Även moderna hus kan vara värda att vårda och bevara

17 februari 2007 15:55 | Konst & museum, Politik, Trädgård | 1 kommentar

Jag sitter i kulturnämnden i Uppsala. Till kulturnämndens uppgifter hör att yttra sig i kulturmiljöfrågor, bland annat stadsbyggnadsfrågor. Då handlar det inte bara om att vårda äldre bevaransvärda byggnader, inklusive att förhindra om- och tillbyggnader, som förstör deras karaktär.

Till vår hjälp har vi, med skriftligt underlag och i viktigare ärenden i form av föredraganing, den mycket kunnige och omdömesgille stadsantikvarien Dan Thunman. Till det han brukar predika hör, att vi inte får göra oss blinda heller för de estetiska värden och den arkitektoniska karaktär, som utmärker mycket av det som har byggts i modern tid.

Dan Thunman har varit projektledare för en inventering av den bebyggelse som tillkom i Uppsala under åren 1951-1979 – man ska då komma i håg, att Uppsalas befolkning mer än fördubblades mellan åren 1950 och 1980.

Inventeringen, som ingår i det nationella projektet Det moderna samhällets kulturarv, har utförts av antikvarie Marja Eriksson vid Upplandsmuseet och bibliotekarien vid Stadsbiblioteket Ingemar Ehlin. Man har samlat in uppgifter om arkitekt, ritnings- eller byggår och, där så har varit möjligt, byggherre och byggmästare; uppgifterna har i första hand hämtats från stadsbyggnadskontorets arkiv samt ur den ganska omfattande litteraturen om Uppsala. Sen har man genomfört en fältinventering med dokumentation och fotografering.

Ett urval byggnader, som har ansetts särskilt viktiga, har sen lyfts fram stadsdel för stadsdel i den nära 200-sidiga boken i A 4-format ”Uppsala en växande stad – bebyggelse 1951-79” (Upplandsmuseet, Uppsala kommun och Länsstyrelsen i Uppsala län, 2007).

Redovisningen sker stadsdelsvis. Varje avsnitt rymmer karta, beskrivande text och mängder av färgbilder.

Till inventeringens få minussidor hör att den inte har innefattat småhus. Industribyggnationen, ett annat område som saknas i boken, finns dock dokumenterad på annat sätt. Men jag vill sammanfattningsvis betona, att det har blivit en mycket intressant och välgjord bok av den gjorda inventeringen.

I kapitlet om innerstaden hittar man förstås sådant som Stadshuset (Erik & Thore Ahlsén), Västmanlands-Dala nation (Alvar Aalto / Hans Nygren) och Forum-huset (KFs arkitektkontor / Dag Ribbing). Men också Tempo-huset (numera Åhléns) med sin tårtpappersfasad. När jag var ordförande i Laboremus, försökte vi få tillstånd från demonstationsledningen att i Första maj-tåget få bära banderollen Riv Tempo-huset! men fick nobben. Nu är huset alltså snudd på kulturminne!

Själv bor jag i stadsdelen Svartbäcken, på Idrottsgatan 12. Kapitlet om Svartbäcken handlar också om det näraliggande Tuna backar; vi har ju Torbjörns torg som gemensamt centrum. I stadsdelen finns fantastisk äldre bebyggelse som Domarringens skola och Gunnar Leches fantastiska skapelse av hus och lekmiljöer och innergårdar i Tuna backar. Men också nyare bebyggelse, som inventerarna fäster stort avseende vid.

Jag bor i bostadsrättsföreningen Helge, som består av fyra ljusa sexvånings punktkus med toppigt tak, vilket i folkmun har gett husen benämningen ”sockertoppshusen”. Våra hus får i boken inte mindre än en helsidesbild plus två panoramabilder (en av dem också med grannkvarteret Rolf med tegelröda hus med kontrasterande vita balkonger längs Folkungagatan och Torbjörnsgatan i sikte). Arkitekt för husen i båda de här bostadsrättsföreningarna är Hans Skoglund. I boken saknas uppgift om byggherre och byggmästare. Det kan jag bidra med. Byggherre var Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren AB, vilket väl måste tolkas som att byggherre och byggnadsfirma var identiska.

Husen byggdes 1965-1966 på det gamla tegelbruksområdet mellan Svartbäcksgatan och Fyrisån; det ersatte Uppsala Norra Tegelbruk. Vi var de allra första som flyttade in i vårt hus 12an; då saknades fortfarande balkongräcken, men vi bor på bottenvåningen.

Om våra hus kan man läsa följande:

”I den östra delen av kvarteret Helge står fyra punkthus i sex våningar, vilka skapar en fin fond för Idrottsgatan. Punkthusen utmärks av rena, enkla och samlade volymer. Mot söder är fönstren och de indragna balkongerna samlade i en asymmetrisk risalitliknande form, förskjuten åt ena sidan. Balkongernas fronter är ljusblå. De andra fasadernas ytmässighet betonas av de enkla fönsterbanden. Fasaden är putsad i slätputs i två ljust grå nyanser.”

Risalit = svagt framskjutande parti på en fasad från marken upp genom byggnaden.

Jag har alltid tyckt, att de här husen är vackra.

Dock har jag också alltid haft synpunkter på miljön runt husen: den är för steril och kal. Utöver syrenerna, som är fina när de blommar, skulle jag gärna se fruktträd och bärbuskar mellan husen, med fritt fram för var och en som vill skörda eller smaka.

De rabatter som finns längs husen och ut mot Idrottsgatan är dödtrista, är bevuxna med lättskötta men fula buskar. Jag skulle vilja ha rosor och mängder av vackra och färgrika perenner, på vårarna långt fler lökväxter än som finns där nu. Gärna också scilla och vårlök i gräsmattorna.

Vi har på marginalen gjort försök i den här riktningen, med tillstånd också från föreningens styrelse, men lupiner och annat som Birgitta planterade har ryckts bort av någon övernitisk och/eller blomsterokunnig vaktmästare – eller vem det nu var.

Men framför allt borde man ha en helt annan totalansats.

Vad de anläggningsfirmor, som har anlitats, än förstår sig på, så inte är det trädgård!