28 kommentarer

1. ”Från socialism till ökad jämlikhet till ????”

   ”Semantik” sysslade vi ju en gång i tiden med i gymnasiet. Du snuddar vid ”semantiken” i din anmälan av Åsa Linderborgs roman: Kan någon kalla sig ”kommunist”? Alltså efter olika historiska erfarenheter i ”kommunismens” namn, frågar du. Man kan vända på saken. Hur många ord och historiska begrepp är egentligen oklara till sin innebörd, ja kanske till och med förbrukade/missbrukade? Jag minns en journalistkollega som roade sig i riksdagskorridorerna med att ställa frågan till socialdemokratiska ledamöter: Är du socialist? Det var på den tiden som de s k löntagarfonderna var på tapeten och som ett tag var livligt omhuldade långt inne i de liberala leden, ja även folkpartister hade ju sin version av fonderna. Jag minns i alla fall att det var få ledande socialdemokrater som öppet och massmedialt ville bekänna sig som ”socialister”, alltså inför öppen mikrofon och rullande kamera. Varifrån kom denna ovilja att bekänna sig som socialist, trots att de flesta som intervjuades en gång skaffat sig medlemsbok i ett parti som programmässigt förklarat sig vilja lägga beslutanderätten över produktionen i hela folkets händer (detta enligt gällande partiprogram antaget under Erlander-epoken)? Jag har inget riktigt bra svar, eller rättare sagt jag har alldeles för många svar för att riktigt avgöra vilket som är det riktiga.
   Enligt Marx var som bekant kommunismen det sista stadiet av socialismen, ett slags tillstånd då det
   klasslösa samhället var förverkligat. Av den anledningen kallade sig aldrig stater som Sovjetunionen eller dess satellitstater för ”kommunistiska”… Det hette i stället den Socialistiska Rådsrepubliken XX etc… Jag vet inte om det möjligen var bakgrunden till att socialdemokratiska statsråd avböjde att förklara sig som ”socialister” i det offentliga samtalet… ordet ”socialist” var kanske förbrukat politiskt, komprometterat av stater som kallade sig ”socialistiska”… Men på interna partiträffar kunde man sjunga de gamla socialistiska partisångerna, ja till och med på klingande revolutionär italienska.

   Något liknande som har skett med ”kommunism” och ”socialism” verkar
   i dag ske med andra ord som t ex ”islam”, att förklara sig ”islamist” (alltså anhängare av islam) för tankarna till terrornätverk och proklamationer om jihad…
   I arabländer som jag rest i har jag stött på kristna som omsorgsfullt döljer delar av sin kristna ideologi
   (som t ex missionsbefallningen) i rädsla för att bli betraktade som nutida ”korsfarare” eller Bush-
   anhängare, alltså trosfränder till kristna fundamentalister och anhängare av en svart-vit världsbild…Ibland har enskilda ord fått en stark nedvärderande innebörd, som t ex benämningar på medlemmar av den svarta minoriteten i USA… men så plötsligt bestämmer sig några medlemmar i denna minoritet att använda de mest nedsättande uttrycken som positivt laddade ord.. och når framgång med omladdningen av orden…

   När media och ledarsidor som värst angrep Lars Ohly, Åsa Linderborg och andra vänsterpartister för att de kallade sig ”kommunister”, noterade jag samtidigt att åtskilliga unga vänsterpartister av ren trots började ta ordet ”kommunist” i sin mun. Det precis som jag tidigare noterade att många SSU:are gärna ropade ut att att man var ”socialister”, när äldre partimedlemmar med makt offentligt inte ville bekänna sig som sådana..Så verkar det alltså fungera i många grupper.

   Med sin skarpa analysförmåga borde Åsa Linderborg inte kalla sig kommunist, anser du. Med skarp analysförmåga bör vi kanske inte nöja oss med att tala om enskilda ord utan efterlysa vad enskilda ord egentligen står för, i dag och i det förflutna. Då blir diskussionen mer meningsfull – och kanske också ideologiskt mer intressant…Det skulle t ex vara givande att höra vilka invändningar du hade på seminariet beträffande Åsa Lindbergs teser om socialdemokratins idéutveckling. Det som du började din recension med. Väntar med spänning på ditt svar.

   Comment by Anders Thunberg — 2007 06 09 1:25 #

2. Enn skriver:
   Men också Åsa Linderborg borde rimligen,……. inse, att det aldrig mer – efter Stalin och Mao och Pol Pot – kommer att gå att använda ordet “kommunism” för dessa drömmar.

   Nu tycker jag förstås att du är ojuste här. Det är lika ojuste att kalla Stalin kommunist och döma ut Karl Marx tankar på grund av honom och Pol Pot som att döma ut demokratin som politiskt system på grund av Israels eller Bushs ageranden idag.

   Jag envisas med att vilja skilja mellan ideologi och vad en sådan säger och vad somliga politiker sedan gör i praktiken. Detsamma gäller min inställning till socialdemokratin.
   Jag envisas även i det fallet med att bedöma den efter vad den gör, inte efter de ideal den en gång sade sig omfatta och fortfarande låtsas omfatta. Idealen tycker jag fortfarande är värda att sträva emot och viktiga. Praktiken kan jag inte säga att jag är imponerad av sedan sådär en 20 år tillbaka.

   Comment by Kerstin — 2007 06 09 2:44 #

3. Till Kerstin: Nå, men den sortens illdåd som Stalin, Mao och Pol Pot utförde i kommunismens namn har socialdemokratin ändå aldrig varit i närheten av. Kommunismen som ideologi och som partiteori utformades av kommunistpartierna under strider med socialdemokratin och omfattar långt mer än Karl Marx’ ursprungliga tankar om ett klasslöst samhälle.

   Comment by Enn Kokk — 2007 06 09 9:09 #

4. Till Anders Thunberg: När det gäller användandet av begreppet ”kommunism” har jag redan svarat i mitt svar till Kerstin Berminge. (Men jag har tidigare diskuterat det här ämnet upprepade gånger på min blogg, också fått medhåll från personer som själva är vänsterpartister.)

   Socialdemokratin har i sina partiprogram (bland annat 1975 års och 1990 års, som jag hade huvudansvaret för, men även – fast vagare – i det allra senaste partiprogrammet) valt att bekänna sig som anhängare av ”den demokratiska socialismen”, ett begrepp som åtminstone 1975 och 1990 också var väl deifinerat.

   Socialdemokraters (senast Göran Perssons) tvekan att ändå använda begreppet har väl dels att göra med öststatskommunisternas praxis att kalla sina system för ”socialistiska”, dels att göra med att de faktiskt inte själva betraktar sig som socialister.

   Åsa Linderborgs avhandling handlar ju primärt inte om socialdemokratins idéutveckling utan om dess självbild och dess bild, med enligt Linderborg hegemoniska anspråk, av samhällsutvecklingen i Sverige. Kanske finns det anledning att återvända till detta ämne. Men det är definitivt för komplicerat för en kort bloggreplik.

   Comment by Enn Kokk — 2007 06 09 11:50 #

5. Det är naturligtvis positivt att det i ett brett folkligt parti som SAP finns många skilda åsikter.
   Men om dom som företräder partiet utåt, alltså på högsta nivå – som du antyder – inte delar portalparagraferna i det egna partiprogrammet – så skapar det väl rimligen trovärdighetsproblem i deras roller/varumärken som politiker?. Socialdemokratiska ledare har ju – i motsats till forna tiders SKP-ledare – heller ingen högre instans som man kan tillfråga för att få vägledning hur man ska förklara motsägelserna i den egna förkunnelsen gentemot väljarna.

   Mona Sahlin har utlovat att nu skall de ideologiska skiljelinjerna mellan socialdemokratin och den regerande alliansen lyftas fram.. men är det någon som har sett vad det står för?

   Hoppas därtill på en redogörelse för dina invändningar mot Åsa Linderborgs beskrivning av socialdemokratins hegemoniska anspråk. Jag förväntar mig ingen avhandling i ämnet… även enstaka exempel på sånt, där du menar att det finns invändningar att göra, tas tacksamt emot, alltså när du får tid för saken´. Vi är nog många som vill få inblickar i vad som sägs på folkrörelseseminiarier i spännande frågor…Vi kan ju inte vara med överallt där man diskuterar utan tar tacksamt emot de kunskapskorn som faller ner från diskussionsbordet…var det ingen som
   skrev någon seminariesammanfattning och som skulle kunna läggas ut på webben?

   Comment by Anders Thunberg — 2007 06 09 15:46 #

6. Till Anders Thunberg: Också jag är och har varit bekymrad över ledande partiföreträdare (s) har slirat om sitt eget förhållande till begreppet demokratisk socialism. Huruvida det kommer att bli klarare på den här punkten under Mona Sahlin återstår att se – men jag tillåter mig att tvivla.

   Mitt problem just nu är att jag inte ens har Åsa Linderborgs avhandling i Öregrund, där jag befinner mig. Inte heller finns det någon skriftlig sammanfattning av det som kanske snarare än seminarium borde benämnas inledning med påföljande samtal.

   En invändning jag minns att jag hade mot avhandlingen är att Linderborg, lite väl hårt, driver tesen att socialdemokratins egen historieskrivning (en salig blandning av partitryck, böcker och skrifter av mer eller mindre representativa företrädare för partiet och även av författare som mer är amatörhistoriker än partiföreträdare – framför allt har de inte fått uppgiften att skriva av partiet) ses som försök att lägga historien till rätta. På den punkten har jag mött andra professionella historiker, som har haft en mer positiv och välkomnande attityd till allt det nämnda, som ju har producerats utanför universiteten.

   Men det här betyder förstås inte, att Åsa Linderborg inte skulle ha gjort en rad träffsäkra iakttagelser. Samtalet mellan bland andra henne och mig på Folkrörelsearkivet i Uppsala fördes i en mycket vänskaplig och argumentutbytande anda.

   Comment by Enn Kokk — 2007 06 09 16:04 #

7. OK det är källmatrialets relevans som du bl a ifrågasätter. Jag har redan mejlat arkivet och frågat efter matrial från seminariet. Som du vet kan jag på sin höjd göra anspråk på att en tid ha gästspelat i historiefacket,jag menar på amatörnivå utan licens från något förbund, men är det något som jag har lärt mig under resans gång så är det att historieskrivning inte är någon exakt vetenskap, det rör sig hela om ständiga omtolkningar och nytolkningar av källor som outtömliga…

   Comment by Anders Thunberg — 2007 06 09 16:22 #

8. Till Anders Thunberg: Det är nog inget fel på urvalet av källmaterial heller, men – som du själv antyder – kan man tolka det lite olika.

   Comment by Enn Kokk — 2007 06 09 17:25 #

9. Hej Enn. Det glädjer mig att du åter är på benen och orkar både roa dig och oroa borgerligheten med snapsvisor och ideologiska underfundigheter. När det gäller Åsa Linderborg så instämmer jag till fullo i dina kommentarer av hennes ”självbiografi” och historiska avhandling. Jag har också haft nöjet att samtal med henne om den senare. Anders T har också rätt i att hon avhandlar socialdemokratins egen historiska ”bild” av sig själv. Men jag tycker Åsa ger en alltför ensidig (ej felaktig) bild av vårt parti. Hon ser och beskriver socialdemokratin uppifrån-och-ner, men om man ska förstå socialdemokratin, så måste man också se rörelsen nerifrån-och-upp, menar jag.
   När det gäller våra partivänners ovilja att kalla sig demokratiska socialister, så lär den (o)viljan väl inte bli mer påtaglig efter att de strök den vackraste orden i inledningen i partiprogrammet. Då tänker jag inte på att lägga beslutanderätten över produktionen i folkets händer, utan de klarsynta ideologiska meningarna om vår syn på demokratisk socialism och medborgarskap (som jag tror Ernst Wigforss formulerade en gång – rätta mig om jag har fel, Enn).

   Comment by Tomas Wennström — 2007 06 09 21:00 #

10. Till Tomas Wennström: Nej, du har inte fel. Den nu förändrade inledningen till partiprogrammet kom från 1944 års partiprogram, som ju skrevs av Ernst Wigforss.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 09 21:32 #

11. Enn:
    Nu jämförde jag väl inte socialdemokrater med Stalin eller Pol Pot precis, inget vore mig mer fjärran. Jag talade enbart om principen att skilja mellan ideologi/utopi å ena sidan och praktik å den andra.
    Kommunismen som utopi är precis lika vacker som den demokratiska socialismens, i själva verket var det inte så stor skillnad mellan dessa utopier. Marx talade verkligen inte för diktatur eller fascistiska regimer utan om vad han tänkte sig vara en ”verklig demokrati” (vad nu det skulle vara?). Diktatur var det under alla omständigheter inte.
    Den skillnad som kom att utmejsla sig kring förra sekelskiftet var väl snarare skillnaden mellan dem som ville göra direkt revolution, avsätta den styrande klassen och försvara denna åtgärd/revolutionen med våld om så krävdes, och dem som ville uppnå/sträva mot utopin genom små och fredliga steg, genom en demokratisk process, och utan våld (socialdemokratin alltså).

    Comment by Kerstin — 2007 06 10 0:20 #

12. Till Kerstin Berminge: Problemet ligger inte i det Marx beskrev som kommunismen, det vill säga det klasslösa samhället, utan i den vidareutveckling i teori och praktik de kommunistiska partierna gjorde av begreppet kommunism. Man kommer inte förbi begreppet kommunism vid till exempel en idéhistorisk analys av marxismen, men det är – mot bakgrund av det ”kommunism” och ”kommunister” i dag förknippas med – ett allt för solkat (och då använder jag ett milt ord) begrepp för att åter kunna användas i något slags positivt sammanhang.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 10 9:26 #

13. Enn:
    Och detsamma kunde man säga om alla andra begrepp som massmedia (och de borgerliga) smutskastar idag ”solidaritet”, ”kollektivt ägande” ”feminism” m.fl. ord och begrepp.
    Jag håller alltså inte med dig om att man ska vika sig för de politiska moståndarna och därmed tillerkänna dem tolkningsföreträde och problemformuleringsprivilegiet. Jag menar att det är förödande att göra så. Men härom kan man ju ha olika åsikter.

    Comment by Kerstin — 2007 06 10 13:27 #

14. Till Kerstin: Men här handlar det ju inte bara om andras – till exempel politiska motståndares eller medias – påklistrade tolkningar. ”Kommunism” och ”kommunister” är i dag objektivt förknippade med så förfärliga saker, att de inte längre är användbara som positiva etiketter.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 10 13:33 #

15. Om nu USA betraktas som en demokrati så borde rimligen även ”demokrati” var förknippat med hemska saker, med fullkomligt oprovocerade krigsattacker, med omänsklig ockupation, statsterrorism, med tortyr, med rättsosäkerhet etc.
    Kanske är det precis detta som också är på väg att hända – och vad finns kvar som inte ”har dåligt rykte” om denna trend intensifieras? Upplyst oligarki, Ren meritokrati, Ny demokrati? Mycket tyder dessutom på att vilket som helst av de senare systemen har starkt stöd inom den ekonomiska eliten – världen över.

    Comment by Kerstin — 2007 06 10 14:49 #

16. Till Kerstin Berminge: Inte så att jag är någon vän av mycket av det USA har haft för sig, men den här parallellen håller inte. Det finns ju massor av anständiga demokratier, inte bara här i Norden, som inte kan förknippas med sådant som solkar begreppet demokrati. Men var har vi hittills sett någon anständig kommunism?

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 10 16:01 #

17. Enn Kock:
    Nu har jag förstås ansett att socialdemokratin är socialistisk OCH demokratisk. Det är därför jag menar att man inte ska tillåta den politiska moståndaren att definiera de begrepp som ens egen ideologi vilar på. Gör man det, dömer man de här begreppen efter Stalin och Pol Pot, såsom högern idag lär oss att viska göra, då dömer man också ut sig själv och sin egen historia, vid sidan om att man låter de ideologiska motståndarna bestämma dagordningen.
    Precis detta är vad du anser att man inte ska göra när det gäller den svenska flaggan, som du anser att man inte ska släppa till extremhögern utan ”ta tillbaka” eller försvara mot dennas försök att använda den som sin egen symbol.
    Du skriver:
    Problemet ligger inte i det Marx beskrev som kommunismen, det vill säga det klasslösa samhället, utan i den vidareutveckling i teori och praktik de kommunistiska partierna gjorde av begreppet kommunism.
    Precis, problemet ligger inte i begreppen ”kommunism”, ”socialism”, ”solidaritet” kollektivt ägande” etc. Det ligger i somliga arbetar som flitiga bävrar för att förstöra begreppen ifråga – men problemet ligger också hos dem inom socialdemokratin som erkänner motståndarnas rätt att bestämma innebörden i begreppen, som låter dessa få problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet.
    Precis samma sak som du skrev och som jag citerat ovan, kunde man skriva om USA idag och vad gäller demokratiska systemet:
    Problemet ligger inte i det demokratiska systemet, det vill säga det samhället där alla får vara med och bestämma, utan i den vidareutveckling i teori och praktik som de demokratiska partierna i USA har gjort av begreppet demokrati.

    Vi är helt överens om Stalins och Pol Pots galenskaper, vad vi diskuterar här är bästa strategin för att gå vidare i kampen mot högern och dess världsbild och här har vi uppenbarligen olika åsikter.

    Comment by Kerstin — 2007 06 10 18:50 #

18. Hej,
    jag ville bara påpeka en sak som ni inte behandlat, men som du, Enn, var snubblande nära att göra. Vad jag syftar på är att begreppen kommunism och marxism behandlas olika – marxism tolereras, men inte kommunism. Kommunism uppfattas av vissa vara detsamma som en terrorregim, marxism en teoretisk inriktning. Det paradoxala med detta är att kommunism samtidigt är ett så att säga ”bredare” begrepp,antagligen tack vare dess långa historia (jag är dock osäker på vad ”grundbegreppet” är, måhända är det de latinska kommunis eller kommunalis,båda begreppen är relaterade till gemensam/t).
    Bör kommer dock inte av är, och jag anser inte att det bör, så att säga, vara förbjudet att titulera sig kommunist. Med detta inte sagt att jag glömt bort det faktum att försöken att uppnå kommunism varit allt annat än trevliga. Detta faktum bör ändå inte leda till att begreppet som åsyftar någonting högst annorlunda än den sk ”realsocialismen” endast förknippas med den. Kommunism åsyftar någonting annorlunda och bör kunna användas som en beskrivning av det istället för dess motsats. Vad ”realsocialismen” gjorde, eller snarare vad som gjorts i kommunismens namn får inte glömmas bort, men detta borde inte få påverka semantiken. Om vi tittar på enstaka händelser – alltså händelser som trots sitt stora antal ändå inte varit möjliga att skapa generaliseringar utifrån – har socialdemokratin (tex New Labours Irakäventyr och sin ”name and shame”-politik på hemmaplan, liberalismen (J F Kennedy och LBJ i Vietnam) och konservatismen (Tredje riket) utfört ohyggliga saker. Detta innebär dock inte att det blivit omöjligt att kalla sig socialdemokrat, liberal eller konservativ. Det är helt korrekt anser jag. Bra saker har gjorts i kommunismens namn, trots att det negativa väger över extremt mycket. Jag försöker här inte likställa exempelvis Sovjetunionen med Belgien, utan endast konstatera att oavsett ideologi har bra och dåliga saker utförts. En socialdemokrat måste inte uppskatta Irakkriget, en liberal måste inte uppskatta Vietnamkriget och en konservativ måste inte önska en Tredje Rikets återkomst. På samma sätt måste inte en kommunist önska en ny Erich Honecker.
    Kommentarer på detta önskas,

    Comment by Pär — 2007 06 10 19:41 #

19. Till Pär och Kerstin: Marxismen betraktas allmänt som ett sätt att analysera samhället, medan kommunismen, genom att det bildades partier, som kallade sig kommunistiska och som dessutom stod för den allra förfärligaste praktik, kom att bli synonym med terrorregimer. Det här kan man inte springa runt genom att anföra teoretiska och/eller semantiska argument.

    Jag likställer inte nazismen och kommunismen, men följande gör ovanstående tydligt och begripligt. En hängiven anhängare av demokratiska nationalstater (med udden riktad mot EU) och likaledes av demokratisk socialism – jag är bådadera – kunde ju, som samlingsbeteckning för detta, frestas söka något begrepp av typen nationell socialism eller rent av nationalsocialism. I en teoretisk/semantisk mening vore det kanske inte helt fel. Men ändå skulle det, mot bakgrund av den teori och den praktik de här begreppen förknippas med, vara helt perverst att försöka använda dem i det syfte jag anger.

    Vi lever inte i en de fria och obefläckade teoriernas värld. Och inte i någon av de båda anförda fallen – kommunism och nationalsocialism –
    handlar det heller bara om illvilliga motståndares definitioner utan om vad företrädare för de här idéerna i mycket stor skala faktiskt ställde till med, bland annat med påföljden att miljoner och åter miljoner oskyldiga människor dödades och/eller spärrades in i läger.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 10 20:27 #

20. Hej Enn och alla andra!
    Tack för ditt svar, Enn. Precis som du säger, det skulle inte gå att skapa ett sådant parti och sedan kalla det nationalsocialistiskt, begreppet skulle kunna sägas vara patenterat. Det är dock inte sant om kommunismen, idémässigt är den som bekant mycket äldre än de katastrofala försök att etablera kommunistiska stater är. Om nationalsocialismen aldrig existerat skulle det vara acceptabelt att starta ett parti med en ideologi som förespråkar demokratiska nationalstater med udden riktad mot EU.

    Anta att kommunism inte åsyftade någon politisk ideologi före Sovjetunionen. Om någon då efter murens fall översätter gemensam/t till latin och tycker att det vore ett bra begrepp att beskriva sin personliga uppfattning (efter att valt den korrekta böjningen) och därefter startar ett parti med den ideologin så skulle denne göra samma fel som i ditt exempel. Samtidigt är det precis som du anser kanske praktiskt omöjligt att använda begreppet. Men för att använda det klassiska argumentet: borde det inte i så fall vara omöjligt att kalla sig socialist?

    Det kanske inte var riktat mot mig, men jag har ingen åsikt om just dessa ”illvilliga motståndares” definition av kommunism, det är snarare den allmänna uppfattningen som blandar ihop teori med praktik, denna uppfattning kan delas av både politiska motståndare som mina meningsfränder.

    Jag anser dock inte att det bör vara så. Jag antar att du förstår några av anledningarna till varför. Något som är relaterat till detta är att jag anser att den tyvärr existerande muren mellan teori och praktik borde rivas.

    Apropå ditt exempel så försökte Arena etablera begreppet ”nationalvänster”. Det var främst ett påhopp på vissa eller alla vänsterpartister genom att kalla dem för ”nationalvänster”, jag är rädd att den beskrivningen i så fall skulle gälla alla i vänstern (i bredare bemärkelse) som säger nej till EU eller är för kritiska. Läste du det, om så vad är din åsikt om det?

    Comment by Pär — 2007 06 10 22:14 #

21. Ignorera mitt förra inlägg det saknade en del av en mening! Den korrekta inlägget är som följer:

    Hej Enn och alla andra!
    Tack för ditt svar, Enn. Precis som du säger, det skulle inte gå att skapa ett sådant parti och sedan kalla det nationalsocialistiskt, begreppet skulle kunna sägas vara patenterat. Det är dock inte sant om kommunismen, idémässigt är den som bekant mycket äldre än de katastrofala försök att etablera kommunistiska stater är. Om nationalsocialismen aldrig existerat skulle det vara acceptabelt att starta ett parti SOM SKULLE KALLA SIG NATIONALSOCIALISTER med en ideologi som förespråkar demokratiska nationalstater med udden riktad mot EU.

    Anta att kommunism inte åsyftade någon politisk ideologi före Sovjetunionen. Om någon då efter murens fall översätter gemensam/t till latin och tycker att det vore ett bra begrepp att beskriva sin personliga uppfattning (efter att valt den korrekta böjningen) och därefter startar ett parti med den ideologin så skulle denne göra samma fel som i ditt exempel. Samtidigt är det precis som du anser kanske praktiskt omöjligt att använda begreppet. Men för att använda det klassiska argumentet: borde det inte i så fall vara omöjligt att kalla sig socialist?

    Det kanske inte var riktat mot mig, men jag har ingen åsikt om just dessa ”illvilliga motståndares” definition av kommunism, det är snarare den allmänna uppfattningen som blandar ihop teori med praktik, denna uppfattning kan delas av både politiska motståndare som mina meningsfränder.

    Jag anser dock inte att det bör vara så. Jag antar att du förstår några av anledningarna till varför. Något som är relaterat till detta är att jag anser att den tyvärr existerande muren mellan teori och praktik borde rivas.

    Apropå ditt exempel så försökte Arena etablera begreppet ”nationalvänster”. Det var främst ett påhopp på vissa eller alla vänsterpartister genom att kalla dem för ”nationalvänster”, jag är rädd att den beskrivningen i så fall skulle gälla alla i vänstern (i bredare bemärkelse) som säger nej till EU eller är för kritiska. Läste du det, om så vad är din åsikt om det?

    Comment by Pär — 2007 06 10 22:17 #

22. Kan vi hitta på ett nytt ord då, som inte har den gamla hemska ryggsäcken? Om det nu ska vara så svårt att skilja på teori och priaktik.
    För att dra en parallell: Det har begåtts fruktansvärda illdåd i den kristna religionens namn, och för den delen sker väl så än i dag. (Eller tills nyligen, då.) Men inte ser folk snett på den som kallar sig kristen för det.

    Comment by Dorothea — 2007 06 10 22:27 #

23. Till Dorothea: Socialdemokratin löste i sina partiprogram det här dilemmat genom att som slutmål ange det klasslösa samhället – vilket ju i sak var det som Marx talade om.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 11 10:46 #

24. Till Pär: Jag är rädd att den tidsaxel du använder ändå inte kan rädda användandet (i en positiv mening av ordet) av kommunismen som begrepp. De excesser som har gjorts i dess namn är (även om de har gjorts efter det att Marx etablerade begreppet) så grova, att man inte kan bortse från att de bestämmer hur orden kommunism och kommunister allmänt uppfattas. Och det här blir extra påtagligt i och med att excesserna har utövats av människor, som själva har kallat sig kommunister. (Om det bara handlade om politiska motståndares nidbilder, så vore ju saken en annan, men så förhåller det sig ju inte.)

    Själv ser jag ingenting negativt i beteckningen ”nationalvänster”. Eftersom jag värnar den demokratiska nationalstaten typ Sverige(mot EUs federalism), särskilt om den, likt Sverige, har ett välfärdssystem av det slag socialdemokratin och den övriga vänstern har byggt upp, skulle jag i nuvarande historiska situation mycket väl kunna definiera mig själv som nationalvänster.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 11 14:05 #

25. Till Pär och Enn:
    Även utan de historiska erfarenhetern av nazismen vore det inte lyckat med partinamnet nationalsocialistiskt för ett verkligt socialistiskt parti grundat på marxismen (något annant är väl inte tänkbart?) Ett sådant namn markerar ju socialism för en nation och utelämnar därmed den viktiga internationalismen. Så var ju också Hitlers et co:s avsikt. Deras regim medförde välfärd för många arier men på bekostnad av judar, utvecklingsstörda, sinnessjuka mm. och den byggde också på kolonialism – tänkta storgods i öst med en restbefolkning av drängar och pigor.
    Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei. Raka motsatsen till ett socialdemokratiskt parti.
    Sen vet vi inte om 100-200 år – kommunistiska partier kan mycket väl existera då. Stalin och Mao kan hinna omvärderas ytterligare några gånger.

    Comment by Sixten Andréasson — 2007 06 11 20:30 #

26. Till Sixten Andréasson: Det där med att använda begreppet nationell socialism var bara ett teoretiskt tankeexperiment, dock inte helt verklighetsfrämmande i ett historiskt läge då mycket handlar om att värja oss mot EU-federalismen. Dock avförde jag ju omedelbart möjligheten att använda ett sådant begrepp, detta mot bakgrund av just det du anför.

    Jag använde exemplet mest för att visa, att teoretiska begrepp och beteckningar – vilket även gäller kommunismen – inte lever i ett lufttomt eller snarare erfarenhetslöst rum.

    Själv tror jag inte att Stalin och Mao i några grundläggande avseenden kommer att omvärderas.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 11 20:49 #

27. Jo, förstod nog vad du menade – ville bara förtydliga. Sverigedemokraterna är väl ett namn med samma avsikt som nazisterna hade – demokrati är nu lika populärt som socialism på 20-30-talet, men det ska bara vara demokrati för vissa – Bevara Sverige Svenskt.
    Nationaldagen har inte satt sig – när vi går ur EU kan den dagen bli en riktig nationaldag. Till dess får vi hålla till godo med den 6 juni.

    Comment by Sixten Andréasson — 2007 06 11 21:45 #

28. […] Om Åsa Linderborgs självbiografiska roman “Mig äger ingen” kan du läsa här. […]

    Pingback by Enn Kokk » Åsa Linderborg och Doris Dahlin i Ordfronts Uppsala serie om klass och skrivande — 2007 10 31 22:19 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.