Solidaritet med Solidaritet

Jag skrev nyligen ett tillbakablickande blogginlägg, ”När Polens sak var vår”, och gjorde i anslutning till den en genomgång av oppositionella skivor från Polen och övriga Östeuropa.

Därefter ramlade senaste numret (4 2006) av Arbetarhistoria Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ner i brevlådan. På omslaget fanns en affisch från början av 1982 för en artistgala i Stockholms Folkets hus med budskapet ”Polens sak är vår”.

Det är nu 25 år sedan svensk arbetarrörelse var involverad i ett mycket omfattande stöd för Polens första fria fackföreningsrörelse, Solidarność.

Det började med strejker runt om i Polen sommaren 1980, vilka ledde till bildandet av en fri och oberoende fackföreningsrörelse, med centrum främst i Gdansk. Svensk arbetarrörelse skapade snabbt ett kontaktnät. Charles Kassman, redaktör för aic-bulletinen – AIC, Arbetarrörelsens internationella centrum, var en föregångare till Olof Palmes internationella centrum – besökte Warszawa och Gdansk och träffade bland andra Lech Wałęsa och Jacek Kuroń. Budskapet till svensk arbetarrörelse var att den nya rörelsen främst behövde grafisk utrustning och annan kontorsutrustning. Någon månad senare åkte representanter för Grafiska fackförbundet och Metall till Polen. Hjälpen gavs, men i största hemlighet.

Inledningsartikeln till ett helt block i ”Arbetarhistoria” om den svenska arbetarrörelsehjälpen till Solidarność är skriven av Göran Jacobsson, den ene av två hemliga svenska kurirer, som i en skåpbil med lönnfack med tryckeriutrustning 1983 åkte fast i den polska tullen och satt häktade i sex veckor. Grabbarna fick åka hem, när de ”erkände”: hävdade att de skulle lämna bilen men inte kände till innehållet i lönnfacket – bilen var annars en hjälptransport med kläder och skor – och sedan stödkommittéer hemma hade samlat ihop 10.000 kronor i borgen. (Men olika kurirer hade sysslat med den här verksamheten långt dess förinnan. Och stödinsamlingen gav mycket mer pengar än de 10.000 som behövdes i borgen – resten användes till att köpa ännu mer utrustning.)

Den centrala artikeln i det här blocket är skriven av Klaus Misgeld. Utöver att hålla insmugglingen av utrustning hemlig gällde det också att hålla hårt på att det samarbete svenska fackföreningar hade med Solidarnosc var av strikt facklig, alltså inte politisk karaktär. Samarbetet var känsligt, också med tanke på relationerna till Sovjetunionen, och Misgeld visar, att A Novikov vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm redan i november 1981 mycket riktigt överlämnade en skrivelse i ärendet till Olof Palme. Sovjetrepresentanten hävdade där till exempel, att Solidaritet hade utvecklats ”till en oppositionell politisk kraft” och varnade för att det svenska fackliga men också politiska stödet – Novikov noterade, att stödet utgick från det ”av partiet ledda arbetarrörelsens internationella center” – kunde leda till destabilisering i Europa och ”undergräva den på kontinenten existerande militära jämvikten”. (Man ska veta, att AICs poleninsamling redan i juni samma år var uppe i 1,4 miljoner kronor, i dagens penningvärde tre gånger så mycket.)

Det här är ett bra exempel på varför partiet officiellt visserligen inte var tyst men ändå låg lågt – något annat hade varit kontraproduktivt; det viktigaste i det här läget var att hjälpen kom fram. Samtidigt var partiets idétidskrift Tiden frispråkig i den här frågan. Redaktör var Sten Johansson, som jag har refererat till i mitt förra inlägg.

Till blocket hör ytterligare ett par artiklar.

Ulf Eliasson skriver om svenska demokrati- och säkerhetsintressen under den polska krisen 1980-1981. Av artikeln framgår bland annat att UD, också det i det tysta, hade en förmedlande roll i kontakterna mellan AIC och Solidarność.

Och Robert Egerot gör under rubriken ”Polens sak är vår!” en genomgång av vad svensk facklig press 1980-1983 skrev om Solidarność.

Allt det här är spännande och intressant läsning, dessutom en dokumentation av att svensk demokratisk arbetarrörelses solidaritetsarbete också omfattade oppositionella krafter i det kommunistiska Östeuropa.

Det finns för övrigt även annat läsvärt i nummer 4 2006 av ”Arbetarhistoria”, till exempel Rune Nordins långa artikel om Brunnsviks tidigare historia, ”Bonderomantik för arbetarungdom”.

Jag kan inte annat än rekommendera en prenumeration: för 210 kronor får man fyra tjocka nummer per år. Betala avgiften till Arbetarhistoria, plusgiro 55 75 94-9.