Två dikter om vintern

21 februari 2007 12:02 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

På sin blogg – länk finns här intill – suckar min dotter Kerstin över vintern. Far och dotter har mycket gemensamt, också på den här punkten.

Hon återger på bloggen en Veronica Maggio-låt, som har lyriska kvaliteter:

Ballad om vintern

Text och musik: Stefan Gräslund

Jag minns allt som vackert och färggrant
Jag minns hur vi brukade le
Men löven föll ner, elementen slogs på
Himlen blev färglös, oföränderligt grå

Jag har aldrig haft kul någon vinter
Sen jag var tolv, tretton år
Men man kan ju förstå, hur det blir så
När vår himmel är färglös, oföränderligt grå

Visst det finns stunder som skiner
Ibland kan det kännas ok
Men det blir i bästa fall, som på super8band
Där himlen är färglös, oföränderligt grå

Oföränderligt grå

Mitt problem med vintern är att jag inte bara intensivt längtar bort från den; den har också obestridliga estetiska kvaliteter:

Nysnö

Av Börje Lindström

Det är en dag när fotstegen lämnar
sina skor efter sig, patetiskt övergivna
står lappkängor och pumps
intill nedisade stuprännor. Stadens djur
är tysta, blänkande kolosser
bland hastigt stängda manluckor
och de få människorna har gapande munnar
genom vilka snöflingorna faller.
Här finns en plötslig förbindelse
mellan epoker; ett träds virrvarr av grenar
utgör den oerhörda telefonväxeln
där fåglar sänds som korta signaler genom seklerna
medan en ensam dagstidningssida
långsamt drar ett vasst spår genom snön
för att staden till slut helt skall försvinna
och det större rummet blir kvar: en värld av blankputsat ekträ
som speglar de drivande molnens tunna händer.

Ur ”Nattskyltning”, 1987

Två dikter inför döden

21 februari 2007 11:42 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag arbetade på partisekreterarens kansli, närmast under partisekreteraren, hade jag för vana att på kallelserna till och protokollen från till exempel ledningsgruppen och funktionärssammanträdena alltid ha med en dikt, ibland till och med flera.

I arkivpärmen, där jag återfann mitt tal till mamma vid hennes begravning, hittade jag två dikter, som speglar den sinnesstämning jag befann mig i.

En kallelse till AU undertecknas av mig med hälsningen ”På väg hem till Juniskär”:

Ty natten kommer

Av Gunnar Ekelöf

Ty natten kommer
då lycka och olycka
vilar i frid med varann

Du ser hur skymningen faller snabbt
som klockklang
och fönster efter fönster tänds

Därinne har de ätit sin spaghetti
och utan tanke på morgondagen
sover de snart med varann

Ty natten kommer
Det finns ingen morgondag:
Det finns ingen stad

Ur ”Strountes”, 1955

Nästa kallelse är ställd till funktionärerna och är undertecknad av mig med ”Återkommen från Juniskär”:

Döden tänkte jag mig så

Av Bo Setterlind

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens ungar, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Ur ”Dikter från San Michele”, 1954

Några ord till min döda mamma

20 februari 2007 15:20 | Ur dagboken | 5 kommentarer

Min mamma, Edla Kokk, född som Edla Elfride Sankmann den 13 mars 1915 i den lilla estniska kustbyn Juminda vid Finska viken, dog den 14 februari 1994.

Jag hade talat i telefon med henne – hon låg till sängs hemma – och förstod hur dålig hon var. Trots att hon med svag röst protesterade, lyckades jag dirigera en ambulans till hennes hem i Juniskär, och så kom hon in till Sundsvalls sjukhus. När jag ringde henne dit, blev jag – felaktigt, visade det sig – övertygad om att jag hade lyckats rädda livet på henne.

Mina båda bröder, Matti och Mikko, hann till sjukhuset men lämnade henne i samma falska tro att hon var på bättringsvägen. Jag hann aldrig träffa henne igen. Sista gången jag såg henne var i kistan inför begravningen i kapellet på kyrkogården i Mjösund. Där låg hon, en blek och mager skugga av sitt forna jag. Jag såg med ömhet på hennes ansikte med dess en smula utstående ”estniska” kindknotor.

Min pappa hade dött tidigare och begravts på samma kyrkogård. Vid hans begravning höll jag ett minnestal till honom, i kapellet, som en del av själva begravningsakten.

Jag kände starkt, att jag var skyldig mamma samma sak.

Det visade sig vara ännu svårare, både att skriva talet och att hålla det.

I dag, när jag bläddrade i mina arkivpärmar, hittade jag av en slump det tal jag höll:

I måndags, en vecka efter mammas död, sätter jag mig äntligen ned för att skriva de sista ord jag har föresatt mig att säga till mamma. Jag försöker mana fram alla ljusa och lyckliga minnen – och de är många – men jag kan först inte formulera något enda av dem. Det är så svårt så svårt. Ögonen grumlas. Fingrarna blir fumliga. Inuti gnager en stor svart sorg.

Döden kom väl inte helt oväntat. I själva verket hade mamma och jag i våra talrika telefonsamtal till och med skämtat om den. För så gör vi ju: håller en sköld av, ibland skämtsamma, besvärjelser framför oss, så att vi slipper se det vi inte vill se, fastän vi ju vet, att det vi vill skjuta ifrån oss ändå måste komma.

Och så, i sanningens minut, står man där lika naken och skör som när man kom till världen.

Den här mamman har, allt sen den stunden, gett oss barn så mycket kärlek och stöd och trygghet, att det är svårt att beskriva för några andra.

Detta trots att hon själv, under de år jag och Matti och Mikko var små, levde igenom några av de svåraste åren i sitt eget liv.

Lilla Estland, som vår familj kommer ifrån, upplevde under kriget rysk och tysk ockupation. När ryssarna stod vid gränsen för andra gången, gav sig vår familj i väg, först till Finland. Det var i februari månad 1944, och mamma var i åttonde månaden; lillebror Mikko är född i Finland 1 april det året.

Och hur måste det inte ha varit för mamma och pappa att tvingas fly från sitt eget land, lämna föräldrar och syskon och vänner, förlora allt de ägde och hade?

Så småningom hamnade vi i Sverige. Vi kom i land i Löran och fann, sommaren 1945, det hem i Juniskär, som ända fram till nu har varit mammas. Det hem där vi pojkar tillbringade vår barndom och ungdom. Det hem där det fanns en hyresvärd med namnet Kjell, som snart kom att bli som en medlem av familjen. Det farmors hem, där Anna och Joakim och Kerstin och Matti har upplevt snörika sportlov och lyckliga sommardagar med båtutflykter ut till öarna, med samma matsäck som papporna fick på sin tid: Guldus och limpsmörgås, kubb och sockerdricka.

Själv minns vi, som är mammas tre pojkar, vår barndom i Juniskär som en tid av ljus och lycka. Juniskär var visserligen fattigt, och vi var ännu fattigare. Men i vårt hem fanns omtanke och trygghet, en märkvärdig generositet trots de magra villkoren. Även andra barn upplevde det här och har efteråt vittnat om det; för några av våra kamrater blev huset vid stranden ett andra hem. Kring vår mamma fanns en strålglans av värme och trygghet och, på lördagseftermiddagarna, när man kom hem från skolan, en doft av nybakta bullar. Läste gjorde hon också, mer än några vuxna vi kände och helt andra saker än de flesta andra med sexårig folkskola. Med det i ryggen, och med hjälp av pappas magra plånbok och Erlanders begynnande folkhem, fick vi möjligheter att studera och fick så småningom arbeten och inkomster, som aldrig förunnades mamma och pappa.

I en av de muminböcker jag har läst för mina egna barn finns en bild: Muminfamiljen sitter vid en eld. Runt omkring finns ett hotfullt mörker, men bilden av familjen runt elden präglas ändå av trygghet och värme.

Och just så var det. I en mörk tid av våld och krig och kaos lyckades ändå våra föräldrar – och inte minst vår mamma – ge oss den trygghet vi än i dag bär med oss.

Den 11 februari 1944, då vår familj lämnade Estland, var mammas svåraste uppbrott. Hon fortsatte år efter år att längta efter den bit jord, som var hennes. Men efter hand rotade hon sig i sitt nya land. Juniskär blev hennes nya hem, och det var här i det nya hemlandet, som hon – trots att hon fick glädjen att uppleva sitt gamla hemlands nyvunna frihet – till slut ville och nästan på dagen 50 år senare fick sluta sina dagar.

Här mamma, ska du få din sista vila vid pappas sida.

Vi sörjer dig och saknar dig. Men du ska också veta, att hos oss, som finns kvar, finns det ljusa minnet efter en djupt älskad människa. Det minnet, glädjen över allt det fina du gav oss, är det vi kommer att bära med oss under resten av våra liv.

Puhka rahus, kallis ema.

Pressgrodor

20 februari 2007 11:01 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten 6 2007:

Rubrik i Norrländska Socialdemokraten:

Kvinnor dör i onödan

Estlandssvenskarna och gammalsvenskbyborna

19 februari 2007 11:46 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Jag är est, inte estlandssvensk; dock finns i min släkt svenska familjenamn som Niiholm (Nyholm), vilket jag tror hade att göra med de nära förbindelserna över Finska viken mellan kustbefolkningen i norra Estland, som jag kommer ifrån, och den till stor del svenskspråkiga kustbefolkningen i södra Finland.

När Rustan Rydman ber mig berätta mer om gammalsvenskbybornas öden, saknar jag direktkunskap inte bara för att de avgörande händelserna ägde rum på 1700-talet utan också för att jag inte kommer från den estlandssvenska kulturkretsen.

Jag är naturligtvis sedan tidigare hyggligt påläst om den svenska minoriteten i Estland, men när jag nu ska skriva om den och om gammalsvenskbyborna, får jag färska upp mitt minne med hjälp av böcker, främst Nationalencyklopedin men också till exempel Andres KüngsI svenska fotspår. Människor och miljöer i Estlands svenskbygder” (Timbro, 1990).

Gammalsvenskbyborna var estlandssvenskar, närmare bestämt från Dagö.

Det finns mycket tidiga skandinaviska skeppssättningar på Ösel (Saaremaa) i Estland och på den kurländska kusten i Lettland; ytterst ut på den kurländska halvön bodde det för övrigt tidigare ett numera utdött finsk-ugriskt folk, liver. Svenska bosättningar på de estniska öarna i Östersjön och också på sina håll längs östersjökusten finns säkert från 1200-talet och framåt. Den första skriftliga uppgiften om en svensk bosättning i västra Estland härrör från 1294, då svenskarna nämns i Hapsals (estniska Haapsalu) stadslag. Från 1340 finns skriftliga uppgifter om var i Estland det fanns svenska bosättningar. Under svensktiden i Estland (1561-1710) skedde en ytterligare påfyllnad av svenskar.

Svenskarna blev den dominerande folkgruppen på öarna Dagö (estniska Hiiumaa), Ormsö, Odensholm och Rågöarna i nordvästra Estland samt Runö i Rigabukten, också i Rickul på fastlandet. Svenskar fanns också i kommuner, där esterna var i majoritet: Nuckö, Sutlep, Neve, Vippal, Padis och Nargö, den senare en ö utanför Tallinn.

I Tallinn bodde vid mitten av 1930-talet drygt 600 svenskar. Därav förstår man, att svenskarna i Estland har varit en mycket mindre minoritet än svenskarna utgjorde i Finland. Som flest var estlandssvenskarna (vid nordiska sjuårskrigets utbrott 1563) cirka 12.000. I början av 1700-talet rycktes halva den estlandssvenska befolkningen bort av pesten; Nationalencyklopedin uppger, att inte mindre än 1.300 dog bara på Nuckö.

Under den första estniska självständighetsperioden (folkräkningen 1934) var antalet estlandssvenskar 7.641 (= 0,7 procent av befolkningen).

Skolverksamhet på svenska påbörjades i Estland redan på 1650-talet. Vid starten av mellankrigstidens estniska självständighetsperiod fick de nationella minoriteterna omfattande skydd och privilegier: I svenskbygderna fanns ett tjugotal skolor med svenska som undervisningsspråk. I kommuner med svensk majoritet var svenska förvaltningsspråk. Under senare delen av 1930-talet, nationalismens tidevarv i hela Europa, ökade dock trycket mot svenskarna från esternas sida.

Andra världskriget och sovjetväldet därefter slog i realiteten ut det svenska språket och den svenska kulturen i Estland. Större delen av den svenskspråkiga kustbefolkningen i Estland tog sig – delvis med svensk hjälp – över till Sverige under kriget. Kvar i Estland blev cirka 1.200 svenskar, bland dem kvinnor vars män under den första sovjetockupationen hade mobiliserats i röda armén. Men många av dessa skingrades: sändes i väg från sina hembygder och försvann i esternas och ryssarnas mycket större folkdjup.

I det återuppståndna självständiga Estland finns bara spillror kvar av den forna estlandssvenska befolkningen. Bland annat med hjälp av den estlandssvenska kolonin i Sverige har försök gjorts att restaurera en del av den svenska kulturen i Estland, men ett realistiskt antagande är nog, att dess tid i Estland i huvudsak är förbi.

***

Den som är road av musikaliska avtryck från den svenska kulturen i Estland rekommenderas CDn ”Koraler och bröllopsmusik från Runö” (Caprice CAP 21514). Där finns psalmer på en uråldrig svenska plus bröllopsmusik på fiol, alltsammans bandat 1938.

***

Svenskbyborna är benämningen på ättlingar i Ukraina till den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Denna kom i tvist med den svenske adlige godsägaren Stenbock på Dagö och anvisades, när de vände sig till den ryska kejsarinnan Katarina II, cirka 13.000 ha mark i ett av ryssarna från turkarna erövrat område i södra Ukraina. Cirka 1.000 estlandssvenskar från Dagö gav sig i väg dit, men när de anlände år 1782, hade mer än hälften, främst barn och äldre, dukat under av köld och sjukdomar. Deras anvisade område reducerades också genom tyska bosättningar – det som återstod kom att benämnas Gammalsvenskby. 1904 var deras antal åter, trots vidareflyttning både till Sibirien och till Canada, uppe i 710.

Missväxten och sovjetiseringen under 1920-talet ledde till strävanden att återvända till det ursprungliga moderlandet, Sverige. 1929 utvandrade 885 personer till ett Sverige, som också det var drabbat av ekonomisk kris. Trots detta lyckades flertalet, bland annat genom insamlingar för inköp av gårdar, finna ny bärgning i Sverige, främst på Gotland och i Västergötland. Men 240 av dem återvände besvikna till Gammalsvenskby och grundade där ett kollektivjordbruk med namnet Sveriges Kommunistiska Parti!

Under 1930-talet drabbades Gammalsvenskby liksom övriga Sovjetunionen av Stalins arresterings- och deporteringsvåg, och ännu värre blev det efter det att en del gammalsvenskbybor hade samarbetat med tyskarna under deras ockupation av Ukraina: mellan 200 och 300 skickades till läger i Sibirien.

Sen har tiden gjort sitt. Men en liten rest av de dagösvenskar, som utvandrade till Ukraina, finns fortfarande kvar i Gammalsvenskby.

Skriva ledare i SvD i sommar?

19 februari 2007 9:27 | I skottgluggen, Politik | 5 kommentarer

Svenska Dagbladet söker vikarierande ledarskribenter till sommarmånaderna, läser jag i en annons på tidningens ledarsida:

”Som ledarskribent deltar du i SvD:s opinionsbildning genom att kommentera aktuell politik och samhällsfrågor i tiden. Skrivandet för papper och nät är det grundläggande, men du förväntas också delta aktivt i idédiskussioner och praktiskt redaktionellt arbete. Du är allmänbildad och har ett stort intresse för nyheter och idédebatt. Du bryr dig om vad som händer både i Sverige och utomlands. Du kan arbeta självständigt och trivs med tempot i en daglig tidning. Du är uppslagsrik och uttrycker dig väl i skrift.”

Jag tror nog jag kan leva upp till de angivna kriterierna; jag har ju till och med varit ledarskribent i ett stort antal år.

Men jag misstänker att det finns ytterligare någon hake. Så jag tror inte att jag söker jobbet.

Om Sibirien och om finsk-ugriska språk

18 februari 2007 17:30 | Politik | 1 kommentar

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1983 (23 juni) recenserade jag en bok om Sibirien och Mongoliet och passade då på att göra en utvikning: utifrån de två små folk i Sibirien, vilka talar finsk-ugriska språk, passade jag också på att berätta om hela den finsk-ugriska språkgruppen, av vilken det helt överväldigande flertalet lever väster om Ural. Uppgifterna om befolkningstal i recensionsartikeln är vid det här laget naturligtvis föråldrade, men som en första orientering duger det jag då skrev fortfarande:

Sibirien

Tom Stacey heter huvudredaktören för serien ”Jordens folk” (Bonnier Fakta, översättning Tor Molin); redaktören för den del som handlar om ”Sovjetunionen – Sibirien och Mongoliet” heter Caroline Humphrey. En hel rad experter på Sibiriens och Mongoliets olika folk har skrivit de olika avsnitten om jakuter, nentsi, tsaatang, udege, tuvintsi, evenki, ket, nivkhi, koryak, Sibiriens gamla och nyinflyttade ryssar och så vidare.

Varje avsnitt illustreras med kartor, fyrfärgsbilder och fakta om folkmängd, språkgruppstillhörighet, utbredning, ursprung, näringsliv, historia med mera.

I Sibirien bor ungefär 30 miljoner människor. Sammanlagt en miljon av dem utgörs av sibiriska ursprungsfolk – resten är ryssar. Rysk bosättning i Sibirien har i och för sig förekommit i århundraden, men först på artonhundratalet började ryssarna inse det fulla värdet av erövringar och befolkningsmässig expansion österut. Både under tsartiden och efter revolutionen har stora områden koloniserats av ryssar, vitryssar och ukrainare. Man har exploaterat naturrikedomar och byggt flera hundra nya städer och andra samhällen.

Vissa av ursprungsfolken är relativt stora: tatarerna som talar ett turkiskt språk är 120.000, burjaterna, en mongolisk grupp, 350.000, och jakuterna, ytterligare en grupp som talar ett turkiskt språk, 295.000.

Andra är extremt små: yukagir i Fjärran Östern är bara 600, ket vid Jenisej 1.200 och så vidare.

Till problemen att upprätthålla nationella språk och kulturer hör också att flera av de relativt många olika grupperna bor utspridda över så gigantiska landområden, där i många fall numera ryssarna är i majoritet.

Vi kan som exempel ta två finsk-ugrisktalande folk, khanti (eller ostjakerna), som lever på och omkring de östra strandsluttningarna av floderna Ob och Irtysj, och mansi (eller vogulerna), som bor längre västerut längs Sosava-floden och i Ural. Dit tycks de ha folkvandrat från stäpplanden i östra Ryssland och västra Sibirien under första årtusendet efter Kristus. De införlivade också en del äldre sibiriska folkslag och deras sedvänjor. På niohundratalet kom de i kontakt med ryssarna och drev handel med köpmän från Novgorod och byggde städer. Sen hamnade de under tatarernas välde och upptog deras sedvänjor. De hade en kulturell blomstringsperiod fram till ryssarnas erövring av khanatet 1581. Ryssarna ökade så småningom i antal och fördrev khanti och mansi från de bästa fiskevattnen och den bästa jorden. 1970 fanns bara 21.100 khanti och 7.700 mansi, 1979 20.900 respektive 7.600.

Khanti och mansi har alltså språk som är besläktade med ungerska, finska och lapska. Låt mig komma med några fakta som inte återfinns i boken om Sibiriens folk: I hela Sovjetunionen fanns 1970 4.485.400 människor av finsk-ugrisk härstamning, 1979 4.450.000. Men bara 86,6 procent 1959 respektive 80,5 procent 1979 av dessa hade sitt finsk-ugriska nationalspråk som modersmål. Av khanti hade 1959 77 procent nationalspråket som modersmål, 1979 67,8 procent, av mansi 59,2 procent respektive 49,5 procent.

Sammantaget finns det i Sovjetunionen tretton-fjorton finsk-ugriska språk. Ett av dem, esterna, har egen rådsrepublik, Estniska SSR. Så kallade autonoma republiker (ASSR) har karelarna (Karelska ASSR), mordvinerna (Mordvinska ASSR) vid Volga, tjermisserna (eller mari) vid Volga (Mari ASSR), syrjänerna (komi) i nordöstra Ryssland (Komi ASSR) och votjakerna (udmurt) i samma trakter (Udmurt ASSR). Så kallade autonoma oblaster (= regioner) har permsyrjänerna vid Ural och vogulerna (mansi) och ostjakerna (khanti) gemensamt i nordvästra Sibirien bakom Ural. De finnar, ungrare, vepser, ingrer och samer som bor i Sovjetunionen har inga egna administrativa områden. Några finsk-ugriska folk, voter och liver, är utdöda.

Det gemensamma, genomgående problemet är assimileringen. De finsk-ugriska folken blandas med ryssar genom äktenskap, flyttar till andra delar av Sovjetunionen och uppslukas, minskar i andel i sina egna områden genom stark rysk inflyttning och så vidare. I mordvinernas huvudstad Saransk och andra mordvinska städer utgör mordvinerna, för att ta ett exempel, bara sexton procent av invånarna.

Mordvinerna är ändå det numerärt största finsk-ugriska folket i Sovjetunionen. Man kan förstå hur svårt det ska vara för de små grupperna av khanti och mansi att hävda sig i det väldiga Sibirien.

***

I bokserien ”Jordens folk” finns också en del om Europa (Bonnier Fakta, 1983), men avsnittet där om Sovjetunionen är helt värdelöst, om man är intresserad av folken och deras språk.

I stället skulle jag vilja rekommendera Valev UibopuusFinnougrierna och deras språk” (översättning från estniska Herbert Lagman, Studentlitteratur, 1988). Det är en lättläst och intressant bok inte bara om de finsk-ugriska språken, deras ordstammar, grammatik och såväl likheter som olikheter utan också om språkens historiska och nuvarande utbredningsområden. Boken, som är rikt illustrerad med kartor, innehåller också en teori om folkvandringar och, med hjälp av utbredningen av vissa naturord och liknande, om en möjlig startpunkt någonstans kring volgakröken (alltså ungefär där mordvinerna finns i dag) väster om Ural.

Befolkningsstatistiken i recensionen är hämtad ur en artikel av samme Uibopuu, ”De finsk-ugriska folken Antal och modersmål i kräftgång”, införd i tidskriften Tempus. Jag har kvar en kopia av artikeln, som måste vara från tiden för min recension, men har tyvärr inte någon notering om nummer eller utgivningsdatum.

***

Jag vill också passa på att återpublicera inledningen till den text jag i somras publicerade efter vår donaukryssning, i det här fallet den del som handlar om Ungern och inte minst ungerskan:

Ungern och ungrarna har alltid fascinerat mig. Ungrarna är ju estländarnas avlägsna kusiner. Av ungerska förstår jag, som alltså är estländare, ingenting. Jag minns dock från min barndom, att jag, när jag hörde ungerska talas i radion, tyckte att dess intonation påminde om finskans och estniskans. Språkligt ligger ungerskan dock långt från estniskan och finskan. Den hör till den ugriska grenen av de finsk-ugriska språken. Dess närmaste släktingar är två små språkgrupper, khanti och mansi, utspridda över stora områden öster om Uralbergen i nuvarande Ryska federationen.

Någonstans öster om Ural startade också ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Transsylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare). Även i Ungern är romerna den enskilt största minoriteten, fem procent av befolkningen, troligen mer.

Ungern tillhörde den förlorande sidan i första världskriget och förlorade i den så kallade Trianon-freden 1920 praktiskt taget alla de här områdena, som åtminstone i många regioner hade ungrare som majoritetsbefolkning. Undantaget är det område, som efter andra världskriget avträddes till Ukraina – andra världskriget, då först Miklós Horty, sedan de fascistiska pilkorsarna styrde, ändrade inte segrarmakternas syn på vad Ungern borde omfatta.

Staffan Skott om Det unga gardet

18 februari 2007 12:30 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Min korrespondens med Staffan Skott, signaturen Skott på DNs Namn och nytt plus översättare och författare, har lett till att Staffan lät förlaget skicka över ett exemplar av sin senaste bok till mig, ”Är du alldeles rysk? Smått och stort från Ryssland med närområden” (Hjalmarson & Högberg, 2006). Tack, Staffan!

I boken finns ett avsnitt, som kastar ytterligare ljus över ett ämne jag själv nyligen skrev om, ”Andreas Hofers Unga garde”. Avsnittet börjar så här: ”En av de härligaste melodier som blåsorkestrarna spelar på första maj och liknande evenemang är `Det unga gardet´.”

Jag lämnar här därhän Staffans jämförelser mellan översättningarna till ryska respektive svenska, likaså hans jämförelser mellan svenska kommunisters respektive socialdemokraters sätt att sjunga sången; den som är intresserad av detta kan ju gå till boken.

Men jag vill gärna förmedla det Skott skriver om sången och dess melodi, ämnet också för min artikel här på bloggen:

”Melodin anges ibland som `folklig musik´ eller `tysk folkvisa, Zu Mantua´. Arbetarrörelsens unga garden har hämtat melodin från den i det tyska språkområdet mycket kända Andreas Hofer-sången, som anges med en kompositör – Leopold Knebelsberger (född 1814, död 1869 i Riga), och tillägget `efter en folkvisa´. För övrigt är detta noga räknat `nya Andreas Hofer-sången´. Det finns också en äldre, som enligt legenden, Andreas Hofer själv ska ha diktat till melodin till en gammal soldatvisa.

Andreas Hofer var värdshusvärd och vinhandlare i S:t Leonhard i den romantiska Passeierdalen i den numera italienska delen av Tyrolen. Han ledde ett uppror när Österrike hade avträtt Tyrolen till Bajern. Först gick upproret bra och sen gick det inte alls och till slut förråddes Hofer av landsmän och fördes till Mantua där han arkebuserades 1810, ett av otaliga offer för Napoleonkrigen.

Julius Mosen (1803-1867) skrev texten som inleds med orden `Zu Mantua in Banden…´ – till Mantua i fängsel. I visan får den beundrade folkhjälten uppträda stolt och föraktfullt vid arkebuseringen – `så illa ni skjuter!´

Det finns en cd med Andreas Hofer-musik från Museum Passeier (info@museum.passeier.it). Spelar gör 50 goda musiker i Passeier Blasorchester och sjunger gör kyrkokören i S:t Leonhard – bland annat Andreas Hofer-sången både som marsch, käckt och glatt, och i dess egenskap av `Tiroler Landeshymne´. Ty det unga proletariatets melodi antogs 1948 av Tyrolens lantdag som officiell hymn! Då framförs den riktigt långsamt.

Det finns många andra Andreas Hofer-marscher och den mest kända är skriven av Karel Komzák d.y, så de mest officiella militärmusikkårer i tyskspråkiga områden spelar gärna vad som är den socialistiska och revolutionära `Vi är ditt unga garde´. Denna marsch avrundar cd:n.

`Hof´ betyder ju bland annat värdshus, och det är ingen orimlig gissning att det är ursprunget till nationalhjältens efternamn, han kom från en gästgivarsläkt. I kyrkokören från hans födelseort S:t Leonhard återfinns intressant nog sju medlemmar med efternamnet Hofer. Det står inte en rad i det annars faktaspäckade texthäftet till cd:n, med text på tyska och italienska, om det faktum att utanför Tyrolen är melodin mest känd som `Det unga gardet av proletariat´. Inte heller att den ryska texten gav namn åt en rysk ungdomsgrupp i den underjordiska rörelsen på ockuperat område under andra världskriget; åt en tidskrift, ett förlag, en litterär grupp och till slut en stad – Molodgvardejsk.”

Även moderna hus kan vara värda att vårda och bevara

17 februari 2007 15:55 | Konst & museum, Politik, Trädgård | 1 kommentar

Jag sitter i kulturnämnden i Uppsala. Till kulturnämndens uppgifter hör att yttra sig i kulturmiljöfrågor, bland annat stadsbyggnadsfrågor. Då handlar det inte bara om att vårda äldre bevaransvärda byggnader, inklusive att förhindra om- och tillbyggnader, som förstör deras karaktär.

Till vår hjälp har vi, med skriftligt underlag och i viktigare ärenden i form av föredraganing, den mycket kunnige och omdömesgille stadsantikvarien Dan Thunman. Till det han brukar predika hör, att vi inte får göra oss blinda heller för de estetiska värden och den arkitektoniska karaktär, som utmärker mycket av det som har byggts i modern tid.

Dan Thunman har varit projektledare för en inventering av den bebyggelse som tillkom i Uppsala under åren 1951-1979 – man ska då komma i håg, att Uppsalas befolkning mer än fördubblades mellan åren 1950 och 1980.

Inventeringen, som ingår i det nationella projektet Det moderna samhällets kulturarv, har utförts av antikvarie Marja Eriksson vid Upplandsmuseet och bibliotekarien vid Stadsbiblioteket Ingemar Ehlin. Man har samlat in uppgifter om arkitekt, ritnings- eller byggår och, där så har varit möjligt, byggherre och byggmästare; uppgifterna har i första hand hämtats från stadsbyggnadskontorets arkiv samt ur den ganska omfattande litteraturen om Uppsala. Sen har man genomfört en fältinventering med dokumentation och fotografering.

Ett urval byggnader, som har ansetts särskilt viktiga, har sen lyfts fram stadsdel för stadsdel i den nära 200-sidiga boken i A 4-format ”Uppsala en växande stad – bebyggelse 1951-79” (Upplandsmuseet, Uppsala kommun och Länsstyrelsen i Uppsala län, 2007).

Redovisningen sker stadsdelsvis. Varje avsnitt rymmer karta, beskrivande text och mängder av färgbilder.

Till inventeringens få minussidor hör att den inte har innefattat småhus. Industribyggnationen, ett annat område som saknas i boken, finns dock dokumenterad på annat sätt. Men jag vill sammanfattningsvis betona, att det har blivit en mycket intressant och välgjord bok av den gjorda inventeringen.

I kapitlet om innerstaden hittar man förstås sådant som Stadshuset (Erik & Thore Ahlsén), Västmanlands-Dala nation (Alvar Aalto / Hans Nygren) och Forum-huset (KFs arkitektkontor / Dag Ribbing). Men också Tempo-huset (numera Åhléns) med sin tårtpappersfasad. När jag var ordförande i Laboremus, försökte vi få tillstånd från demonstationsledningen att i Första maj-tåget få bära banderollen Riv Tempo-huset! men fick nobben. Nu är huset alltså snudd på kulturminne!

Själv bor jag i stadsdelen Svartbäcken, på Idrottsgatan 12. Kapitlet om Svartbäcken handlar också om det näraliggande Tuna backar; vi har ju Torbjörns torg som gemensamt centrum. I stadsdelen finns fantastisk äldre bebyggelse som Domarringens skola och Gunnar Leches fantastiska skapelse av hus och lekmiljöer och innergårdar i Tuna backar. Men också nyare bebyggelse, som inventerarna fäster stort avseende vid.

Jag bor i bostadsrättsföreningen Helge, som består av fyra ljusa sexvånings punktkus med toppigt tak, vilket i folkmun har gett husen benämningen ”sockertoppshusen”. Våra hus får i boken inte mindre än en helsidesbild plus två panoramabilder (en av dem också med grannkvarteret Rolf med tegelröda hus med kontrasterande vita balkonger längs Folkungagatan och Torbjörnsgatan i sikte). Arkitekt för husen i båda de här bostadsrättsföreningarna är Hans Skoglund. I boken saknas uppgift om byggherre och byggmästare. Det kan jag bidra med. Byggherre var Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren AB, vilket väl måste tolkas som att byggherre och byggnadsfirma var identiska.

Husen byggdes 1965-1966 på det gamla tegelbruksområdet mellan Svartbäcksgatan och Fyrisån; det ersatte Uppsala Norra Tegelbruk. Vi var de allra första som flyttade in i vårt hus 12an; då saknades fortfarande balkongräcken, men vi bor på bottenvåningen.

Om våra hus kan man läsa följande:

”I den östra delen av kvarteret Helge står fyra punkthus i sex våningar, vilka skapar en fin fond för Idrottsgatan. Punkthusen utmärks av rena, enkla och samlade volymer. Mot söder är fönstren och de indragna balkongerna samlade i en asymmetrisk risalitliknande form, förskjuten åt ena sidan. Balkongernas fronter är ljusblå. De andra fasadernas ytmässighet betonas av de enkla fönsterbanden. Fasaden är putsad i slätputs i två ljust grå nyanser.”

Risalit = svagt framskjutande parti på en fasad från marken upp genom byggnaden.

Jag har alltid tyckt, att de här husen är vackra.

Dock har jag också alltid haft synpunkter på miljön runt husen: den är för steril och kal. Utöver syrenerna, som är fina när de blommar, skulle jag gärna se fruktträd och bärbuskar mellan husen, med fritt fram för var och en som vill skörda eller smaka.

De rabatter som finns längs husen och ut mot Idrottsgatan är dödtrista, är bevuxna med lättskötta men fula buskar. Jag skulle vilja ha rosor och mängder av vackra och färgrika perenner, på vårarna långt fler lökväxter än som finns där nu. Gärna också scilla och vårlök i gräsmattorna.

Vi har på marginalen gjort försök i den här riktningen, med tillstånd också från föreningens styrelse, men lupiner och annat som Birgitta planterade har ryckts bort av någon övernitisk och/eller blomsterokunnig vaktmästare – eller vem det nu var.

Men framför allt borde man ha en helt annan totalansats.

Vad de anläggningsfirmor, som har anlitats, än förstår sig på, så inte är det trädgård!

Melodikrysset nr 7 2007

17 februari 2007 14:08 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens melodikryss började med ett par frågor, som var enkla för mig. Det är bra, om man klarar några frågor alldeles i början: då får man nämligen ledbokstäver.

Sångtiteln ur växtriket var ”Edelweiss” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein, hämtad ur ”Sound of Music”.

Och hon som sjöng Ulf Peder Olrogs ”Saltaste bönan i stan” (”Bröder och systrar i Sodom och Gomorra…”) var Annalisa Ericson.

Annat som var lätt för mig var Evert Taubes ”Oxdragarsång” (med textraden ”Dra, dra min snälla oxe..), Loa Falkmans röst i ”Vandraren”, sångaren, pianisten och showmannen Fats Waller i ”How Can You Face Me”, barnvisan ”O se det snöar” och ”Helan går”, som skulle ge uppmaningen drick!

Till det för mig lätta hörde också ”Den flickan ska bära mitt efternamn” ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” (svensk text: Stig Bergendorff och Gösta Bernhard), som skulle ge namn.

Filmmelodierna hade jag som vanligt svårare för.

Med hjälp av ledbokstäverna kom jag i alla fall fram till att westernfilmskådespelaren med ”I Talk to the Tree” måste vara Clint Eastwood. Likaså hade jag hjälp av ledbokstäverna, när jag ringade in den tecknade filmen ”Shrek”. Sen kontrollgooglade jag och fann, att ”Stay Home” där mycket riktigt sjöngs av Self.

Med hjälp av ledbokstäverna listade jag också ut, att sångerskan som hade sjungit i en Bond-film måste vara Shirley Bassey (i ”Goldfinger”). Men när det gällde upphovsmannen till ”It Must Have Been Love” måste jag bekänna min okunnighet; jag fick googla. Per Gessle i Roxette var det som hade skrivit låten.

Dagens för mig svåraste fråga var den svenska tjejgruppen, som sjöng ”Domino Dancing” ur Pet Shop Boys repertoar. Pet Shop Boys hör verkligen inte till det jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till den här pojkgruppen. Men dem som sjöng, West End Girls, har jag inte ens hört talas om!

***

Har googlesökning efter rätta svar på senaste melodikrysset lett dig hit, kan du i stället pröva med att alternativt gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen bakåt, tills du hittar melodikrysset.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^