V&S stör högeralliansens världsbild

Vin & Sprit, med rötter i det svenska alkoholmonopolet men numera ett konkurrensutsatt företag, finns bland de främsta företagen på högerregeringens säljlista.

Är det ett skakigt och förlustbringande företag?

Nej. V&S Group är en ledande tillverkare av sprit och distributör av vin i norra Europa och – främst tack vare Absolut Vodka, som är världens tredje största premiumspritmärke – ett av världens tio största spritdrycksföretag. Koncernen bedriver egen verksamhet i tio länder och har försäljning på cirka 125 marknader. Koncernens omsättning det senast redovisade helåret, 2005, var 9,8 miljarder kronor och antalet anställda 2.500. Under de första åtta månaderna av 2006 har tillverkningen av Absolut Vodka slagit nytt rekord – försäljningen har under perioden ökat med 7 procent. Enligt delårsrapporten januari-september 2006 ökade koncernens rörelseresultat för perioden till 1.634 MSEK (1.379) eller med 18 procent i förhållande till motsvarande period föregående år, exklusive realisationsvinster med 13 procent.

Varför vill då den nya högerregeringen sälja detta framgångsrika företag? Ja, om någon tror, att det är av nykterhetspolitiska skäl, är vederbörande ute och cyklar – finns det någon privat köpare, som skulle kunna tänkas ha som målsättning, att V&S skulle sälja mindre? Svaret på frågan är i stället, att V&S Vin & Sprit AB är helägt av svenska staten. Och det stör högeralliansens världsbild, att ett statsägt företag, i konkurrens med globala privatägda spritjättar, har kunnat bli ett vinstgivande världsföretag. Sådana exempel på blandekonomi får inte finnas!

Den förenklade bilden av V&S är att det är ett gammalt statligt tillverkningsmonopol, som gjorde ett lyckokast genom den internationella lanseringen av Absolut Vodka. Men inte heller framgången med Absolut Vodka kom av sig själv: Absolut-flaskan fick en perfekt design. Lanseringen i USA var inte gratis och har sedan skördat nya framgångar genom ett tillsammans med amerikanska Jim Beam Global Spirits & Wine Inc hälftenägt (49 procent) sälj- och distributionsbolag.

I världen utanför USA och Norden sker försäljningen genom Maxxium, ett bolag som till 25 procent vardera ägs av V&S, Jim Beam Global Spirits & Wine Inc, franska Remy-Cointreau, inklusive till exempel nederländska Bols plus Passoa, Charles Heidesieck med flera, och den skotska whiskytillverkaren Edrington Group, med Famous Grouse, Highland Park, MacAllan samt, för annan distributör, Cutty Sark.

Och inte nog med det: V&S (alltså svenska staten) äger tio procent av sin amerikanska partner Jim Beam Global Spirits & Wine Inc (med Jim Beam bourbon, Canadian Club, Teacher´s och Lord Calvert blended whisky, Laphroaig och The Dalmore singel malt scotch, Sauza tequila, Courvoisier cognac, Ronrico rom, Larios gin, Sourz drinkmix, Cockburn´s portvin, Harveys Bristol Cream sherry, viner som Geyser Peak, med mera med mera).

Det var länge sen Vin & Sprit var ett gammaldags statligt monopol med tillverkning bara för den svenska marknaden: Renat, OP, Gammal Norrlands, Östgöta Sädes, Skåne, Bäska droppar och allt vad brännvinerna heter, Grönstedts Monopole cognac, Star Dry gin, Marezzo vermouth, Carlshamns punsch, Blossa glögg, Kaptenlöjtnant och Stiernan likörer… Fast ändå är det just ett kulturmord att sälja ut allt det här till en, sannolikt penningstinn och globalt agerande, utländsk spritjätte. Kommer den att ha en aning om att Rönnerdahl blandade sitt kaffe med just Kron?

När V&S inledde sitt segertåg över världen, agerade företaget just med hänsynstagande till lokal dryckeskultur. Danska Danish Distillers, företaget med Aalborg-snapsarna och Gemmel Dansk, införlivades med varsam hand. I Finland lyckades V&S köpa de fina likörmärkena Lapponia och Chymos. I Polen och Tjeckien köpte V&S stora fullsortimentsföretag med många lokala märken. I Estland och i Norge (hälftenägt) starka distributionsföretag. Alltsammans utgjorde en nordeuropeisk expansion (till vilken man väl också måste räkna Danish Distiller´s gränshandelsföretag i Tyskland).

Nu inriktar i stället V&S´ ledning med Bengt Baron i spetsen företaget på att bli ett premiummärkesföretag; mycket riktigt var Baron boss för Absolut Vodka, innan han blev koncernchef. Enligt min mening borde det ena inte utesluta det andra. Kompletteringen av Absolut Vodka med andra premiummärken – jag återkommer till detta – borde inte ha beövt betyda
att det tjeckiska företaget såldes;
att likörer enligt beslut inte ska vara ett prioriterat område – päronkonjaken Xanté och körsbärslikören Peter Heering har sålts av (ett kulturmord! – vad ska V&S förresten göra med de fina finska likörerna?);
att vintillverkning enligt beslut inte ska ingå i koncernens verksamhet (koncernens sydfranska vingård Rabiéga har sålts, liksom, tillsammans med sin danska ägare Østjysk Vinforsyning, den franska vingården Albert Sounit).

Nej detta vore inte min väg, om jag hade makten att bestämma. Finge jag bestämma, skulle V&S fortsätta med den tidigare geografiska expansionen med övertagande (och vårdande!) av starka lokala företag i till exempel Baltikum, forna Östeuropa och, varför inte, som jag tidigare har varit inne på, i Georgien. På kuppen kunde vi då kanske hjälpa de uppköpta företagen att exportera sina produkter – till exempel den estniska likören Vana Tallinn, ungerskt paprikabrännvin, serbisk Slivovic och georgiskt vin – hit, inte bara sälja Absolut Vodka på deras marknader.

Det här betyder inte, att jag är emot V&S´ lyckosamma expansion på premiummärkesmarkanden för sprit. Absolut Vodka i dess olika smakvarianter är och förblir ett lyckokast. I England har V&S köpt det anrika Plymouth Gin, ginen på vilken urdrymartinin gjordes, och dessutom – törs jag påminna det likörhatande V&S om det? – den av engelsmännen älskade gin- & björnbärslikören Plymouth Sloe. Senast köpte V&S det snabbt expanderande rommärket Cruzan Rum, som tillverkas på den före detta danska öbesittningen S:t Croix. (Däremot avser V&S, trogen sina nya dumma målsättningar, att avyttra destillereier för matlagningsvin med mera i Florida, vilka kom med på köpet.)

Gå gärna vidare och köp också välrenommerade tequila-, whisky- och calvadosmärken.

Men släpp inte de lokala marknaderna med sina särpräglade dryckeskulturer. Och tänk om i fråga om vin-, likör- och gärna också öltillverkning.

I fråga om vinet, har V&S inte bara sålt de egna vingårdarna utan också smalnat av innehållet i sina vinkällare. Borta är de många franska slottsvinerna, som tidigare fanns där i så riklig mängd. Nu gäller bag-in-box och några få jättestora tillverkare.

Det senare betyder inte, att kvaliteten är dålig; man har valt tillverkare, som kan leverera hyggliga viner till bra priser: spanska Codorniù (Raimat, Baron de Ley med flera), amerikanska Gallo (Turning Leaf med flera), chilenska Viña San Pedro (Gato Negro med flera) och inte minst australiska Fosters (Penfolds, Wynns, Rosemount).

Fosters har för övrigt i dagarna slutit avtal med V&S om att V&S ska ta över försäljningen i Nordeuropa av Fosters samtliga varumärken, alltså även till exempel Lindemans, Wolf Bass, Matua Valley med flera.

Om detta bara är ett uttryck för att Fosters ser V&S som en effektiv affärspartner eller om den australiska öl- och vintillverkaren också har ambitioner att utvidga sitt (i dag lilla) spritsortiment kan man inte veta.

Vi vet dock redan, att en europeisk branschjätte, franska Pernod-Ricard, vill komma över V&S, i vart fall Absolut Vodka (och kanske övriga premiummärken). Man kan nog anta, att EUs konkurrensmyndigheter kommer att vilja ha ett ord med i laget, och då kan V&S komma att styckas.

Själv tror jag dock, att det finns ännu en spekulant, som är om möjligt ännu mer sugen: V&S´amerikanska partner Jim Beam Global Spirits & Wine Inc. Det finns flera skäl för detta antagande. Absolut Vodka är, genom det med V&S gemensamt ägda sälj- och distributionsföretaget i USA, en kassako och ett lockbete i varusortimentet, som man knappast vill bli av med. V&S äger tio procent av Jim Beam Global Spirits & Wine Inc. Och Bengt Baron har sedan lång tid mycket goda kontakter med ledningen i sin amerikanska samarbetspartner.

När den finska motsvarigheten till V&S, Altia, sålde exportvarumärket Finlandia Vodka till ett amerikanskt företag, blev det ett jävla liv på finnarna: En folkrörelse uppstod, vars främsta mål var att stoppa en eventuell utlandsförsäljning också av nationalklenoden Koskenkorva. Altia och Koskenkorva är fortfarande i finska statens händer.

Om någon vill starta en namninsamling för att behålla V&S, Absolut Vodka, Renat och Evert Taubes och Rönnerdahls Kronbrännvin i svenska statens – svenska folkets – händer, skriver jag gärna på.

Lisa Tetzner: Det hände vid sjön…

En av de författare jag i bokslukaråldern älskade mest var Lisa Tetzner (1894-1963) – jag har skrivit om henne under Kulturspegeln, Barnkultur.

Framför allt var det hennes böcker om Sotarpojken och om Barnen i 67an, som gjorde starkt intryck på mig. I båda fallen handlar det om spännande berättelser med stark social medkänsla, i det senare fallet också om böcker med udden riktad mot nazismen.

De här böckerna publicerades ursprungligen i sina svenska utgåvor på Axel Holmströms förlag, men de slog igenom stort först när detta förlags utgivning hade tagits över av Tidens förlag.

Jag visste inte ens, att Bonniers också hade gett ut ett par böcker av Lisa Tetzner; dem kom jag aldrig i kontakt med under min folkskole- och realskoletid. Men nu har jag genom Tradera hittat två bonnierutgåvor. Jag gissar att Bonniers plötsliga intresse för Tetzner hade att göra med Tidens stora framgångar med hennes böcker.

Till bilden hör att Bonniers under den här perioden inte var vådsamt framgångsrikt i sin utgivning av barn- och ungdomsböcker – det räcker med att nämna Astrid Lindgren, som utkom på Rabén & Sjögren. Bonniers ungdomsbokserie Önskeböckerna minns jag dock från bokslukaråren: där fanns W E Johns´ Biggles-böcker, Louis De Geers böcker om Singleton, A Chr Westergaards böcker om Klitt-Per och, inte minst, Martha Sandwall-Bergströms böcker om Kulla-Gulla. Men när jag nu tittar på den långa utgivningslistan, väcker de flesta författare och titlar inga som helst associationer.

Två böcker av Lisa Tetzner fanns där alltså också.

Den jag har hunnit läsa ger en nyckel till hur Bonniers kunde ge ut de här böckerna. Den gavs först ut i Sverige redan 1936, alltså innan Tetzner hade hunnit bli ett stort namn här i Sverige. Titeln var då ”Hövdingen i Huller om buller”. 1954 återutgavs den under den mer adekvata titeln ”Det hände vid sjön…” (översättning Stig Kassman) – dess originaltitel är nämligen ”…was am See geschah”.

”Det hände vid sjön…” är en bitvis rolig och ganska charmig bok, dock inte i klass med Tetzners allra bästa böcker.

Dess huvudpersoner är Rosmarin von Stetten och August Holt, den senare även kallad Timjan. Redan de här örtagårdsnamnen understryker det sagoaktiga i berättelsen. Det senare förstärks av att handlingen delvis utspelar sig på ett slott, att det i släkten von Stetten en gång i världen fanns en god och en ond broder och av den myt som berättas om den fattige Hannes, som sägs gå igen i slottet.

Men Lisa Tetzner skulle inte vara Lisa Tetzner, om berättelsen inte också skulle ha ett socialt tema, om klasskillnader. Rosmarin von Stetten kommer från en rik och fin familj och lyckas väl i skolan. August Timjan Holt är ett föräldralöst barnhemsbarn, som veckans alla dagar ambulerar mellan olika familjer i byn, hos vilka han får arbeta hårt för en smula mat och lite klädtrasor; i skolan går det förstås inte heller så bra.

Det finns en ännu märkligare likhet mellan de båda pojkarna, som aldrig har träffats, än kryddnamnen: de är till utseende förbluffande lika varandra. Den förväxling, som inträffar, underlättas av att Rosmarin von Stetten är på tillfälligt sommarbesök hos släktingar på slottet, släktingar som han heller aldrig tidigare har träffat.

De båda pojkarna träffas av en slump och råkar under en roddtur på sjön ut för ett olyckstillbud; de är båda nära att drunkna. Men eftersom de har tagit av sig kläderna, förväxlas de, när de räddas: Rosmarin von Stetten får på sig Timjans klädtrasor och hamnar i herdens koja. August Timjan Holt får på sig Rosmarins fina kläder och förs till slottet.

De beslutar sig – av skäl som vi kan lämna åt nya läsare att upptäcka – för att spela med i sina nya roller. De får därmed helt nya erfarenheter, inte alldeles lätta att bära, visar det sig: Timjan njuter av den goda och rikliga maten på slottet, men han saknar bordsskick och annat skick och kommer till korta, när privatläraren anländer. Rosmarin får kämpa med halm som sticker ut ur säcken han ligger på, med smuts och med arbetsuppgifter han inte klarar av.

Naturligtvis avslöjas alltihop så småningom, delvis under ganska dråpliga former. Dock belönas Timjan av Rosmarins familj med skolgång och uppehälle; han återvänder senare i livet till byn, nu som lärare.

Den som gör jämförelser med Mark Twains 1800-talsklassiker ”Prinsen och tiggargossen” gör alldeles rätt. Det finns i slutet av boken till och med en verbal referens till föregångaren.

Det betyder inte, att Lisa Tetzner har kopierat Mark Twains historia, bara använt sig av dess förväxlingstema.

Lotta Gröning om Enn Kokk och Mona Sahlin

Ytterligare en gammal arbetskamrat från 68an, socialdemokratiska partistyrelsen, Lotta Gröning, har på sin Aftonbladet-blogg kommenterat det jag har skrivit om Mona Sahlin:

Enn Kokk
Skrivet av Lotta 21 december 2006, klockan 21:59

har kritiserat Mona Sahlin.

Enn Kokk är en mycket klok person som jag högaktar. Jag har jobbat med honom i flera år på socialdemokraternas partikansli 68:an. Då var han kunnig, mycket rolig och sa egentligen aldrig ett ont ord om någon. Under EU-omröstningen var han den enda på sossarnas partikansli som var emot EU. Även då gjorde han det med humor. Jag minns att i Norge bildades det en grupp mot EU som kallade sig blondiner mot EU. Deras budskap var att blondiner har alltid roligast.

Enn Kokk skrev en krönika där han utnämnde sig till en lätt skallig blondin mot EU.

När han nu kritiserar Mona Sahlin är det ovanligt. Men han jobbade med henne länge.

Han är inte ensam om att tycka att hon är grund och inte tillräckligt kompetent. Det var samma orsaker hon föll på förra gången. Det var inte i huvudsak tobleroneaffären.

Det är svårt med Mona. Antingen gillar man henne, eller inte. Hon är ingen enande kraft och ingen som folk i allmänhet gör vågen för.

Jag tycker det är svårt.

Jag tycker socialdemokratin behöver en ny kraft, inte en av de gamla rävarna.

Per Tenggren om Enn Kokk och Mona Sahlin

En av mina gamla arbetskamrater på 68an, socialdemokratiska partistyrelsen, Per Tenggren, Perten kallad, har på sin blogg kommenterat det jag har skrivit om Mona Sahlin:

”Gamle biträdande partisekreteraren Enn Kokk har på sin blogg haft synpunkter på Mona Sahlins eventuella partiledarkandidatur. Slarver är hon och så saknar hon ideologiskt djup. Efter att ha arbetat på samma expedition som Enn Kokk kan jag nog med viss sannolikhet säga att vi är alla slarvrar i Enns ögon. Jag kommer ihåg mina första PM som kom tillbaka i internposten, kriarättade med röd penna. Jag har aldrig sett så mycket rödfärg i mitt liv, vare sig före eller efter.

Men det där med ideologiskt djup stör mig lite. Man undrar vem som passerar Enns ideologiska nålsöga. Messing? Nuder? Någon annan? Mona tycker jag har en god ideologisk känsla och framför allt en osedvanligt god kommunikativ förmåga. Mona har också känsla för nya strömningar i samhället. Jag känner Enn som en klok person. Men här är Kokk vilse i pannkakan.”

Det var nog ingen PM av Per Tenggren jag rättade utan snarare ett utkast till ett partistyrelseprotokoll – jag var huvudansvarig för de här protokollen. Jag kan trösta Per med att det blev bra till slut. Ingvar Carlsson sa till mig, när han satt och läste VU- och partistyrelseprotokoll för sina memoarer, att det var ovanligt välskrivna protokoll.

Jag noterar med intresse, att Perten inte gör något försök att vederlägga mig i sakfrågan. Och hur skulle han kunna – vi vet ju alla som var med, att min beskrivning är korrekt.

Pertens försvarslinje blir i stället, att vi ju alla (i Enn Kokks ögon) är slarvrar. Nå, inte alla. Men om vi tar Pertens utsaga som en självbekännelse, vill jag gärna mildra kritiken genom att tillägga, att han, ibland, var en mycket charmfull och trevlig slarver.

I vilka avseenden lämnar jag därhän, eftersom ju Per Tenggren veterligen inte kandiderar till partiledarposten.

Den andra delen av hans resonemang bommar totalt måltavlan – Per Tenggren skulle inte skriva så, om han hade läst allt vad jag har skrivit på den här bloggen i den aktuella frågan.

För det första har jag aldrig bestridit att Mona Sahlin också har goda sidor, till exempel några av de egenskaper som Per T nämner.

För det andra vet alla som har läst mina inlägg i partiledarfrågan, att min huvudkandidat hela tiden har varit Wanja Lundby-Wedin.

Folkpartiet vill att eleverna bara ska tala svenska i klassrummet

Folkpartiet i Malmö vill att eleverna bara ska tillåtas tala svenska i klassrummet.

Det kan bli intressanta engelsklektioner.

Musik i midvintertid

De många lediga dagarna kring nyår använder jag bland annat till att lyssna på musik.

Sent i fredags kväll såg jag och Birgitta till exempel ”Bruce Springsteen: The Seeger Sessions” i SVT 1. Jag har skrivit utförligt och uppskattande om Springsteens seegertolkningar – se under Kulturspegeln, Musik -, givetvis också sett filmavsnitten på skivan. Ändå var det helt underbart att se Springsteen och bandet i full aktion i S:t Luke´s Church i London.

En del av nyårsaftonen tillbringade jag och Birgitta med att på glasverandan lyssna på Arvo Pärts musik på CDn ”Da Pacem” (Harmonia Mundi HMU 907401, 2006), som jag fick av Birgitta i julklapp. Eesti filharmoonia kammerkoor (Estniska filharmoniska kammarkören) framför under ledning av Paul Hillier nio verk av Pärt, både à capella och till orgel.

Arvo Pärt (född i Paide, Estland, 1935) är inte bara Estlands störste nu levande kompositör; han hör i dag till de största namnen i världen: spelas överallt.

Från 1968 och framåt, då Pärts musik fick en allt mer religiös inriktning – Pärt är djupt troende ortodox – och dessutom tog sig nya experimentella former, började han censureras i det dåtida Sovjetestland. 1980 emigrerade han, först till Wien, sen till Berlin. Därefter har hans musik gjort ett veritabelt segertåg över världen.

Mer religiöst inriktad musik blev det på nyårsdagen. Vi åkte fram och tillbaka till Uppsala för den traditionella nyårskonserten med i år femtioårsfirande Uppsala akademiska kammarkör (UAK). Utöver den skönsjungande blandade kören medverkade Drottningholms barockensemble med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och, som sångsolister, Karin Roman, sopran, Monica Groop, alt, Rufus Müller, tenor, och Lars Arvidson, basbaryton. Alla dessa ledde dirigenten Stefan Parkman till ett njutbart samspel.

Två verk framfördes.

Först Sven-David Sandströms (född 1942) ”Magnificat”, som efter premiärframförandet vid Europäische Musikfest i Stuttgart förra året här hade kompletterats med fyra nya satser. Jag är imponerad av vad jag fick höra.

Efter pausen blev det dags för Georg Friedrich Händels (1685-1759) ”Messias”. Vilken musikälskare minns inte hallelujapartiet, här framfört med bravur av kören:

”Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

Skönt var det också, trots att jag har grava invändningar mot textbudskapet i hela ”Messias”, att höra sopranen Karin Roman sjunga till exempel denna aria:

”Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Före konserten, i pausen och vid mottagningen efter konserten träffade vi förstås en rad bekanta; under konserten satt förresten Robert Sundh och hans hustru precis framför oss. Vi träffade till exempel landshövdingen Anders Björck med hustru Py-Lotte; Björck passade på att från en honom närstående källa återberätta interiörer från Mona Sahlins tid på näringsdepartementet. Vi träffade våra gamla vänner Käthe och Hans Elmgren, som ville veta, vad vi ansåg i partiledarfrågan. Vi träffade givetvis kulturnämndens avgångne ordförande Kees Geurtsen (s) och hans hustru Kerstin som är alt i UAK, även den nye oppsitionsledaren i kulturnämnden, Peter Gustavsson (s), som jag sammanförde med Lars och Carina Burman; Lars arbetar med universitetets kultursatsningar.

Väl återkomna till Öregrund slog vi oss, efter några skivor rostbiff och lite rödvin, ner framför TVn: En ny högtidsstund väntade i SVT 1: ”En sång till Mikael”. Mikael var förstås Mikael Wiehe, en av mina svenska favoriter. Även han börjar bli till åren, 60 närmare bestämt – och med anledning av detta ställde ett antal fina artister till med ett hyllningskalas med publik. Inför 20.000 personer hyllades han med egna låtar vid malmöfestivalen av Thåström, Timbuktu, brorsan Thomas, Lisa Ekdahl, Ebba Forsberg, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck och kanske fler, som jag för stunden inte kommer på. Och så fick Wiehe själv sjunga. Han intervjuades också om sitt verk, sina övertygelser och, förstås, om sin relation till den avlidne vännen Björn Afzelius. Skönt med en människa som vågar stå för något!

Nominerad i omröstningen om bästa politiska blogg 2006

Jag fick tips om att jag har blivit nominerad – av vem vet jag inte -till omröstningen om bästa politiska blogg 2006. Omröstningen, som pågår till 7 januari, äger rum på Bloggen Bent

Lite förvånad är jag. Jag vill ju inte bestrida, att den här bloggen, också, är politisk. Men den är ju så mycket mer: en blogg om kultur, om trädgård, ibland hejdlöst personlig.

Rose-Marie Södergren med Kulturbloggen utmanade mig nyligen att svara på bloggvärldens långa bloggenkät. Jag deltar sällan i den sortens aktiviteter – jag är en obotlig ensamseglare – men jag gör den här gången ett undantag.

1. Hur länge har du bloggat?

Knappt ett år om den egna bloggen räknas. Men dess förinnan hade jag skrivit långa kommentarer på dotterns, Kerstins, och hennes mans, Bos, bloggar.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?

Jag hade inte erfarenhet av mycket mer än de båda nämnda bloggarna – hade dock, i någon utsträckning, varit inne på andra bloggar. Det de här kontakterna gav var en ahaupplevelse: en blogg måste inte vara si eller så; en blogg gav en fantastisk möjlighet att forma sin egen och högst personliga arena.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Det är väl inte ett riktigt adekvat uttryck i mitt fall. Men den första blogg utanför familjesfären jag läste med uppskattning var Rose-Marie Södergrens Kulturbloggen.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?

Jag har inga som helst problem med dem. Jag är en gammal yrkesskribent, och jag visste från början, vad jag ville göra.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?

Det femtontal bloggar jag har permanent länk till kollar jag varje dag. Andra uppsöker jag, om jag blir tipsad om att där finns något läsvärt.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

Några få är renodlat politiska. Bäst tycker jag om bloggar med blandat innehåll (både personligt och ämnesfokuserat).

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

Bodil Malmsten. Jag är förstås lika besatt av kultur som hon, men vi är väldigt olika.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Blandningen av politik och kultur finns också på Rose-Marie Södergrens Kulturbloggen. Åsiktsmässigt står jag ofta nära Kerstin Berminges Motvallsbloggen.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Det var min vuxna dotter Kerstin, som genom ihärdigt tjat fick mig att börja blogga i egen regi. Hon tyckte att jag, under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), i den kåserande spalten ”Det händer” på ledarsidan hade åstadkommit en tryckt föregångare till bloggarna, innan det fanns bloggar.

Hustrun läser med intresse, kommenterar också ibland. Hon visar förbluffande stor förståelse, också vackra sommardagar då jag försummar trädgårdsarbetet för bloggandet.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Utan tvekan. Och jag är mig själv trogen när jag bloggar.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag har alltid varit privat i mitt sätt att skriva. Men naturligtvis låter jag bli att skriva om sådant som skulle kunna genera eller såra familjemedlemmar.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Se 11!

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Det handlar inte om det. För en gammal journalist är skrivandet som ett gift.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Det beror på. Jag har sett både tillgjorda och ärliga bloggar.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Nej.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Det finns väl nästan ingen mänsklig aktivitet, som inte kan vara skadlig för vissa personlighetstyper.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Nej, jag är en mycket välförankrad person. Däremot blir jag trött på maniska idioter – sådana har besökt också min blogg.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nej. Däremot tyckte jag det var tråkigt, att Aftonbladet rubricerade sin intervju om vad jag hade skrivit på bloggen om Mona Sahlin som HATUTBROTT. Ordet saknade täckning i så väl intervju- som bloggtexten; dessutom rimmar det illa med min personlighet.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

En del korkade kommentarer tar orimligt mycket tid att bemöta – men jag har hittills inte plockat bort någon enda kommentar. Allmänt tar bloggandet förstås också tid från annat angeläget.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Ja. Och jag har hittat min form.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Trodde jag inte att bloggandet påverkade några, hade jag aldrig börjat blogga. Läsartoppar, kommentarer, länkar och, i mitt fall, citat från bloggen i de stora stockholmstidningarna visar klart, att jag når ut.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Jag har nått helt nya läsargrupper, också många unga – jag är en pensionerad journalist. Och jag har under det år jag har bloggat återerövrat mycket av min gamla formuleringsförmåga och formuleringsglädje.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Ibland nya infallsvinklar på gamla problem.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:

Tyvärr – jag gillar egentligen inte bloggutmaningar. Men om någon av dem som jag har länk till själv vill svara, läser jag gärna svaren.