Några ord till min döda mamma

20 februari 2007 15:20 | Ur dagboken | 5 kommentarer

Min mamma, Edla Kokk, född som Edla Elfride Sankmann den 13 mars 1915 i den lilla estniska kustbyn Juminda vid Finska viken, dog den 14 februari 1994.

Jag hade talat i telefon med henne – hon låg till sängs hemma – och förstod hur dålig hon var. Trots att hon med svag röst protesterade, lyckades jag dirigera en ambulans till hennes hem i Juniskär, och så kom hon in till Sundsvalls sjukhus. När jag ringde henne dit, blev jag – felaktigt, visade det sig – övertygad om att jag hade lyckats rädda livet på henne.

Mina båda bröder, Matti och Mikko, hann till sjukhuset men lämnade henne i samma falska tro att hon var på bättringsvägen. Jag hann aldrig träffa henne igen. Sista gången jag såg henne var i kistan inför begravningen i kapellet på kyrkogården i Mjösund. Där låg hon, en blek och mager skugga av sitt forna jag. Jag såg med ömhet på hennes ansikte med dess en smula utstående ”estniska” kindknotor.

Min pappa hade dött tidigare och begravts på samma kyrkogård. Vid hans begravning höll jag ett minnestal till honom, i kapellet, som en del av själva begravningsakten.

Jag kände starkt, att jag var skyldig mamma samma sak.

Det visade sig vara ännu svårare, både att skriva talet och att hålla det.

I dag, när jag bläddrade i mina arkivpärmar, hittade jag av en slump det tal jag höll:

I måndags, en vecka efter mammas död, sätter jag mig äntligen ned för att skriva de sista ord jag har föresatt mig att säga till mamma. Jag försöker mana fram alla ljusa och lyckliga minnen – och de är många – men jag kan först inte formulera något enda av dem. Det är så svårt så svårt. Ögonen grumlas. Fingrarna blir fumliga. Inuti gnager en stor svart sorg.

Döden kom väl inte helt oväntat. I själva verket hade mamma och jag i våra talrika telefonsamtal till och med skämtat om den. För så gör vi ju: håller en sköld av, ibland skämtsamma, besvärjelser framför oss, så att vi slipper se det vi inte vill se, fastän vi ju vet, att det vi vill skjuta ifrån oss ändå måste komma.

Och så, i sanningens minut, står man där lika naken och skör som när man kom till världen.

Den här mamman har, allt sen den stunden, gett oss barn så mycket kärlek och stöd och trygghet, att det är svårt att beskriva för några andra.

Detta trots att hon själv, under de år jag och Matti och Mikko var små, levde igenom några av de svåraste åren i sitt eget liv.

Lilla Estland, som vår familj kommer ifrån, upplevde under kriget rysk och tysk ockupation. När ryssarna stod vid gränsen för andra gången, gav sig vår familj i väg, först till Finland. Det var i februari månad 1944, och mamma var i åttonde månaden; lillebror Mikko är född i Finland 1 april det året.

Och hur måste det inte ha varit för mamma och pappa att tvingas fly från sitt eget land, lämna föräldrar och syskon och vänner, förlora allt de ägde och hade?

Så småningom hamnade vi i Sverige. Vi kom i land i Löran och fann, sommaren 1945, det hem i Juniskär, som ända fram till nu har varit mammas. Det hem där vi pojkar tillbringade vår barndom och ungdom. Det hem där det fanns en hyresvärd med namnet Kjell, som snart kom att bli som en medlem av familjen. Det farmors hem, där Anna och Joakim och Kerstin och Matti har upplevt snörika sportlov och lyckliga sommardagar med båtutflykter ut till öarna, med samma matsäck som papporna fick på sin tid: Guldus och limpsmörgås, kubb och sockerdricka.

Själv minns vi, som är mammas tre pojkar, vår barndom i Juniskär som en tid av ljus och lycka. Juniskär var visserligen fattigt, och vi var ännu fattigare. Men i vårt hem fanns omtanke och trygghet, en märkvärdig generositet trots de magra villkoren. Även andra barn upplevde det här och har efteråt vittnat om det; för några av våra kamrater blev huset vid stranden ett andra hem. Kring vår mamma fanns en strålglans av värme och trygghet och, på lördagseftermiddagarna, när man kom hem från skolan, en doft av nybakta bullar. Läste gjorde hon också, mer än några vuxna vi kände och helt andra saker än de flesta andra med sexårig folkskola. Med det i ryggen, och med hjälp av pappas magra plånbok och Erlanders begynnande folkhem, fick vi möjligheter att studera och fick så småningom arbeten och inkomster, som aldrig förunnades mamma och pappa.

I en av de muminböcker jag har läst för mina egna barn finns en bild: Muminfamiljen sitter vid en eld. Runt omkring finns ett hotfullt mörker, men bilden av familjen runt elden präglas ändå av trygghet och värme.

Och just så var det. I en mörk tid av våld och krig och kaos lyckades ändå våra föräldrar – och inte minst vår mamma – ge oss den trygghet vi än i dag bär med oss.

Den 11 februari 1944, då vår familj lämnade Estland, var mammas svåraste uppbrott. Hon fortsatte år efter år att längta efter den bit jord, som var hennes. Men efter hand rotade hon sig i sitt nya land. Juniskär blev hennes nya hem, och det var här i det nya hemlandet, som hon – trots att hon fick glädjen att uppleva sitt gamla hemlands nyvunna frihet – till slut ville och nästan på dagen 50 år senare fick sluta sina dagar.

Här mamma, ska du få din sista vila vid pappas sida.

Vi sörjer dig och saknar dig. Men du ska också veta, att hos oss, som finns kvar, finns det ljusa minnet efter en djupt älskad människa. Det minnet, glädjen över allt det fina du gav oss, är det vi kommer att bära med oss under resten av våra liv.

Puhka rahus, kallis ema.

5 kommentarer

  1. Det var en fin postning om din mor.

    Min far dog för 15 år sedan, och vid graven sade jag bara ”Tack för allt lilla pappa”.

    Min mamma lever än, men har gått in i den slutliga mentala dimman och känner inte igen mig längre, och när hennes tur kommer, om den kommer före min, så kommer det att dröja en tid innan jag har hittat tillbaka till den mamma jag hade en gång, en mamma som också var fantastisk, alltid glad, alltid hjälpsam alltid stöttande och uppmuntrande och omtyckt av absolut alla, tog aldrig ut sorger i förväg och grävde aldrig ner sig gamla sådana. Men den dagen kommer nog – om jag får leva. Just nu är hon bara en evigt molande sorg, ett ständigt gnagande dåligt samvete, som jag är ensam om eftersom jag inte har några syskon.

    Comment by Kerstin — 2007 02 21 23:49 #

  2. Ja, jag tyckte också det var en väldigt fin text.

    Sen så måste jag skriva lite om just omsorgen och äldre. Jag brukar lyssna ganska mycket på Arne Kjörnsberg, som jag ofta stötte på när jag bodde i Borås. Han talade mycket om kampen mot ensamheten som vår tids stora samhällsfråga. Hur man får bort den strukturella ensamhet som vi byggt upp kring framför allt äldre.

    Jag börjar uppleva att de sista av mina mor- och farföräldrar börjar bli dåliga och om några år kommer behöva oerhört mycket stöd. Redan nu kommer det dåliga samvetet om att man inte kan vara där och ställa upp. Samtidigt också vreden mot äldrevården när man ser hur personalen inte har tid att prata med människor. Att man samtidigt gör allt till en institution där social kontakt patienter emellan, utflykter och kultur inte alls prioriterar gör mig ännu argare.

    Comment by Jonas Ryberg — 2007 02 21 23:57 #

  3. Till Kerstin Berminge: Jag förstår din sorg över vad som har hänt din mor.

    Min mamma, som är föremålet för texten som är utgångspunkten för vårt tankeutbyte, hade en väninna, en ingermanländska, som drabbades av senildemens och måste tas in på ett vårdhem. Hon kände fortfarande igen min mamma och blev glad över besöken, men ofta – också i min mammas närvaro – gjorde hon saker som hon inte skulle ha drömt om att göra, innan den här åkomman drabbade henne. Hon for till exempel i våldsam vrede ut mot personalen och anklagade den för att ha stulit hennes pengar. I själva verket låg hennes portmonnär på någon hylla där hon själv hade lagt den; hon kom bara inte i håg, vad hon hade gjort av den.

    Jag är förstås glad över att min mamma hade sin intellektuella förmåga och sitt minne kvar ända tills hon dog.

    Comment by Enn Kokk — 2007 02 22 11:33 #

  4. Till Jonas Ryberg: Med min mamma var det aldrig något sådant problem, trots att hon under slutet av sitt liv levde som ensamstående; pappa dog före henne. På övervåningen i huset där hon bodde fanns nämligen den av mig i talet omnämnde Kjell, Kjell Nordin, som ägde huset och alltså var vår hyresvärd men som vi alla tidigt kom att betrakta som en del av familjen. Redan när pappa levde och TVn kom, beslöt sig mina föräldrar och Kjell för att köpa TV tillsammans, och Kjell var alltså varje kväll nere hos mamma och pappa – såg på TV och drack kaffe tillsammans med dem.

    När pappa dog, började mamma och Kjell göra ännu mer tillsammans – lagade mat och åt tillsammans och annat sådant. Kjell var yngre än mamma – han lever fortfarande – och kunde hjälpa henne med saker hon inte klarade av. För mig och mina bröder gav det en fullständig trygghet: det kunde inte hända mamma något, och behövde hon assistens, fixade det sig, utan att vi var där.

    Vi har fortfarande en nära kontakt, per telefon och genom besök, med gamle Kjell.

    Det du skriver om äldrevården är viktigt. Jag tror att en av förklaringarna till att vi förlorade valet var det berättigade missnöje, som fanns bland många äldre. Den senaste modetrenden inom äldrevården, att alla blir glada och nöjda bara de får bo kvar hemma och får lite hjälp och så mat (sådan den nu är), har jag aldrig trott på. Visst ska äldre få bo kvar hemma, så länge de själva vill och kan hantera sin tillvaro. Men tröskeln för att få komma till ett äldreboende har blivit alldeles för hög. Och i realiteten skulle det behövas ett helt spektrum av serviceboenden för äldre med olika grader av tjänster och med rimlig personaltäthet, i kommunernas egen regi. Det måste få kosta skattepengar.

    Comment by Enn Kokk — 2007 02 22 11:53 #

  5. Tack för vänlig medkänsla, det är dock egentligen inte mig det är synd om (fast jag tycker detsjälv ibland :-)), utan min mamma, och hon är inte ensam.

    Det värsta av allt är att man drogar ner nästan alla gamla idag, och gammal anser läkare att man är när fyllt 65.

    Mamma började bli dement, men hade fortfarande mycket kvar av sitt gamla jag, och hela sin sociala förmåga, när hon just fick plats på ett av de där hemmen som alla önskar skulle finnas fler av idag. Där började man droga ner henne. Jag förstod ingenting i början, och när jag väl förstod var det för sent.

    Jag känner idag en otrolig skuld för att jag, utan att förstå det, bidrog till att man tog ifrån min mamma minst ett, kanske flera av hennes sista år med medvetenhet och förmåga att göra något själv.

    Visst, gärna fler hem för äldre, men framför allt mindre nerdrogning av dem. På grund av den hemsida om mamma som jag lade ut på nätet, i förtvivlan och en önskan att varna andra, har jag fått en hel del kontakter med andra människor som upplevt ssamma sak som jag, vad gällt deras åldriga anhöriga.

    Det som händer gamla människor är ibland så förfärligt att jag blir rasande bara jag tänker på det och väldigt mycket, av det som skrivs i massmedia, är i själva verket grundade i rena missförstånd.

    För den som är intresserad eller har egna äldre föräldrar som är på väg, kanske min hemsida om vad som hände mamma kan vara till viss hjälp, och kanske rädda någon annan gamling.

    Comment by Kerstin — 2007 02 25 3:56 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^