Melodikrysset nr 46 2007

17 november 2007 12:55 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Astrid Lindgren för hela slanten! Eldeman firade 100-årsminnet av Astrids födelse genom att bara ha frågor kring hennes böcker och visor och så filmer som bygger på hennes böcker.

Ingen som läser min blogg kan ha missat, att jag själv är Astrid Lindgren-fan. Jag har läst hennes böcker för tre barn, och vi har tillsammans sett filmerna och TV-serierna som bygger på hennes böcker. I bokhyllan har jag ersatt de lindgrenböcker, som följde med barnen när de flyttade hemifrån, med egna exemplar. Birgitta och jag missar sällan repriserna i TV av ”Vi på Saltkråkan”, ”Emil i Lönneberga”, ”Bröderna Lejonhjärta” och allt vad de heter. En del av vad jag har skrivit om henne finns ovan under Kulturspegeln, Barnkultur respektive Film.

Det här betyder förstås, att jag inte tyckte att dagens lindgrenpräglade kryss var svårt – men det var desto roligare att lyssna på!

Krysset började med en Emil-visa, ”Du käre lille snickerbo”, i en mycket jazzig version – inte helt fel med tanke på att Georg Riedel har skrivit melodin.

Emils syster Ida har, med ”Idas sommarvisa”, till den grad trängt in i svenska folkets hjärtan, att den här faktiskt underbara visan har trängt undan nästan allt annat på skolavslutningarna inför sommarlovet:

Idas sommarvisa

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Du ska inte tro det blir sommar,
ifall inte nån sättar fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön.
Och nu så har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken
så där så det hoppar och far.
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna,
för det tycker jag dom kan få,
och andra små roliga saker
som passar när barna är små.
Och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring.
Då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring

Georg Riedel har för övrigt skrivit så mycket också av den övriga musik som spelades i dagens melodikryss, att det känns onödigt att upprepa hans namn i varje enskilt fall. Också om Riedel har jag skrivit – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men även frågan om det yrke mannen i visan har innehåller musik av Riedel, och eftersom jag tänker återge visan, ”Fattig bonddräng”, kan jag knappast hoppa över kompositören – även om mitt syfte med att återge texten är att illustrera, att Astrid Lindgren hade en känsla också för människor, som inte levde på livets solsida:

Fattig bonddräng

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär.
Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.
Och när lörda’n kommer, vill jag ta mig ett rus.
Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.
Vila hos en flicka vill jag också, förstås.

Sen, så kommer sönda’n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.

Från drängen går vi över till pigan, i det här fallet Lina i Emil-böckerna och -filmerna. Lill Lindfors var det som sjöng hennes visa, ”Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken”:

Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Flickan sa sisåhär:
Det är vår kom håll mig kär
Vårens tid är så kort
Snart den rinner bort
Kärlek kom, o, kom
Ljuv som vårens blom
Lika skön och lika kort
Svinner lika fort

Flicka sa sisåhär:
Kom, o, kom och håll mig kär
Ty min tid är så kort
Snart ska jag vissna bort
Nu står jag i blom
Kärlek kom, o, kom
Blommningstiden går så fort
Livet är så kort

Flickan sa: Kommer höst
Finns för mig ej kärlekströst
Som en dröm svinner bort
Så är livet kort
Men i jordens famn
Där jag når min hamn
Ska jag ännu sakna den
Ljuva kärleken

Sucka då i min grav
Ge mig en att hålla av
Inget mer ber jag om
Kärlek kom, o, kom!

Och apropå Lina, Alfred, Emil, Ida och de andra, så hade Eldeman med Emil i Lönneberga i ytterligare en fråga: Det djur som efterfrågades var Griseknoen.

Jag hoppas att ni har läst Madicken-böckerna. Då måste ni rimligen också ha lagt märke till att de här böckerna präglas av socialt patos. Hos Madicken själv tar sig den sociala medkänslan ganska handfasta uttryck. Ytterligare en intressant sak är att hennes pappa är radikal tidningsredaktör. Den musikillustration som skulle leda oss till Madicken var ”Piluttavisan”.

Och i en annan fråga – illustrerad med musik komponerad av Bengt Hallberg – frågade Eldeman om var Madicken bor. Jo, på Junibacken.

Madicken är en stark och trygg liten person.

Men i många av Astrid Lindgrens sagor och böcker finns också ensamma och utsatta barn. I ”Nils Karlsson Pyssling” (bok 1949, också mycket fin som film 1990) är huvudpersonen, Bertil, mycket ensam – ända till dess att han får en ny vän i pysslingen. Visan, som illustrerade frågan, heter ”Vad det är bra” och är skriven av regissören Staffan Götestam.

Ännu mer hjärtskärande är ”Mio min Mio”, som innehåller följande radioefterlysning:

”Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva.

Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.”

Om utsatthet, men med en glad liten fighter i huvurollen, handlar ”Rasmus på luffen”. Ur den för övrigt mycket fina filmen – se under Kulturspegeln – hörde vi ”Kattvisan”, den som börjar ”Tänk jag drömde i natt, att jag hade en katt”.

Och just en glad fighter är ju också Astrid Lindgrens kanske mest berömda figur, Pippi Långstrump, hon som har en mamma som är en ängel i himlen och en pappa som finns långt borta på Kurrekurreduttön. Här hörde vi – i Sophisticated Ladies’ version – Pippi bjuda upp till en halsbrytande dans.

Men visst finns det också idylliska drag i Astrid Lindgrens barnböcker. Ofta kombineras detta, som i Emil-böckerna, med hårt slående socialrealism och engagemang: där finns både ”Idas sommarvisa” och Emils kamp mot Kommandoran och för fattighjonen.

I dagens kryss illustrerades Astrid Lindgrens idylliska sida främst av musiken ur ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Själv gillar jag också den sidan hos Astrid – i likhet med Werner Aspenström vill jag inte ”med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv”.

Därför har jag heller inga som helst problem med en visa som ”När mamma var liten, då var hon så rar”, här framförd av Lisa Nilsson.

Jag vill avsluta med att tacka Anders Eldeman för det här Astrid Lindgren-programmet.

Och så hoppas jag att mina läsare har haft lika stort nöje av dagens melodikryss som jag har haft.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.