Och så är jag inne i sammanträdeskvarnen igen

Birgitta åker till Wien. Det gör hon i sin egenskap av ordförande i Svenska Unicef.

Själv åker jag till Uppsala för en räcka möten och sammanträden, de första efter det att lunginflammationen slog mig i däck.

Jag var ute och träningsgick i går kväll; kondisen är dålig efter en dryg månads vistelse i sängar och stolar. Återvände hem lite småsvettig.

I dag tog jag buss 811 in till Uppsala.

Första mötet var trevligt och föga maktpåliggande, en avtackningsmottagning för den avgående chefen för Upsala Stadsteater, Stefan Böhm. Jag tackade honom privat för en räcka förbannat bra teaterföreställningar, i egenskap av uppsaliensisk kulturpolitier för att han har fått det att gnistra och spraka i stans kulturliv. Och så fick han retroaktivt en guldstjärna av mig för sina tidigare insatser i Fria Proteatern; vi har talat om det här tidigare och har då konstaterat att vi har ett gemensamt intresse för den politiska musiken. Jag hälsade givetvis också från Birgitta och förklarade, varför hon inte kunde vara med.

Från Stadsteatern promenerade jag vidare till Missionskyrkan, där styrelsen i lokalavdelningen av Ordfront skulle ha sammanträde. Vi hade bokat lokal, men Missionskyrkan verkade mörk och öde; vi kom inte in. Därför promenerade vi ner till korsningen Svartbäcksgatan/Linnégatan och satte oss på Café Linné, utomhus på gården ner mot åsidan; det här stället ligger mitt emot Linnéträdgården.

Vi pratade först om våra intryck av Ordfronts årsstämma här i Uppsala: var överens om att också Ordfront lider lite av den anemi, som utmärker alltför många folkrörelser. Det behövs fler lokalföreningar och fler basaktiviteter! Vi lovade varann att försöka dra in fler av medlemmarna i vår egen lokalavdelning i mer aktivt arbete.

Men vi behöver då från styrelsens sida också erbjuda medlemmarna en intressant och attraktiv verksamhet, något som vi faktiskt lyckades ganska bra med under föregående verksamhetsår. Ola Wong är på gång med ett möte om Kina, bara vi lyckas hitta ett lämpligt datum, när han är hemma och tillgänglig. Vi planerar ett nytt möte i vår serie om klass och skrivande. Där har vi flera intressanta och publikdragande namn på förslag – idel kvinnliga författare – men eftersom inget ännu är klart, nämner jag inga namn. Det gör jag heller inte i fråga om vårt planerade möte med deckarförfattare om deckare och dessas funktion inte bara på bokmarknaden utan också i samhällsdebatten. Lyckas vi i enlighet med våra intentioner i det här fallet, kommer vi att behöva en jättelokal. Vår ordförande, Kjell Eriksson, själv framgångsrik och samhällstillvänd deckarförfattare, jobbar med det här projektet. Slutligen tänker vi också synas och höras under Kulturnatten.

Sammanträdet med styrelsen för Ordfront drog ut på tiden, och jag hann aldrig gå till det som skulle ha varit min nästa anhalt, vernissagen i Munin (huset där kulturkontoret är inhyst och kulturnämnden har sina sammanträden). Där var det vernissage på en konstutställning med de stipendiater som får kulturnämndens kulturstipendier inom genrerna konst och konsthantverk: Eva Högberg, Erika Bengtsdotter, Katriina Flensburg, Annika Berg Frykholm och Marie-Louise Sundqvist. Erika Bengtsdotter har jag för övrigt träffat i andra sammanhang, också hört henne spela dragspel (vilket hon alltså inte fick pris för i det här fallet); jag gratulerade henne senare i foajén till Reginatatern, där prisutdelningen skedde senare på kvällen.

Innan jag kommer till den ska jag kanske nämna, att de här fortbildningsstipendierna (som gick till fler än de nämnda) är på 15.000 kronor.

Två arbetsstipendier delades också ut, om vartdera 100.000 kronor.

Det första av dessa gick till litteraturvetaren och författaren Carina Burman, just nu aktuell med sin prisade bok om Klara Johansson. Hon är en sån där person som jag med jämna mellanrum träffar i Uppsalas kulturliv, så det är självklart att jag också personligen gratulerade henne efteråt. Det är då bäst att tillägga, att stipendiaterna föreslås av en särskild stipendiekommitté inom kulturnämnden (jag är inte med i den) och att kommittén har experthjälp till sitt förfogande.

Det andra arbetsstipendiet på 100.000 kronor gick till kompositören Åke Eriksson, som tackade genom att bland annat låta oss få del av ett stycke ur ett körverk, som han har skrivit till text av Elisabet Hermodsson.

Men allra först i prisutdelningsprogrammet delades fem stipendier à 4.000 kronor ut till lika många unga skrivare, David Sundqvist, Sophie Karlsson, Frida Haapaniemi, Annie Burman och Anna Skörd.

Och jo, Annie Burman är en dotter till Carina Burman.

Annies stipendium är helt och hållet hennes egen förtjänst!

Bort från trädgården igen

Jag måste in till stan, Uppsala, igen. För en rad uppdrag i eftermiddag och i kväll och så pacemakerkontroll på Akademiska i morgon bitti.

I natt regnade det, och man känner hur väl trädgården mår av det här vattnet.

Den vita bondrosen eller jungfrurosen (Rosa alba maxima) blommar som besatt, doftar också starkt. Vi har den över hela tomten, till stor del också som en snårig, oklippt häck längs staketet. Dess blomningstid är tyvärr kort, men jag hoppas att den ännu blommar på min 70-årsdag den 19 juni. Då kommer ju barnen och barnbarnen på besök.

Min Hurdalsros, en present från en tidigare jämn födelsedag, är också i färd att slå ut: snart kommer den att vara översållad av rosa rosor. Bredvid den slår, ungefär samtidigt, paradisbusken ut. Också den har skära blommor.

Utanför fönstret till rummet där datorn står har en pion slagit ut sina mörkröda blommor. I långa rabatten från grinden upp mot huset blommar en annan pion i vitt. I samma rabatt flammar också den första stora vallmon i orange.

Sommaren är här.

Det blev en sommar till!

2 x Eldkvarn

Eldkvarn har jag följt allt sedan starten, också recenserat många av gruppens plattor; jag hoppas kunna återpublicera något av detta. I det att jag har följt Eldkvarn så länge ligger förstås, att jag har sett kvaliteter med gruppens musik – vilket inte är liktydigt med att jag har varit helsåld på allt den har gjort.

Gruppens frontfigur, Plura Jonsson, gillar jag också av ett annat skäl: Han har markerat sin tillhörighet till socialdemokratin inte bara genom att ha uppträtt live på ett par socialdemokratiska partikongresser utan till och med genom att bära partimärke på rockslaget.

Sen tycks han ha en dragning till kyrkan, som jag – gamle ateist – inte delar. Med viss nyfikenhet börjar jag därför lyssna på Eldkvarns CD ”Kärlekens låga. En mässa” (Zebra art ZAR 982, 2006), inspelad live i Annedalskyrkan i Göteborg och av Valle Edling försedd med följande kyrkoanknutna innehållsdeklaration:

”Kärlekens låga är en mässa om livets lyckliga stunder. Tolv sånger om kärlek. Den kärlek som sätter våra hjärtan i brand. `Den som älskar måste lämna allt´, sjunger Plura. För att hålla kärleken levande måste den ständigt brytas isär. Liksom brödet och vinet i mässan.

Eldkvarn under valven i Annedalskyrkan är så mycket mer än en konsert. Här möter Pluras texter och Eldkvarns musik en tusenårig ritual. Det handlar om kärleken, tron, livet och döden. Mot den närvaro som bara ryms i en enda lång tagning.

Kärlekens tröst, Eldkvarns tidigare mässa om trasighet och längtan blev till en CD och en kyrkoturné med ett lågmält intensivt glödande Eldkvarn. Ur den glöden föddes Kärlekens låga.”

För mig ter det här sig, när jag tar del av texterna och musiken, som en ganska hård övertolkning.

Visst handlar Pluras (och i ett fall brorsan Carlas) texter om kärlek i livets lyckliga stunder. Men inte mycket i dem gör att jag ser dem i något religiöst perspektiv.

Förvisso finns det i några få låtar sådana referenser: I ”Maria – inför Gud” finns frasen ”Maria – bara du och jag inför Gud”, men textens tillbedda Maria är verkligen inte den Maria. ”Vi prisade vår skapare” heter det i en annan kärleksballad, ”7:e våningen”. I ”En regnmetares sång” anropas den tillbedda med ”Halleluja syster, här är din midnattsmässa”. Och ”Himlen ser och himlen hör” slutar så här:

”Himlen vet vad som händer nu
Himlen vet vad som är rätt eller fel
det är så många
som har klättrat upp på världens topp
Men inte alla har kommit ner
Himlen ser och räknar alla brott
Himlen väger dina ord
Den går med ljus den går med mörker
Den går runt hela vår jord

Var du än går, vad du än gör
Himlen ser och himlen hör
Vad du än glömmer
eller bär för hemighet
det finns ingenting
som inte himlen vet.”

Mer religiösa anknytningar än de här går inte att hitta i de tolv låtarna. Det mesta är kärleksballader av det slag man brukar hitta hos Eldkvarn – möjligen är de här generellt mer ljusa i tonen än vad vi är vana vid.

Allt är inte bra, och där finns också talspråkligheter av det slag som en språkrättare som jag har svårt för (”Män som mig”, ”För nån som dig”).

Annat är verkligen bra: den inledande ”Långsamt tåg”, ”Två hjärtan” och den mycket snygga ”Den som älskar måste lämna allt”.

Alltså samma blandning av guldkorn och annat som är mindre bra, som man så ofta hittar på Eldkvarns plattor.

Då är Eldkvarns allra senaste CD, ”Svart blogg” (Capitol / EMI 0946 3 92992 5, 2006) en musikaliskt mäktigare och innehållsligt/känslomässigt också en betydligt mer komplicerad och mångfacetterad skiva.

Redan inledningsspåret, ”En ledig man”, där Plura kämpar med livsledan i stället för att besjunga lyckan, känns mer äkta i meningen balanserad: livet består ju sällan av entydig lycka.

”Svart blogg” föregicks av mycket skriverier om Pluras bloggande inför den här CDn, på temat att det han skrev var hänsynslöst självutlämnande – den som vill kolla själv kan ju gå till bloggen.

Texten till det avslutande spåret, titelspåret ”Svart blogg”, är skriven som en poetisk bloggpost. Och så svart som titeln antyder: ”Himmel och vatten, buskar och träd. / Jag ser ingenting, det är en svart värld. / Jag saknar dig älskling, det är en jävlig natt. / Jag går ut genom dörren, allting är svart. / Här ute biter den eviga vinden, den kommer från havet, den biter i kinden. / Jag hör en ensam mås, det låter som en orgasm. / Vi skulle leva längre om våra hjärtan var plast. / Jag ser inte handen, jag är i trollkarlens hatt.”

Spår två, skivans singel, ”För kärlekens skull”, har sin längtan riktad till den Maria, som vi mötte också på mäss-CDn.

Men i ”Blues för Bodil Malmsten” rullar Plura à la dagbok eller blogg upp delar av sitt förflutnas kärleksliv, med smärtor, svek (även egna) och ärr och allt. Här figurerar också till exempel Kajsa (Grytt, i Tant Strul), en annan artist som jag gärna lyssnar på. Det här är en bra låt, som dock kunde ha gjorts mer bluesartad i stället för att förses med alla dessa stråkar. Över huvud taget är min främsta invändning mot den här skivan, att den är överarrangerad, har för mycket av stråkar, blåsare, hammondorgel och synthar.

I mina öron är den likaledes självbiografiska ”Mörkret knackar på din dörr” åtminstone musikaliskt skivans bästa låt. Texten kan tjäna som ytterligare ett exempel på att gränsen mellan bloggtext, poesi och bluesartad rocktext kan vara hårfin:

Svart blogg

Text och musik: Per Plura Jonsson, 2007

Först var jag sju och sen var jag tolv,
jag hängde på en bakgård och sparka boll.
Vi var i mysteriernas värld
och alla andra var utanför.
Vi besteg alla berg på mindre än en sekund,
segla skeppet över havet utan att gå på grund.
Det är aldrig du,
det är alltid nån annan stackare som dör.
Du sitter som ett lastdjur i Babylons trapp,
allt du lämnat bakom dig ska komma ikapp.
Och det känns som om något ska hända inatt.
Något är annorlunda mot förr.
Jag hör hur mörkret knackar på min dörr.

En magiker ger mig vad jag vill ha,
hela mitt liv har jag rest från stad till stad.
Jag hänger på repen
och det här livet har märkt mig.
Sekonderna ropar `res dig upp och gå.
här finns inget att hämta och inget att förstå.
Ta bakvägen ut,
här är tabletterna mot värken´.
Ja, ibland så känns det som jag nått backens topp.
Jag hör hur fåglar sjunger i trädens topp.
Ja, allting förvandlas när man kommit opp.
En känsla du aldrig hade förr.
Jag hör mörkret knacka på min dörr.

Servitrisen ger mig en Dry Martini,
hon är ung och blonderad och läser en tidning.
Hon kunde vart min dotter
och jag kunde vart hennes älskare.
Jag pekar på glaset och hon gör en till.
Jag tänker allt mer, är det här jag vill.
För var dag har spriten allt svårare för att frälsa mig.
Hårda dagar slår hårdare än förr,
minnena som plågar dig kommer in genom dörrn.
Ur skuggorna hör du rösterna, dom hälsar dig.
Ute från gatan hör man hur åskan går,
blixtar på himlen river upp blödande sår,
ännu en anledning att inte gå.
Jag hör ljud jag aldrig hörde förr.
Jag hör hur mörkret knackar på min dörr,
mörkret knackar på min dörr.

Ur skuggorna kommer också bilderna av allt det som var: spårvagnen hem, röken från fabrikerna innan alla jobb försvann i det som en gång var industristaden Norrköping. ”Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen”, sjunger Plura i ”Fulla för kärlekens skull”.

Mycket annat vore värt att nämna. Men ni kan ju lyssna själva.

Emils minnessten – gästskribent Olof G Strömberg

1982 invigdes Emil Hagströms minnessten som tillkom på iniativ av Bertil Törnqvist, som då var kulturansvarig för ABF i Mellannorrland. Minnesstenen uppfördes på fattigstugutomten i Trästa på den plats där Emil Hagström växt upp. Stenen bekostades av Sollefteå kulturnämnd och reliefen på stenen är utförd av konstnären Jonas Larsson. År 1997, i samband med 90-årsminnet av Emil Hagströms födelse, flyttades stenen till stadsparken i Sollefteå.

Emil Hagströms mor var Emma Christina född 1874-06-29 i Nyland, Sollefteå fs. Hennes far var torparen Erik Persson Hagström född 1823-10-07 i Nyland, Sollefteå fs
Hennes mor var Stina Greta Hansdotter född 1830-11-05 i Sollefteå fs

Emma Christina Hagströms barn:
Oä d Selina född 1895-06-16 i Nyland, Sollefteå fs
Oä d Anna Karolina Erika född 1896-09-01 i Nyland, Sollefteå fs
Oä s Emil Eugén Napoleon född 1907-07-03 i Nyland Sollefteå fs

På den tiden förekom flottning efter Ångermanälven. Hit kom ett antal flottare för att arbeta med flottningen. De låg över i olika bosatta människors hus efter älven. I samband med detta kan man se att många oäkta barn föddes.

Familjen flyttade till en fattigstugutomt i Trästa, Sollefteå år 1914. Stugan låg nedanför Hallsta hoppbacke men revs så småningom.

En långsam återhämtning

Jag har ju berättat om att jag befinner mig under återhämtning från en djup vågdal, en häftig lunginflammation med åtföljande medicinering.

I går gjorde jag ett första försök att bryta mig ur den redan alltför långvariga trötthetens grepp. Min hustru är ju ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse), och jag beslöt mig, efter visst vacklande, för att tacka ja till att tillsammans med henne gå på jubileumsbankett på museet – museibyggnaden på Djurgården fyller 100 år, och den här banketten ordnades bland annat för att företag, mot dyra subskriberade platser och egna bord, ett lotteri (med bland annat en skänkt pekingresa bland vinsterna) och så en auktion (middag för tio personer på Sagaliden, herrgårdsmiddag för tio personer på Julita gård och annat liknande), där det också handlade om att mycket generöst öppna plånböckerna, skulle skänka pengar för en fortsatt upprustning av museets lokaler.

Det var också helt uppenbart, att kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, gillade det här sättet att ta in pengar. ”Du kan väl lägga bud på hela rubbet och betala med medel ur statskassan”, föreslog jag, men möttes av den snabba repliken ”Nä-hä, du!”.

Annars är hon en trevlig person att föra middagskonversation med i de mest skilda frågor – vi har träffats förut och har därför heller inga trösklar att inledningsvis ta oss över. Och så är hon en jävel på snapsvisor, kanske inte i värdinnan Christina Mattssons klass, men hon och maken Ulf var de vid vårt bord, styrelsebordet, som höll i gång sjungandet till O P Andersson. (Lena var fram till utnämningen till kulturminister själv ledamot av nämnden.)

Det man fick inmundiga vid banketten (vid mycket vackert blomsterdekorerat bord) var heller inte fy skam.

Först litet svenskt smörgåsbord med färskpotatis, rödlök, gräddfil samt inlagd sill och aquavitsill, löjromsgravad strömming och till det också krögarknäcke med västerbottensost och cheddarost.

Sen kalvtorunedos med smörad örtbuljong och vårprimöret (sparris, knippmorötter, sockerärter och sticklök), till det 2003 Christian Mouex, St Emilion.

Avslutningsvis lime- och vaniljmarinerade jordgubbar, hallon, blåbär, vinbär och björnbär med mascarponecreme och mandelflarn. Det sista var jag försiktig med, och av 2005 Ch Gaillard, Vouvray, drack jag inget alls.

Middagen beledsagades av förnämlig musikunderhållning: Susanne Rosenberg (kulning), Koop, Yukimi Nagano, Crazy Legs/Swedish Swing Society, Fläskkvartetten, Anna Ternheim, Svante Thuresson och Titiyo. (Redan under minglet vid samlingen i gallerierna spelade ett halvt dussin goda musiker harpa, flöjt, fiol, cello och gitarr.)

På väg till Nordiska museet, iförd smoking och i 29 graders värme, samt vid samlingen kände jag dock av, att jag ännu inte är frisk; jag blev trött och lite svettig.

Vinet under middagen plus den inledande drinken, Laurent-Perrier Brut, förstärkte – sannolikt i kombination med den dundermedicin jag tar – den här känslan.

Som tur var hämtades vi vid 23.30-tiden av Anna (Kettner) i bil för vidare befordran till Öregrund. (Vi hoppade över dansen till Andra Generationen.) Under den långa bilfärden (vi kom fram vid tvåtiden på natten) dåsade jag mest och kände också ett lätt illamående. Väl framme gick jag omedelbart till sängs.

I morse var jag åter igen lite piggare: vaknade först av alla, rakade mig, duschade.

Anna sov över, och vi hade kommit överens med henne om att fira hennes födelsedag på lördag morgon, alltså lite i förväg; hon fyller år den 14 juni. Birgitta hade förberett smörgåstårta, och jag gick ut och plockade ett par stora buketter trädgårdblommor. Vi sjöng för Anna och så fick hon presenter: några mycket vackra saker som Birgitta hade köpt vid sina senaste utlandsresor, och så ett antal böcker från mig. Anna stannade till och med lunch, men när hon åkte, hade jag åter en schackning och hade somnat på sängen.

Fan, att det ska ta sådan tid att återhämta sig till full vigör!

Melodikrysset nr 23 2007

Dagens melodikryss löste jag helt utan hjälp av Google – men jag har förstås, vis av tidigare erfarenheter, sedan kontrollgooglat några av de svar jag kom fram till. Här är, hur som helst, mitt förslag till lösning:

Familjefilmen med Sir Elton Johns och Tim Rice’s ”Circle of Life” var förstås Walt Disney’s ”Lejonkungen”.

Vi kan ta övriga djur i samma svep.

Vi hörde den gamla slagdängan ”Två små fåglar på en gren”.

Barnvisan, där det tillverkas strumpor, söndagskjol och helgdagsrock, det vill säga kläder, är ”Bä, bä vita lamm”.

Vi hörde också en alldeles äkta val.

Veckans musikalfråga hörde till de lättare: Vi hörde Elaine Page sjunga ”Don’t Cry For Me Argentina” ur ”Evita”.

Frågorna om någorlunda aktuell populärmusik hörde inte heller till de svårare.

Arja Saijonmaas röst känner man ju igen, vad hon än sjunger. Här var det ”Vad du än trodde, så trodde du fel” ur 2005 års melodifestival. (Nej, jag kom inte ihåg den.)

Gyllene Tider med ”En sten vid en sjö i en skog” var heller inte svår att identifiera.

Kjell Sundvalls filmatisering av Katarina Mazettis ”Grabben i graven bredvid” har jag förstås sett. Men jag kom faktiskt inte spontant ihåg Tomas Ledins ”Helt galen i dig” – här fick jag kontrollgoogla.

Darin, med ”Everything But the Girl”, tog jag med hjälp av ledbokstäverna. (Dock: jag har honom på ”Artister mot nazister”-CDn.)

Kompositör till ”Kärleksvals”, som sjöngs av Sofia Källgren, är Ulrik Neumann, en dansk som på ångradions tid var mycket stor här i Sverige. (Texten har skrivits av Håkan Elmquist.)

De flesta kunde väl, antar jag, identifiera signaturmelodin till Hylands hörna, som gav Hyland. Men vem stod för musiken? Jo, det var tenorsaxofonisten och kapellmästaren Carl-Henrik Norin.

Den modernt arrangerade valsens titel kommer jag inte på, men musiken luktar omisskännligt Benny Andersson, och även ledbokstäverna pekar på samme man.

***

Letar du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, föreslår jag, att du antingen trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Bläddra dig därefter ner till aktuell lördag.

Kräv reglerad rätt för Sverige att självt bestämma i frågan om EMU!

Den kloke Leif Pagrotsky har på Expressens Sidan 4 (jag köper inte längre tidningen, men uppmärksammades på artikeln genom Peter Hultquists blogg) följt upp sin linje från folkomröstningskampanjen om EMU: Sverige bör i det kommande EU-fördraget begära reglerad självbestämmanderätt i frågan om eventuellt svenskt inträde i EMU.

Så här argumenterar Pagrotsky:

”Sverige har aldrig begärt något grundlagsfäst undantag från skyldigheten att gå med i valutaunionen, så som Danmark och Storbritannien har. I stället fick vi en politisk överenskommelse med de dåvarande tolv EU-länderna att själva bestämma om och i så fall när ett medlemskap kunde bli aktuellt. Men erfarenheterna från alkoholpolitiken, där vi hade en liknande politisk överenskommelse om att EU skulle respektera vår politik, visar hur sårbar en sådan lösning kan vara. Trots ett tydligt avtal är den svenska alkoholpolitiken nu så gott som ett minne blott.

Från svensk sida har vi i annars olika sammanhang varit skeptiska mot denna typ av nationella undantag i fördraget. Men det är nu ett tydligt alternativ i slutförhandlingen att man väljer just denna väg för att lösa några av Storbritanniens problem med nya nationella undantag. Somliga påstår att ett sådant erbjudande har framförts men att Gordon Brown inte har bestämt sig ännu hur han skall agera. Vi vet inte ännu hur det blir med de engelska undantagen, men osäkerheten räcker för att vi skall tänka igenom vår egen linje. Jag menar att det måste vara ett absolut och självklart svenskt krav, att om nya nationella undantag skall införas, skall det svenska folkets rätt att själv bestämma om man skall vara med i EMU eller ej klart framgå av EU:s grundlag. Det handlar om att anpassa kartan efter verkligheten.”

Jag instämmer livligt.

Hela artikeln hittar du här.

Proletärroman från vår tid

Jag har läst Åsa Linderborgs doktorsavhandling ”Socialdemokratin skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000″ (Atlas, 2001) och också haft tillfälle att diskutera den med henne vid ett miniseminarium i regi av Folkrörelsearkivet i Uppsala, vars styrelse jag tillhör. Jag finner boken intressant men inte invändningsfri. Vid det här seminariet fungerade den hur som helst som en tankeväckande och diskussionsbefrämjande utgångspunkt.

Jag läser henne likaså, oftast med intresse och uppskattning, på Aftonbladets kultursidor.

Jag vet alltså, att hon är en god skribent, men lika fullt blev jag – helt uppenbart i likhet med många andra – överraskad och imponerad av hennes ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007). Överraskad över att hon ger sig in på en ny genre, den självbiografiska romanens. Imponerad av hur bra boken är. I sin genre är den nog en blivande klassiker.

”Mig äger ingen” är skriven i en tradition, som just i Sverige har skapat unikt bra litteratur, själbiografiska utvecklingsromaner i proletär miljö. Här går den också snäppet längre än sina många berömda föregångare: Alla personer figurerar under sina riktiga namn, och det är helt uppenbart, att det inte handlar om fiktion utan om verklighet. Detta måste nämnas, men det hindrar inte, att Åsa Linderborgs prosa har starka skönlitterära kvaliteter.

Åsa Linderborg är född 1968, och hennes berättelse sträcker sig från 1970-talet och i stort sett fram till helt nyligen. Hennes punktbilder av framför allt sjuttiotalsverkligheten väcker starka minnen också hos mig, som har en dotter som är i stort sett jämnårig med henne. Mycket – miljöer, konsumtionsmönster, attityder – är fångat på kornet.

Åsas pappa, Leif Andersson, jobbade på Metallverken, som härdarmästare. I januari 1972 lämnade Åsas mamma, Tanja Linderborg (senare riksdagsledmot för vänsterpartiet) honom. Åsa fick, bortsett naturligtvis från de återkommande besöken i mammans nya hem, bo kvar hos pappan.

Det liv de levde tillsammans hade sina mycket speciella drag: dagis med morgonlämningar när dagis inte ens hade hunnit öppna, ett hem som städades minutiöst och försågs med ett mycket prydligt ”skyltfönster” ut mot nyfikna tanter och andra men där det till exempel inte användes lakan, godis och kräftor när pappan var stadd vid kassa, däremot ingen regelbunden tandborstning – mycket annat kunde nämnas och då framför allt att pengarna alltför ofta var slut, slut, slut.

Nämnas måste även pappans växande konsumtion av öl och andra starkare drycker, något som bidrog till att pengarna tog slut och med tiden kom att spela en roll för att han först degraderades från positionen som bas och sedan, i samband med ett företagsuppköp och därtill hörande obligatorisk rationalisering, förlorade arbetet.

Men då är vi redan långt framme i den aktuella tidsaxeln. Dess förinnan har pappas lilla gummelumma växt till sig och börjat ifrågasätta den tillvaro, som började så rart med att pappa och Åsa var bästisar och bundis – även om pappa grumsade om att lilla Åsa sparkade honom i magen på nätterna. Hela den här berättelsen är fullkomligt hjärtskärande och samtidigt skriven med så ömsint hand, att läsaren ser pappan och hans tillkortakommanden i dotterns kärleksfulla retrospektiva perspektiv. (Pappan är död.)

Det måste ha krävt både mod och stark sinnesbalans för att kunna skriva en bok av det här slaget. Åsa Linderborg förskönar verkligen ingenting, skyler inte heller över den del av den personliga revolten som till exempel innebar, att hon flyttade hem till mamman och tog hennes efternamn, Linderborg.

Boken ger också nyckeln till en för mig intellektuellt svårbegriplig fäbless hos den intellektuellt mycket rediga Åsa Linderborg att försvara användandet av begreppet kommunism; jag skrev nyligen om det i en kommentar till en av hennes aftonbladetartiklar. Det är pappans drömmar om en annan, klasslös värld hon känslomässigt är fäst vid – även om hon rimligen inte själv föreställer sig kommunismen på just det här sättet:

”Kommunism, sa pappa, är ett samhälle där det inte finns några klasser och därför inga pengar eller krig. Affärerna är varumagasin, man går bara in och tar det man behöver och lämnar något som någon annan har nytta av. Ett par skor mot en matta, en cykel mot en tvättmaskin. Alla människor bor huller om buller – svarta, vita, judar, finnar, ryssar, skåningar, amerikaner – det finns inga nationaliteter längre, bara människor. Ingen är fattig eller rik, alla har det lika bra. Alla pratar samma språk, alla hjälper varandra. Under kommunismen konkurrerar man inte, man samarbetar och deltar lika. Man producerar bara det nödvändigaste och inte meningslösa skitsaker som förstör miljön. Ingen behöver ha ett hårt och tungt jobb under ett helt liv, alla turas om. Den som är sjuk behöver inte arbeta. Bostadsområdena är små kollektiv där man umgås – på gårdarna står långbord dukade med mat alla hjälps åt att laga. Alla är välkomna, ingen lämnas utanför,

Under kommunismen behöver ingen känna sig ensam.”

Pappans längtan efter kommunismen var, berättar Åsa, ”starkast de dagar pappa var pank och kände sig utfattig”.

Alla bär vi, inte minst när vi drabbas av livets förnedring, drömmar om ett bättre liv.

Men också Åsa Linderborg borde rimligen, med den skarpa analysförmåga hon har, inse, att det aldrig mer – efter Stalin och Mao och Pol Pot – kommer att gå att använda ordet ”kommunism” för dessa drömmar.

Pressgrodor

Journalisten nummer 17 2007 återger följande dubbeltydiga rubrik:

”Våldtagen
tiger i förhör”

Östgöra Correspondenten

Hej då, Povel!

En av de riktigt stora i svenskt musikliv, Povel Ramel, har dött. Han var gammal; tiden var väl inne. Men minnet av honom kommer att leva vidare, så också all den fantastiska musik han skapade.

Jag har följt honom och hans ordekvilibristik ända sen min familj kom till Sverige i slutet av andra världskriget. I radio. På skiva. Live på midsommarfest i min barndoms Juniskär och i Knäpp upp-tältet, uppställt utanför läroverket i Sundsvall. I går kväll hörde jag på det första av två minnesprogram i radions P1.

Eftersom jag relativt nyligen har skrivit om den CD-box, som omfattar alla viktigare delar av hans musikaliska gärning, ”De bästa av Povels mångsidor”, hänvisar jag mina läsare till den artikeln.

Jag har inget mer att tillägga än att jag kommer att sakna honom.

Och jag är säker på att jag inte kommer att vara någon av de sista entusiasterna.