litterära pris. Jag har inte läst tillräckligt mycket av honom för att våga göra en så vittgående bedömning, men pocketutgåvan av ”Cementträdgården” (Ordfront) 2002 väckte mitt intresse för hans författarskap, och ”På Chesil Beach” (översättning Maria Ekman, Ordfront, 2007) har definitivt övertygat mig om att McEwan är en betydande författare.

”På Chesil Beach” är till formatet mer en långnovell än en roman. Av någon anledning får den mig att tänka på de litterära pärlor i det lilla formatet som fordom ingick i serien Tidens klassiker – och McEwan skriver så bra, att den utan vidare skulle passa in i den traditionen. Den är också så engelsk på det där sättet som vi känner igen från klassisk engelsk skönlitteratur.

Tiden, miljön och människorna i tiden och miljön beskrivs tydligt och med en hinna av vemod, inte nostalgi, över alltihop.

Boken innehåller både tillbakablickar och en epilog, men fokus i handlingen ligger på en enda dag i juni 1962, den dag då Edward och Florence gifter sig. Det gör de på ett hotell i Dorset på den engelska sydkusten.

Tidpunkten är väl vald för just det ödesdrama McEwan skapar kring de unga älskande: Det gamla England med sitt imperium och sina märkbara klassklyftor lever ännu. Den nya tiden, med sin sexuella revolution och med sin rockmusik, har ännu inte kommit. Sålunda känns det inte osannolikt, när man som läsare får reda på att bokens 22 år gamla man respektive kvinna fortfarande är oskulder inför bröllopsnatten.

Bokens tragedi ligger i att de förblir det även efter bröllopsnatten.

Varsamt blottlägger McEwan bit för bit bakgrunden till detta, och hans skildring av vad som sker under bröllopsnatten är ett mästerstycke av balans och psykologisk insikt.

McEwan tecknar bilden av en ung, studiebegåvad man ur arbetarklass och en ung musikaliskt mycket begåvad flicka ur samhällets övre skikt. De träffas av en slump och blir förälskade, ja faktiskt förälskade, i varann. De lyckas också överbrygga de klyftor som deras respektive klasstillhörighet helt naturligt skapar mellan dem. Men på en punkt är de varann diametralt olika: Han känner en stark sexuell åtrå till henne. Hon visar sig inte bara sakna den sortens lustar; hon får närmast panikkänslor inför tanken på sex. (Av epilogen framgår det, att han senare rikt kompenserade sig för tillkortakommandet under bröllopsnatten, men med andra kvinnor.)

När det gäller Florences låsning, tycker jag McEwan lämnar läsaren lite i sticket. Handlingen innehåller visserligen antydningar om vad som ligger bakom denna sexualskräck: Inte heller hennes mamma verkar vara road av kroppskontakt, och där finns också en minnesglimt av pappan tillsammans med dottern i kojen på en båt. Men någon riktig nyckel till Florences låsning får vi faktiskt inte.

Men kanske är det, trots den ofullbordade bröllopsnattens centrala roll i handlingen, inte där som kärnan i McEwans lilla roman finns. Bokens budskap är snarare, att två människor – till och med två älskande människor – genom att den ene tar ett steg som den andra inte är beredd på eller mogen för – av sina olika erfarenheter eller rent av slumpen kan tvingas att skiljas från varandra.

Mavis Staples: We’ll Never Turn Back

Jag har tidigare berättat om den konsert på Berns som Anna (Kettner) bjöd mig på i 70-årspresent; du hittar texten här.

Mavis Staples pappa, metodistpastorn Roebuck “Pops” Staples, var en av de kyrkoledare som stödde Martin Luther King. (En annan var Aretha Franklins pappa, lärde mig Anna på Berns.)

Pops Staples startade tillsammans med sina barn Cleotha (född 1934), Pervis (född 1935), Yvonne (född 1936) och Mavis (född 1939) gruppen The Staple Singers. De startade 1948 med att framträda i kyrkor i chicagoområdet och fick sitt första skivkontrakt 1952. Utöver gospel sjöng de också soul och rytm ‘n blues. På 1960-talet blev de riktigt stora. Och till deras storhet bidrog också att de deltog i medborgarrättskampen.

Pops Staples är numera död, och dottern Mavis har sedan länge skapat en framgångsrik solokarriär. På sitt senaste album, producerat av Ry Cooder (som jag har skrivit om), “We’ll Never Turn Back“ (Anti 6830-2, 2007), har Mavis Staples återvänt till sångerna från 1960-talets svarta medborgarrättskamp. Ry Cooder medverkar själv på gitarr och mandolin. Övriga musiker är Mike Elizondo, bas och piano, Jim Keltner, trummor, och Joachim Cooder, percussion. Körar gör Ladysmith Black Mombazo samt Rutha Harris, Charles Neblett och Bettie-Mae Fikes. Tillsammans åstadkommer de fantastisk musik i spannet mellan gospel och soul.

Ja, ibland – som i den inledande ”Down In Mississippi” – åstadkommer de något som smakar tung rockmusik eller i vart fall rythm ’n blues. Och redan i den, där Mavis Staples återvänder till sina rötter, kommer den här skivans delvis starkt politiska innehåll i dagen: Det är inte alla vattenfontäner man får lov att använda, om man är törstig men är svart. Så vitt jag förstår använder sig Mavis Staples här av en annan textversion än den man vanligen finner, om man till exempel söker på nätet.

”Keep Your Eyes On the Prize” är lika hörvärd på CDn som den var på Berns – du hittar texten under länken ovan och dessutom också under Kulturspegeln, Sångtexter.

Välkänd från medborgarrättskampen är också ”We Shall Not Be Moved”. Den har använts både av fackföreningsrörelsen och i medborgarrättskampen. I Mavis Staples version finns båda aspekterna med, inte bara ”We’re fighting for our freedom” och ”Black and white together” utan också ”The Union is behind us”.

När jag 1970 publicerade den i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), valde jag att publicera fackföreningsvarianten (jag publicerade också medborgarrättssånger i boken). Men märk att också fackföreningsvarianten innehåller textraden ”Black and white together”! Så här löd min sångingress:

Originalet är en andlig sång från tiden före inbördeskriget; den sjöngs av slavarna. Sin nuvarande funktion och form fick den på 1930-talet av medlemmar i Southern Tenant Farmers Union. Det finns många både tillfälliga och mer långlivade versioner. 1938 sjöngs den av strejkande arbetare i Rockwool, Tennessee, på sextitalet av medborgarrättsdemonstranterna. Under protestmarscherna mot Vietnam-kriget har man använt strofer som ”Johnson is a stinker, We shall not be moved…”.

Den amerikanska originaltext jag tog med i ”Upp till kamp!” var denna:

We Shall Not Be Moved

Amerikansk text: medlemmar av Southern Tenant Farmers Union, 1930-
talet
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång från tiden före inbördeskriget

The union is behind us, we shall not be moved,
The union is behind us, we shall not be moved,
Just like a tree that’s standing by the water,
We shall not be moved.

We shall not, we shall not be moved,
We shall not, we shall not be moved,
Just like a tree that’s standing by the water,
We shall not be moved.

We will stand and fight together, we shall not be moved…

We shall not, we shall not be moved…

We are black and white together, we shall not be moved…

We shall not, we shall not be moved…

För ”Upp till kamp!” gjorde förlagsredaktören, sedermera förlagschefen på Prisma Gösta Åberg följande översättning till svenska:

Ingen rubbar oss

Svensk text: Gösta Åberg (1970)
Amerikansk originaltext: medlemmar av Southern Tenant Farmers Union, 1930-
talet
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång från tiden före inbördeskriget

Förbundet är med oss, ingen rubbar oss,
förbundet är med oss, ingen rubbar oss,
vi är som träd med djupa, djupa rötter,
ingen rubbar oss.

Ingen, nej ingen rubbar oss,
ingen, nej ingen rubbar oss,
vi är som träd med djupa, djupa rötter,
ingen rubbar oss.

Vi aka slåss tillsammans, ingen rubbar oss,
vi ska slåss tillsammans, ingen rubbar oss,
vi är som träd med djupa, djupa rötter,
ingen rubbar oss.

Ingen, nej ingen rubbar oss…

Svart och vit står eniga, ingen rubbar oss,
svart och vit står eniga, ingen rubbar oss,
vi är som träd med djupa, djupa rötter,
ingen rubbar oss.

Ingen, nej ingen rubbar oss…

I ”Upp till kamp!” finns också noter.

I diskografin hittar man hänvisningar till följande dåtida inspelningar:
The Almanac Singers: ”The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs with Pete Seeger and chorus” (Folkways FH 5285, 1955).
Pete Seeger: ”Songs of the Civil War” (Folkways FH 5717).

I bibliografin i ”Upp till kamp!” finns en sångbok, som innehåller medborgarrättsversionen, Guy och Candie Carawans ”We Shall Overcome! Songs of the Southern Freedom Movement compiled for the Student Non-Violent Coordinating Committee (SNCC)”, Oak Publications, 1963. I den introduceras ”We Shall Not Be Moved” så här:

Talladega, Alabama: Bob Zellner describes a mass march on the mayor’s office of about 200 Talladega College students protesting police brutality and collusion with the mob which beat demonstrators:

”The march was stopped about a block and a half from the campus by 40 city, county, and state policemen with tear gas grenades. billy sticks and a fire truck. When ordered to return to the campus or be beaten back, the students, confronted individually by the police, chose not to move and quietly began singing ’We Shall Not Be Moved’.”

Den sångtext som därefter återges (med noter) är den här:

We Shall Not Be Moved

Adaption of traditional song by members of SNCC

We are fighting for our freedom, we shall not be moved,
We are fighting for our freedom, we shall not be moved,
Just like a tree, planted by the water,
We shall not be moved.

We are black and white together, we shall not be moved…

We will stand and fight together, we shall not be moved…

The Government is behind us, we shall not be moved…

Our parks are integrating, we shall not be moved…

We’re sunning on the beaches, we shall not be moved…

Men tillbaka till Mavis Staples’ CD. Där finns massor av bra musik att nämna, till exempel ”In the Missippi River” (soul), ”On My Way (to the Freedom Land)”, ”Turn Me Around”, ”We’ll Never Turn Back” (som hon också sjöng på Berns) och inte minst ”This Little Light of Mine”.

Flera av de här sångtexterna vore värda att återpubliceras, men texterna ovan får räcka för den här gången.

Fast ni kan ju lyssna själva – Mavis Staples’ CD är värd att skaffa och lyssna på, dessutom ett bevis på att politisk musik kan göras på andra sätt än som marschmusik.

Melodikrysset nr 46 2007

Astrid Lindgren för hela slanten! Eldeman firade 100-årsminnet av Astrids födelse genom att bara ha frågor kring hennes böcker och visor och så filmer som bygger på hennes böcker.

Ingen som läser min blogg kan ha missat, att jag själv är Astrid Lindgren-fan. Jag har läst hennes böcker för tre barn, och vi har tillsammans sett filmerna och TV-serierna som bygger på hennes böcker. I bokhyllan har jag ersatt de lindgrenböcker, som följde med barnen när de flyttade hemifrån, med egna exemplar. Birgitta och jag missar sällan repriserna i TV av ”Vi på Saltkråkan”, ”Emil i Lönneberga”, ”Bröderna Lejonhjärta” och allt vad de heter. En del av vad jag har skrivit om henne finns ovan under Kulturspegeln, Barnkultur respektive Film.

Det här betyder förstås, att jag inte tyckte att dagens lindgrenpräglade kryss var svårt – men det var desto roligare att lyssna på!

Krysset började med en Emil-visa, ”Du käre lille snickerbo”, i en mycket jazzig version – inte helt fel med tanke på att Georg Riedel har skrivit melodin.

Emils syster Ida har, med ”Idas sommarvisa”, till den grad trängt in i svenska folkets hjärtan, att den här faktiskt underbara visan har trängt undan nästan allt annat på skolavslutningarna inför sommarlovet:

Idas sommarvisa

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Du ska inte tro det blir sommar,
ifall inte nån sättar fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön.
Och nu så har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken
så där så det hoppar och far.
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna,
för det tycker jag dom kan få,
och andra små roliga saker
som passar när barna är små.
Och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring.
Då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring

Georg Riedel har för övrigt skrivit så mycket också av den övriga musik som spelades i dagens melodikryss, att det känns onödigt att upprepa hans namn i varje enskilt fall. Också om Riedel har jag skrivit – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men även frågan om det yrke mannen i visan har innehåller musik av Riedel, och eftersom jag tänker återge visan, ”Fattig bonddräng”, kan jag knappast hoppa över kompositören – även om mitt syfte med att återge texten är att illustrera, att Astrid Lindgren hade en känsla också för människor, som inte levde på livets solsida:

Fattig bonddräng

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär.
Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.
Och när lörda’n kommer, vill jag ta mig ett rus.
Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.
Vila hos en flicka vill jag också, förstås.

Sen, så kommer sönda’n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.

Från drängen går vi över till pigan, i det här fallet Lina i Emil-böckerna och -filmerna. Lill Lindfors var det som sjöng hennes visa, ”Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken”:

Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Flickan sa sisåhär:
Det är vår kom håll mig kär
Vårens tid är så kort
Snart den rinner bort
Kärlek kom, o, kom
Ljuv som vårens blom
Lika skön och lika kort
Svinner lika fort

Flicka sa sisåhär:
Kom, o, kom och håll mig kär
Ty min tid är så kort
Snart ska jag vissna bort
Nu står jag i blom
Kärlek kom, o, kom
Blommningstiden går så fort
Livet är så kort

Flickan sa: Kommer höst
Finns för mig ej kärlekströst
Som en dröm svinner bort
Så är livet kort
Men i jordens famn
Där jag når min hamn
Ska jag ännu sakna den
Ljuva kärleken

Sucka då i min grav
Ge mig en att hålla av
Inget mer ber jag om
Kärlek kom, o, kom!

Och apropå Lina, Alfred, Emil, Ida och de andra, så hade Eldeman med Emil i Lönneberga i ytterligare en fråga: Det djur som efterfrågades var Griseknoen.

Jag hoppas att ni har läst Madicken-böckerna. Då måste ni rimligen också ha lagt märke till att de här böckerna präglas av socialt patos. Hos Madicken själv tar sig den sociala medkänslan ganska handfasta uttryck. Ytterligare en intressant sak är att hennes pappa är radikal tidningsredaktör. Den musikillustration som skulle leda oss till Madicken var ”Piluttavisan”.

Och i en annan fråga – illustrerad med musik komponerad av Bengt Hallberg – frågade Eldeman om var Madicken bor. Jo, på Junibacken.

Madicken är en stark och trygg liten person.

Men i många av Astrid Lindgrens sagor och böcker finns också ensamma och utsatta barn. I ”Nils Karlsson Pyssling” (bok 1949, också mycket fin som film 1990) är huvudpersonen, Bertil, mycket ensam – ända till dess att han får en ny vän i pysslingen. Visan, som illustrerade frågan, heter ”Vad det är bra” och är skriven av regissören Staffan Götestam.

Ännu mer hjärtskärande är ”Mio min Mio”, som innehåller följande radioefterlysning:

”Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva.

Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.”

Om utsatthet, men med en glad liten fighter i huvurollen, handlar ”Rasmus på luffen”. Ur den för övrigt mycket fina filmen – se under Kulturspegeln – hörde vi ”Kattvisan”, den som börjar ”Tänk jag drömde i natt, att jag hade en katt”.

Och just en glad fighter är ju också Astrid Lindgrens kanske mest berömda figur, Pippi Långstrump, hon som har en mamma som är en ängel i himlen och en pappa som finns långt borta på Kurrekurreduttön. Här hörde vi – i Sophisticated Ladies’ version – Pippi bjuda upp till en halsbrytande dans.

Men visst finns det också idylliska drag i Astrid Lindgrens barnböcker. Ofta kombineras detta, som i Emil-böckerna, med hårt slående socialrealism och engagemang: där finns både ”Idas sommarvisa” och Emils kamp mot Kommandoran och för fattighjonen.

I dagens kryss illustrerades Astrid Lindgrens idylliska sida främst av musiken ur ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Själv gillar jag också den sidan hos Astrid – i likhet med Werner Aspenström vill jag inte ”med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv”.

Därför har jag heller inga som helst problem med en visa som ”När mamma var liten, då var hon så rar”, här framförd av Lisa Nilsson.

Jag vill avsluta med att tacka Anders Eldeman för det här Astrid Lindgren-programmet.

Och så hoppas jag att mina läsare har haft lika stort nöje av dagens melodikryss som jag har haft.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Lill-Babs sjunger Lars Forssell

Som mina läsare vet, är jag en musikvän som också gillar att lyssna på populärmusik. Jag har samma fäbless för det höga så väl som det låga som utmärkte Lars Forssell, som jag har skrivit långt och uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln.

Inte för att Barbro ”Lill-Babs” Svensson tillhör mina favoriter inom populärmusiken, men eftersom Lars Forssell 1982 skrev en scenshow åt henne – den gick på Bacchi Wapen och Södra Teatern – och jag gillar själva det fräcka greppet, borde jag kanske ha sett showen när det begav sig – också för att Berndt Egerbladh medverkade som pianist. Men det gjorde jag alltså inte. För mig kändes kombinationen Forssell-Lill-Babs fel.

När min bror Matti nyligen oväntat dog, hittade jag i hans skivsamling LPn ”Lill-Babs i en show av Lars Forssell” (CBS 85746). Skivan spelades in i samband med TV-inspelningen av scenshowen, som sändes i TV för första gången den 11 april 1982.

Jag har nu lyssnat på skivan – och fått mina fördomar bekräftade: Det dröjer till inledningen på sidan 2, ”Betrakta dig” (”Consider Yourself”), som framförs som en klassisk revyvisa, innan jag tycker att Lill-Babs lyckas, åtminstone någorlunda. Men redan när jag kommer till nästa låt, ”Och allt sånt nys” (”And All That Jazz”), tänker jag: Vad skulle inte Monica Zetterlund ha kunnat göra av den?

I pincip samma fråga ställde jag mig redan när jag hörde den avslutande låten på sidan 1, ”Sjung!” (”Mon fils chante”). För mig känns det helt enkelt inte trovärdigt att höra Lill-Babs i sångintroduktionen säga ”En sång kan inte arkebuseras”. Men jag fastnade för texten:

Sjung!

Svensk text: Lars Forssell, 1982
Fransk originaltext: Gérard Jouannest (”Mon fils chante”)
Musik: Maurice Fanon

Om dom som gör en farlig färd
för att de vill en bättre värld
inte skyr skarpa svärd, mitt barn,
sjung!

Om dom som kämpar för sitt liv
utan att frukta för sitt liv
och ger sitt liv för andras liv
sjung!

Om dom som ser som livets lag
att göra våldets natt till dag
Må deras sol gå upp en gång
sjung!

Om dom som faller för en skur
mördarekulor vid en mur
om dom som står därnäst i tur
sjung!

Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!

För dom som maktens eld förtär
för dom som frihetslängtan bär
rätt genom maktens här. mitt barn,
sjung!

För folk som dom som världen styr
plågar med svart och grym tortyr
djupt i ett blodigt valv, mitt barn,
sjung!

För dom som aldrig mer ska se
den fria ljusa himlen le
över Pireus hamn, mitt barn,
sjung!

För dom som kämpar för sin rätt
för dom som aldrig gör reträtt
under Angolas sol, mitt barn,
sjung!

Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!

La-la-la la-la-la…

Texten är hämtad ur Lars Forssell: ”Jag har dansat” (Atlantis, 2004). Där finns också noter.

I samma sångbok hittar jag också den mycket vackra texten till ”I körsbärens tid” (”Le temps des cerises”, en traditionell fransk visa): ”Vad himlen är vid / i körsbärens tid / när gräset är grönt / på ängar och lid / och allt är en kärlekssång.”

Då, och i flera andra fall då förlagan är en fransk visa, längtar jag vansinnigt efter Ulla Sjöblom.

Det slår mig förresten, att det bara är några få av sångerna från den här showen, som finns med i de båda forssellsångböckerna från Atlantis; jag har, utöver de citerade två, bara hittat ”Anna Stark” (”Je me voyais deja”) där.

Slutligen en fråga. En av sångernas kallas på skivan ”O, vad blev alla vänner av?”. Kan verkligen Lars Forssell ha åstadkommit en sådan språklig horrör?

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 9 2007:

”Den fristående för- och grundskolan Internationella musik- och rytmikskolan i Täby har gått i konkurs. – – – Skolan drivs till och med oktober av Ackordcentralen.”

Dagens Nyheter

”Denna tavla är ett arv efter min svärmor, som hängt hos oss sedan 1975.”

Året Runt

”Barn behöver träffa och lära känna vuxna som både är män och kvinnor.”

Dagens Nyheter

”Tingsrättem firade för ett år sedan en man som var åtalad för kvinnofridskränkning.”

Västervikstidningen

”- Fäller de kastanjen vid kyrkan klättrar jag upp i den! sade hon.”

Svenska Dagbladet

”Som taxiförare mår jag illa varje gång jag kör en kund till djursjukhuset för avlivning.”

Insändare i Upsala Nya Tidning

”Begagnad björkved 100:- metern.”

Annons i Nya Wermlands-Tidningen

Anders Thunberg om Karin Lannby

Anders Thunberg brukar ni ganska ofta möta som kommentator här på bloggen. Han har en gedigen bakgrund som journalist, på Dagbladet i Sundsvall, på Nya Norrland i Sollefteå, på Aftonbladet och under många år på Sveriges radio (Ekots korre i Oslo och Rom bland annat). Han har också gett ut en bok om gruvstrejken i Kiruna.

Vi blev vänner under gymnasietiden i Sundsvall på 1950-talet: arbetade med elevrådet och med dess sidoverksamheter, bland annat en filmstudio och en studiecirkel i semantik. Fast det som kanske mest knöt oss samman var intellektuell nyfikenhet och intresse för kultur. Under en kort period i början av 1960-talet hyrde vi också var sitt rum i en lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala.

Därefter fortsatte kontakterna mer sporadiskt. Men Anders har intervjuat mig både under tiden på Aftonbladet och tiden på Ekot. Och så kan det väl sägas att min blogg har öppnat för en ny sorts och åter igen intensifierad kommunikation.

Vi har haft kontakt också utanför bloggen, bland annat via mejl. Anders, som redan för ett bra tag sen slutade på Ekot, har den vägen avslöjat, att han håller på med ett bokprojekt, vars närmare innehåll jag har lovat att inte avslöja – tänker därför inte göra det heller. Men jag går väl inte utanför ramen på mitt tystnadslöfte, om jag berättar, att jag har fått smakprov på texter han har skrivit, också möjlighet att lämna synpunkter.

En sådan text, vars embryo jag har läst, återfinns i dag (15 november 2007, med den norske professorn Tore Pryser som medförfattare) i kulturdelen av Dagens Nyheter: ”En sfinx, en gåta”, en essä om skådespelerskan, agenten med mera Karin Lannby. Essän är rasande välskriven och spännande som en agentfilm; mycket riktigt figurerar Karin Lannby förresten under namnet Ruth Köler i Gustaf Molanders film ”Kvinna utan ansikte” med Ingmar Bergman som manusförfattare.

Karin Lannby var dess förinnan en av Bergmans många kvinnor. En av de övriga, Käbi Laretei, figurerar också i artikeln!

Jag ska inte avslöja mer – läs i stället hela artikeln här.

Perspektiv

I Folket i Bild nummer 32 1958 (1 augusti) hittar jag ett par dikter, av vilka den ena är värd att vidarebefordra till nutida läsare:

Perspektiv

En och annan stjärna –
asterisker
i trädens svarta text
på det blekblå rymdarket.
Det pekar på hemliga parenteser
vid trädens fötter.
Och stöder jag armbågen mot bordet
och håller upp min utspärrade hand
mot fönstret
växer min arm som ett träd ur bordet
och griper om oändligheten.

Arne Nyman

Dikten är illustrerad av Folke Karlsson, en av de FiB-tecknare jag själv senare använde som illustratörer i Aktuellt i politiken (s).

Kindstrand möter Larsmo

Jag har tidigare skrivit om Ola Larsmos intressanta och väldokumenterade bok om bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939, ”Djävulssonaten” – se ovan under Kulturspegeln, Politik. Bollhusmötet var det tillfälle då Uppsala studentkår med 548 röster mot 349 fattade det skamliga beslutet att säga nej till inresetillstånd i Sverige för ett tiotal judiska läkare från Nazityskland.

I sin samtalsserie Salong O arrangerade Uppsala stadsteater i går kväll ett samtal mellan författaren, Ola Larsmo, och historikern Karin Kvist Geverts. Samtalsledare var kulturjournalisten Gunilla Kindstrand.

Det var fullsatt i Salongen, Uppsala stadsteaters caféscen. När Gunilla Kindstrand vid ett tillfälle vände sig ut mot oss i publiken – publiken deltog aktivt med frågor och synpunkter – och frågade, om det fanns någon från Heimdal närvarande, gav sig dock ingen till känna. (Själv kände jag däremot igen ett antal andra, som jag vet är socialdemokrater.)

Heimdal är som bekant intressant i det här fallet, eftersom ett antal medlemmar i Sveriges Nationella Förbund med den konservativa studentföreningen Heimdal som bas drev fram bollhusmötet och vann omröstningen. Till det anmärkningsvärda hör att också dagens Heimdal – föreningen för de moderata studenterna i Uppsala – vägrar forskare fritt tillträde även till sitt dåtida arkiv. (Nå, Ola Larsmo har lyckats få fram fakta i dagsljuset ändå.)

Mötet båda halvor på Stadsteatern inleddes suggestivt med att skådespelaren Aksel Morisse läste utdrag ur Larsmos bok och med att stycken ur “Djävulssonaten” av Giuseppe Tartini spelades – ”Djävulssonaten”, som har gett Larsmos bok sitt namn, spelades av huvudpersonen i andra halvan av boken, violinisten Leiba Wolfberg.

Det samtal som följde gav kanske ingenting helt nytt åt den som likt mig och Birgitta har läst boken, men det var levande och intressant och gav på ett par punkter händelseförloppet en ännu skarpare profil. Ola Larsmo använde flera gånger etiketten ”fascister” på de ledande personerna bakom bollhusmötet, flera av dem med en senare karriär i Högerpartiet, nuvarande Moderata samlingspartiet, och dess press. Och så blev det ännu tydligare att det fanns två falanger, två mot varandra stående grupperingar, som stred om inriktningen på den svenska flyktingpolitiken.

I sin bok gör Ola Larsmo den träffande iakttagelsen, att den falang som stod för humanism och medmänsklighet bestod av representanter för studentföreningar med folkrörelsebakgrund, socialdemokratiska Laboremus, vänsterliberala Verdandi, frikyrkliga och lågkyrkliga föreningar samt Studenternas helnykterhetssällskap. I diskussionen påminde Birgitta om att samma slags folkrörelsekonstellation 1905 förhindrade ett svenskt anfallskrig, när Norge bröt sig ur unionen.

Efter programmets slut gick jag själv fram till Ola Larsmo och drog den här tankelinjen vidare fram i tiden: Under det tidiga 1960-talet, då jag och Birgitta hörde till de tongivande i Uppsalas studentdebatt, agerade samma konstellation fortfarande samfällt i internationella frågor och flyktingfrågor: Laboremus (vars ordförande jag var), Verdandi, FKS, KSF och Studenternas helnykterhetssällskap, SHS (vars ordförande hette Birgitta Dahl).

Jag berättade avslutningsvis för Ola, att jag och Birgitta faktiskt träffades för första gången i livet på ett sådant samordningsmöte i sydafrikafrågan.

Sommarbukett

Folket i Bilds midsommarnummer 1957 (nummer 25) får mig att längta till en helt annan årstid.

På Lars Norrmans omslagsbild stävar en skärgårdsbåt förbi två solbadande flickor.

Och på sidan 2 får två dikter bilda en sommarbukett:

Skärgårdskines

Årtag bortom årtag.
Ingen riktning. Bort. Hem.
Skymningslångt. Och jag hör korta somrars
år i dem.

Lars Forssell

Extaser

I

Osalig kretsar vråken,
dov oro under himlen,
stegrande på vindar, vingar.

Men här där immigt matta björnbär
solar sig vid dikesrenen
och brudsporren slungade sin doft
är stilla.

Salig söker jag det solheta bäret
på din mun och den svindelblå himlen
i ditt öga.

II

Fåglarna i vinden, under hjärtat,
fåglarna i rosor, fåglarna på
strandens stenar.

O att jag kunde
när månen stiger sömning ur sitt hav
komma till ditt fönster
och med näktergalar, vipor, spovar
sjunga om den glada tid som är i hjärtat.
Fågeltid och jubel.

III

Flickan sprang ur mitt öga
och på sommarens bräm,
på vågkammens topp mötte jag
livet så nära som hud.

Ännu när orkidéen den vita,
skygg som en hind i snår,
slutit sin kalk och mognat till frö,
hör jag din våg skratta så mjukt
som det obeskrivliga fraset i sanden.

Dikterna omges av gracilt tecknade växter; tecknare är Kerstin Hellgren: nysört, rödklöver, korsört, rölleka och gulviol.

* * *

Under de år då jag arbetade i partisekreterarens (s) kansli på Sveavägen 68, hade jag ständigt en dikt av Elisabet Hermodsson på mitt skrivbord:

Vakna först i sommartid

Somna från all vinterns gnid
det är vad jag önskar
vakna först i sommartid
och när ängen grönskar

Somna från allt satans gräl
fly från sorgebrunnen
vakna med en sommarsjäl
och ta en ros i munnen

Somna, drömma, vara tyst
inte höra kivet
Vakna först när sommarn kysst
solens färg till livet

Elisabet Hermodsson

Amelin och X:et får hänga kvar – tills vidare

Trycket på Folkets hus i Stockholm blev för stort: inte bara vi blogg- och kulturskribeneter utan också IF Metall, LO och Socialdemokraterna reagerade mot tanken på att plocka bort Albin Amelins demonstrationsmålning från storstrejken och Sven X:et Erixons protestmålning mot apartheid i Sydafrika från utrymmena bredvid kongresshallens stora scen och sedan arkivera dem i Grängesberg.

”Det blev en symbolisk fråga”, säger nu ordföranden i folketshusstyrelsen i Stockholm, Elisabeth Brandt Ygeman till Dagens Nyheter (14 november 2007).

I själva verket handlade det bara, försöker hon förklara, om att tillgodose kundernas önskemål: ”nästan alla vill ha projektorer på sidoväggarna”.

Nu får målningarna hänga kvar tills vidare, men bara tills vidare. För hon vidhåller att tavlorna behöver en alternativ plats – en bra plats, försäkrar hon.

Vad det senare betyder återstår att se; målningarna kan ju hamna i något nyinrättat mausoleum över arbetarrörelsekonst nere i Folkets hus’ källare.

Vi får hålla ögonen och öronen öppna.