70-årskalas med tjejligan

28 november 2007 16:00 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har – allt sedan senare delen av 1980-talet – varit adopterad av en tjejliga. Så småningom fick min hustru också vara med på ett hörn, men från början var det fråga om en relation mellan mig och fyra damer, yngre damer. De var, när det hela började, arbetskamrater med mig på Socialdemokratiska partistyrelsen, allmänt kallad 68an. Om hur det hela började och sedan utvecklades ska jag berätta separat – och långt; att dokumentera åtminstone en bråkdel av allt det roliga som hände kräver utrymme.

Nåväl, de fyra damer det handlar om är
Gisela Lindstrand
Eva Marcusdotter
Lotta Gröning
Mona Hillman,
unga jämfört med mig när det började, fortfarande yngre än den nu alltså 70-årige Enn Kokk.

Vi har tillsammans gjort en massa fruktansvärt roliga saker. Vi har i olika skeden av livet betytt mycket för varandra: haft ett intellektuellt utbyte och, när det har behövts, fått stöd och råd. Och vänskapen har bestått år efter år, även när livet har fört oss långt från varandra.

Det började alltså i Stockholm, på en gemensam arbetsplats. I Stockholm bor numera två av damerna, men ingen av de här två arbetar i dag med något som har något närmare samband med vårt gemensamma parti eller dess huvudkontor.

Gisela Lindstrand, efter tiden på 68an bland annat pressekreterare åt Ingvar Carlsson, arbetar numera inom Securitas, som Senior Vice President Corporate Communications & Public Affairs, läser jag på hennes visitkort. Hon arbetar huvudsakligen i Stockholm men också ett par dar i veckan i USA.

Mona Hillman, som också har varit kommunalråd (s) i Sundsvall, är numera direktör i Svenska läromedelsproducenternas service AB i Stockholm. Är relativt nygift – omgift – och bor också i Stockholm.

Lotta Gröning, som efter anställningen på socialdemokratiska partistyrelsen under en lång period basade för ledaravdelningen på Norrländska Socialdemokraten, är numera debattredaktör i Aftonbladet i Stockholm men bor åter i gamla hemkommunen (det förstår man om inte annat av dialekten) Norberg.

Eva Marcusdotter flyttade för rätt länge sen till Örebro, där hon har haft olika partipolitiska och kommunalpolitiska uppdrag. Numera ägnar hon en stor del av sin tid åt en ABF-anknuten verksamhet som kallas Tankarnas trädgård.

När Birgitta och jag i slutet av augusti skulle ha vår gemensamma 70-årsmottagning, fanns de här fyra tjejerna givetvis bland de inbjudna. Dock kom då bara Gisela – för att meddela att damerna önskade ha mig och Birgitta en hel kväll för sig själva: vi skulle bli bjudna på middag. Så många roliga middagar vi har haft med dem, accepterade vi förstås bums.

Vid en egen träff för en tid sen hemma hos Lotta enades de om ett par tänkbara datum, och av dessa accepterade vi måndagen den 26 november. Det kan verkligen vara bra med en riktig fest den här jävla årstiden!

I måndags kväll infann jag och Birgitta oss följaktligen i Saluhallen i Uppsala. Uppifrån balustraden till andra våningen hörde vi då omedelbart några kvinnoröster ropa ”Välkomna!”. Dessutom hotade damerna att sjunga för oss, vilket kunde ha fått till följd att festen hade slutat där – se nästkommande avsnitt. Som tur var sjöng de inte, och vi blev inte utkastade.

Tre damer stod det däruppe: Gisela, Lotta och Mona. Eva hade tyvärr blivit sjuk. Många kramar blev det ändå.

Vi hade ursprungligen blivit upplysta om att middagen skulle genomföras på Hyllan, men den driftiga förhandlaren Gisela hade fått Svenssons krogar, som driver övre våningen, att ordna bord för oss inne på Guldkanten, Svenssons berömda krog mot Fyrisån, dock inte öppen på måndagar.

Våra värdinnor tillät oss att beställa individuellt. Jag för min del valde som förrätt het skaldjursbrioche med gurka och mango och som huvudrätt lammracks med syrad lök, smulad getost, balsamicosky och potatispuré. Som diabetiker valde jag sedan att avstå från efterrätt. Min hustru följde mig i detta, men vi fick i stället var sin cognac.

Behöver jag säga att det var gott, ja läckert?

Och att det kändes som om det var i förra veckan vi senast träffades?

Samvaron, fylld av livliga samtal, kändes, när middagen var över, kort, alldeles för kort.

Så Birgitta och jag beslöt på stående fot att också bjuda min gamla damliga på middag, förslagsvis i Öregrund där ett par minnesvärda sådana dammiddagar (med en herre) tidigare har genomförts.