Estlandssvenskarna och gammalsvenskbyborna

19 februari 2007 11:46 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Jag är est, inte estlandssvensk; dock finns i min släkt svenska familjenamn som Niiholm (Nyholm), vilket jag tror hade att göra med de nära förbindelserna över Finska viken mellan kustbefolkningen i norra Estland, som jag kommer ifrån, och den till stor del svenskspråkiga kustbefolkningen i södra Finland.

När Rustan Rydman ber mig berätta mer om gammalsvenskbybornas öden, saknar jag direktkunskap inte bara för att de avgörande händelserna ägde rum på 1700-talet utan också för att jag inte kommer från den estlandssvenska kulturkretsen.

Jag är naturligtvis sedan tidigare hyggligt påläst om den svenska minoriteten i Estland, men när jag nu ska skriva om den och om gammalsvenskbyborna, får jag färska upp mitt minne med hjälp av böcker, främst Nationalencyklopedin men också till exempel Andres Küngs ”I svenska fotspår. Människor och miljöer i Estlands svenskbygder” (Timbro, 1990).

Gammalsvenskbyborna var estlandssvenskar, närmare bestämt från Dagö.

Det finns mycket tidiga skandinaviska skeppssättningar på Ösel (Saaremaa) i Estland och på den kurländska kusten i Lettland; ytterst ut på den kurländska halvön bodde det för övrigt tidigare ett numera utdött finsk-ugriskt folk, liver. Svenska bosättningar på de estniska öarna i Östersjön och också på sina håll längs östersjökusten finns säkert från 1200-talet och framåt. Den första skriftliga uppgiften om en svensk bosättning i västra Estland härrör från 1294, då svenskarna nämns i Hapsals (estniska Haapsalu) stadslag. Från 1340 finns skriftliga uppgifter om var i Estland det fanns svenska bosättningar. Under svensktiden i Estland (1561-1710) skedde en ytterligare påfyllnad av svenskar.

Svenskarna blev den dominerande folkgruppen på öarna Dagö (estniska Hiiumaa), Ormsö, Odensholm och Rågöarna i nordvästra Estland samt Runö i Rigabukten, också i Rickul på fastlandet. Svenskar fanns också i kommuner, där esterna var i majoritet: Nuckö, Sutlep, Neve, Vippal, Padis och Nargö, den senare en ö utanför Tallinn.

I Tallinn bodde vid mitten av 1930-talet drygt 600 svenskar. Därav förstår man, att svenskarna i Estland har varit en mycket mindre minoritet än svenskarna utgjorde i Finland. Som flest var estlandssvenskarna (vid nordiska sjuårskrigets utbrott 1563) cirka 12.000. I början av 1700-talet rycktes halva den estlandssvenska befolkningen bort av pesten; Nationalencyklopedin uppger, att inte mindre än 1.300 dog bara på Nuckö.

Under den första estniska självständighetsperioden (folkräkningen 1934) var antalet estlandssvenskar 7.641 (= 0,7 procent av befolkningen).

Skolverksamhet på svenska påbörjades i Estland redan på 1650-talet. Vid starten av mellankrigstidens estniska självständighetsperiod fick de nationella minoriteterna omfattande skydd och privilegier: I svenskbygderna fanns ett tjugotal skolor med svenska som undervisningsspråk. I kommuner med svensk majoritet var svenska förvaltningsspråk. Under senare delen av 1930-talet, nationalismens tidevarv i hela Europa, ökade dock trycket mot svenskarna från esternas sida.

Andra världskriget och sovjetväldet därefter slog i realiteten ut det svenska språket och den svenska kulturen i Estland. Större delen av den svenskspråkiga kustbefolkningen i Estland tog sig – delvis med svensk hjälp – över till Sverige under kriget. Kvar i Estland blev cirka 1.200 svenskar, bland dem kvinnor vars män under den första sovjetockupationen hade mobiliserats i röda armén. Men många av dessa skingrades: sändes i väg från sina hembygder och försvann i esternas och ryssarnas mycket större folkdjup.

I det återuppståndna självständiga Estland finns bara spillror kvar av den forna estlandssvenska befolkningen. Bland annat med hjälp av den estlandssvenska kolonin i Sverige har försök gjorts att restaurera en del av den svenska kulturen i Estland, men ett realistiskt antagande är nog, att dess tid i Estland i huvudsak är förbi.

***

Den som är road av musikaliska avtryck från den svenska kulturen i Estland rekommenderas CDn ”Koraler och bröllopsmusik från Runö” (Caprice CAP 21514). Där finns psalmer på en uråldrig svenska plus bröllopsmusik på fiol, alltsammans bandat 1938.

***

Svenskbyborna är benämningen på ättlingar i Ukraina till den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Denna kom i tvist med den svenske adlige godsägaren Stenbock på Dagö och anvisades, när de vände sig till den ryska kejsarinnan Katarina II, cirka 13.000 ha mark i ett av ryssarna från turkarna erövrat område i södra Ukraina. Cirka 1.000 estlandssvenskar från Dagö gav sig i väg dit, men när de anlände år 1782, hade mer än hälften, främst barn och äldre, dukat under av köld och sjukdomar. Deras anvisade område reducerades också genom tyska bosättningar – det som återstod kom att benämnas Gammalsvenskby. 1904 var deras antal åter, trots vidareflyttning både till Sibirien och till Canada, uppe i 710.

Missväxten och sovjetiseringen under 1920-talet ledde till strävanden att återvända till det ursprungliga moderlandet, Sverige. 1929 utvandrade 885 personer till ett Sverige, som också det var drabbat av ekonomisk kris. Trots detta lyckades flertalet, bland annat genom insamlingar för inköp av gårdar, finna ny bärgning i Sverige, främst på Gotland och i Västergötland. Men 240 av dem återvände besvikna till Gammalsvenskby och grundade där ett kollektivjordbruk med namnet Sveriges Kommunistiska Parti!

Under 1930-talet drabbades Gammalsvenskby liksom övriga Sovjetunionen av Stalins arresterings- och deporteringsvåg, och ännu värre blev det efter det att en del gammalsvenskbybor hade samarbetat med tyskarna under deras ockupation av Ukraina: mellan 200 och 300 skickades till läger i Sibirien.

Sen har tiden gjort sitt. Men en liten rest av de dagösvenskar, som utvandrade till Ukraina, finns fortfarande kvar i Gammalsvenskby.