Lill-Babs sjunger Lars Forssell
16 november 2007 22:08 | Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarerSom mina läsare vet, är jag en musikvän som också gillar att lyssna på populärmusik. Jag har samma fäbless för det höga så väl som det låga som utmärkte Lars Forssell, som jag har skrivit långt och uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln.
Inte för att Barbro ”Lill-Babs” Svensson tillhör mina favoriter inom populärmusiken, men eftersom Lars Forssell 1982 skrev en scenshow åt henne – den gick på Bacchi Wapen och Södra Teatern – och jag gillar själva det fräcka greppet, borde jag kanske ha sett showen när det begav sig – också för att Berndt Egerbladh medverkade som pianist. Men det gjorde jag alltså inte. För mig kändes kombinationen Forssell-Lill-Babs fel.
När min bror Matti nyligen oväntat dog, hittade jag i hans skivsamling LPn ”Lill-Babs i en show av Lars Forssell” (CBS 85746). Skivan spelades in i samband med TV-inspelningen av scenshowen, som sändes i TV för första gången den 11 april 1982.
Jag har nu lyssnat på skivan – och fått mina fördomar bekräftade: Det dröjer till inledningen på sidan 2, ”Betrakta dig” (”Consider Yourself”), som framförs som en klassisk revyvisa, innan jag tycker att Lill-Babs lyckas, åtminstone någorlunda. Men redan när jag kommer till nästa låt, ”Och allt sånt nys” (”And All That Jazz”), tänker jag: Vad skulle inte Monica Zetterlund ha kunnat göra av den?
I pincip samma fråga ställde jag mig redan när jag hörde den avslutande låten på sidan 1, ”Sjung!” (”Mon fils chante”). För mig känns det helt enkelt inte trovärdigt att höra Lill-Babs i sångintroduktionen säga ”En sång kan inte arkebuseras”. Men jag fastnade för texten:
Sjung!
Svensk text: Lars Forssell, 1982
Fransk originaltext: Gérard Jouannest (”Mon fils chante”)
Musik: Maurice Fanon
Om dom som gör en farlig färd
för att de vill en bättre värld
inte skyr skarpa svärd, mitt barn,
sjung!
Om dom som kämpar för sitt liv
utan att frukta för sitt liv
och ger sitt liv för andras liv
sjung!
Om dom som ser som livets lag
att göra våldets natt till dag
Må deras sol gå upp en gång
sjung!
Om dom som faller för en skur
mördarekulor vid en mur
om dom som står därnäst i tur
sjung!
Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!
För dom som maktens eld förtär
för dom som frihetslängtan bär
rätt genom maktens här. mitt barn,
sjung!
För folk som dom som världen styr
plågar med svart och grym tortyr
djupt i ett blodigt valv, mitt barn,
sjung!
För dom som aldrig mer ska se
den fria ljusa himlen le
över Pireus hamn, mitt barn,
sjung!
För dom som kämpar för sin rätt
för dom som aldrig gör reträtt
under Angolas sol, mitt barn,
sjung!
Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!
La-la-la la-la-la…
Texten är hämtad ur Lars Forssell: ”Jag har dansat” (Atlantis, 2004). Där finns också noter.
I samma sångbok hittar jag också den mycket vackra texten till ”I körsbärens tid” (”Le temps des cerises”, en traditionell fransk visa): ”Vad himlen är vid / i körsbärens tid / när gräset är grönt / på ängar och lid / och allt är en kärlekssång.”
Då, och i flera andra fall då förlagan är en fransk visa, längtar jag vansinnigt efter Ulla Sjöblom.
Det slår mig förresten, att det bara är några få av sångerna från den här showen, som finns med i de båda forssellsångböckerna från Atlantis; jag har, utöver de citerade två, bara hittat ”Anna Stark” (”Je me voyais deja”) där.
Slutligen en fråga. En av sångernas kallas på skivan ”O, vad blev alla vänner av?”. Kan verkligen Lars Forssell ha åstadkommit en sådan språklig horrör?
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Showen var fantastisk. Synd att Du inte såg den. Om nu det berodde på Din känsla för kombinationen Forssell och Lill-Babs eller andra fördomar om henne. Just visan ”Sjung” var en mäktig avslutning på första akten som jag tycker att Lill-Babs med sitt mänskliga engagemang var väldigt lämpad att framföra. Hon har väl inte stått på vänsterbarrikaderna på samma sätt som Ulla Sjöblom och Monica Z men det skall väl inte diskvalificera henne från möjligheten att sjunga bra och engagerade texter. Frågan är väl också om franska visor måste sjungas så teatraliskt som Ulla Sjöblom gjorde. Det var som att lyssna på gamla tiders radioteater. Slog man på radion mitt i en föreställning, så hörde man direkt att det var teater och inte ett vanligt radioinslag.
Men är det verkligen Lars Forssell som skrivit texten till All that jazz ur musicalen Chicago och är den verkligen med på Forssellskivan? Jag tror att den ingick i hennes repertoar senare. Du skulle ha sett Lill-Babs göra den på scen i mitten på 80-talet då hon spelade ut all sin sexighet i den 20-talsinspirerade låten. Lill-Babs är ju en scenartist och inte en grammofonartist. Det var väl därför Lars Forssell var så nöjd med vad hon presterade genom hans texter!
Comment by lasse — 2007 11 19 18:13 #
Till Lasse: Så vitt jag förstår skrev Lars Forssell samtliga svenska texter till både showen och skivan, som ju är en ljudupptagning. På baksidan av skivmappen finns för övrigt en mycket vänlig adress från Lars Forssell till Lill-Babs.
Nej, jag har inte alls något horn i sidan till Lill-Babs, så det är inte där mitt problem sitter. Men jag har – i motsats till dig, förstår jag – en gammal kärlek till Ulla Sjöbloms sätt att framföra Lars Forssells svenska texter till franska visor.
Sen tror jag du har en poäng, när du skriver att Lill-Babs ju mer är en scenartist än en grammofonartist. Överföring av ljudet från showen till skiva ger helt enkelt inte samma magi: den personliga utstrålningen och scennärvaron går förlorad någonstans på vägen.
Comment by Enn Kokk — 2007 11 19 20:27 #
Jag har en ”fördom”? vad gäller Lill-Babs. Hon sjunger ibland lite orent. Särskilt när hon inte saknar stöd av en stor orkester. Inte så ofta, men ibland. Även den äldre Birgit Nilsson kunde ibland slira. Men på scenen bortser man ofta med sånt, eftersom det då finns så mycket annat som medverkar till totalupplevelsen. Orkesterljudet
kanske dominerar, dekoren och scenframträdandet betyder mycket för totalupplevelsen. Däremot på skiva är det mer obarmhärtigt… här märks det orena när det uppträder…och på ett brutalt sätt
För övrigt kan jag berömma mig om att ha närvarat vid
Lill-Babs /första framträdande/ med Simon Brehm.
Det var på Wiwex i Sundsvall i slutet på 50-talet. En ung ljusdalsfklicka i vit blus, om jag minns rätt, visade att hon var en blivande stjärna…
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 19 21:46 #
Jag har också sett och hört Lill-Babs med Simon Brehms orkester. På Orrskogen, Malungs Folkets Park, någon gång under 50-talet. Slutet låter litet märkligt men det kanske stämmer. Hur som helst verkade hon på den tiden vara en lovande jazzsångerska. Big Simon var väl inte Sveriges bästa jazzbasist precis, men han betydde oerhört mycket för svenska jazzmusiker och för lovande sångerskor som Lill-Babs. När jag på sommaren 1959 jobbade på Dala-Demokraten i Falun fanns där en nöjesredaktör som sa att det aldrig skulle bli något av Lill-Babs. ”Hon är en stor naturbegåvning sa han, men hon är för lat. Han berättade om hur Lilly Berglund hade talat med Barbro Svensson om hur viktigt det var att ta sånglektioner. Då skulle hon kunna gå hur långt som helst. Men hon ville inte. Därför sa min arbetskamrat att det aldrig skulle bli nåt av henne. Det var väl i den vevan hon slog igenom med Klas-Göran och sedan har det varit på den vägen. Sedan blev det Monica Zetterlund och Sonja Hedenbratt som fick föra jazzsången vidare. Fast de gjorde ju också succé som breda underhållare. Och Monica gjorde stor konst av att inte hålla ton. Det har skrivits spaltkilometer om hennes kvartstoner. Men Lill-Babs står kvar och stampar där hon stod 1959, dock med livet i behåll. Men i henne har en stor sångerska gått förlorad. Dock har hon under årens lopp glatt otaliga svenskar och vecko- och kvällstidningsredaktörer, och det är väl inte det sämsta, även om jag personligen hade föredragit en stor jazzsångerska, den som man kunde hoppas på när hon stod i kulissen och andäktigt lyssnade på Ella Fitzgerald en gång i tidens begynnelse.
Comment by Hans O — 2007 11 21 8:59 #