På besök i biblioteksvärlden

19 november 2006 18:47 | Barnkultur, Deckare, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag inte bara läser böcker. Jag har ett långt och intensivt förhållande till biblioteksvärlden.

Jag tänker nu inte i första hand på mig själv i egenskap av låntagare. (Jag har för övrigt inte på mycket länge varit aktiv sådan, detta eftersom vi har ett privat bibliotek på över 11 000 band.) Nej, jag har som socialdemokratisk kulturpolitiker ägnat mig mycket åt just biblioteksfrågor. Jag satt i biblioteksstyrelsen i Uppsala 1967-1984. Och när jag efter 2002 års val återvände till kommunalpolitiken och kom med i kulturnämnden, valdes jag också in i dess biblioteksutskott.

Jag hör till den sorts politiker som bemödar mig om att sätta mig in i de områden jag har satts att förvalta – jag hör inte till den skola om anser, att politiker bara ska ange mål och principer; de är nog så viktiga, men jag vill själv också veta något om de tekniska frågor, avvägningsfrågor och annat sådant som tjänstemännen brottas med.

I biblioteksvärlden finns något som heter Ikoner-akademien, som genom sin tidskrift, Ikoner, och genom årliga seminarier försöker hålla i gång en kvalificerad debatt om biblioteken och deras verksamhet.

De flesta som deltar i de här årliga seminarierna är bibliotekarier, men det finns också möjligheter för biblioteksansvariga politiker att delta, vilket jag flera gånger har utnyttjat.

Årets seminarium genomfördes i fredags i van der Nootska palatset, S:t Paulsgatan 21 på Söder i Stockholm. Temat var Biblioteket som öppet rum och offentlig mötesplats med underrubriken ”Vilken innebörd och konkretion ger vi denna nutida truism?”.

Med mig från Uppsala hade jag Annika Strömberg från Kulturkontoret – Annika kom till Kulturkontoret från en tjänst på biblioteket – och Marie-Louise Riton, ansvarig för bibliotek på produktionssidan; kulturnämnden är en så kallad beställarnämnd, vidare ett antal bibliotekarier från olika bibliotek i Uppsala: Monica Almgren från Brantingbiblioteket, Sabina Andersson från Gottsundsbiblioteket samt Karin Hjelm och Thomas Brylla från Uppsala stadsbibliotek. Resten av deltagarna kom från bibliotek över hela landet. I år fanns det dessutom en grupp norska bibliotekarier med. (En av dem visade sig förresten känna till mitt intresse för arbetarsånger och kom under en rast fram och ville prata om detta.)

I år var knappast något av föredragen ointressant, och hur skulle de kunna bli det med så kvalificerade föredragshållare, till exempel riksbibliotekarien Gunnar Sahlin och läraren i arkitekturhistoria Rasmus Waern.

Den förre talade bland annat om digitalisering (till exempel ökad tillgänglighet och det faktum att KB också ska ta emot digitalt material).

Den senare presenterade, med hjälp av bilder, intressanta biblioteksbyggnader. Av det här ämnet är jag starkt intresserad; jag var, innan jag lämnade den gamla biblioteksstyrelsen, med om hela processen att få till stånd ett nytt och modernt stadsbibliotek i Uppsala, Carl Nyréns fina skapelse i kvarteret Sandbacken. Dock uppstod, med anledning av Waerns presentation, en debatt om bibliotek som paradbyggnader kontra hur de (som byggnader) lever upp till sin egentliga funktion: barnavdelningarna är till exempel allt för sällan anpassade till de unga besökarna.

Ett par av föredragen innehöll mycket intressanta frågeställningar men mynnade kanske inte ut i tillräckligt konkreta svar.

Ett exempel var Hilde Ljødals ”Biblioteket som offentlig møtesplass i en digital tid”; Ljødal är bibliotekarie i Asker bibliotek i Norge. Hon gjorde skillnad på olika sorters möten i bibliotek: lågintensiva, av småpratskaraktär men med fördelen att de går över gruppskrankorna, repektive högintensiva (till exempel författaraftnar med deras större engagemang). Hon listade också upp olika viktiga funktioner för biblioteken: som just mötesplats, som värde- och identitetsskapande rum, som debattforum och som plats för livslångt lärande. Men vilka utmaningar det här ställer biblioteken inför i framtiden och hur man ska prioritera hade jag för egen del gärna velat höra lite mer om.

Likaså var jag mycket sympatiskt stämd till Nick Jones, enhetschef i Vårby bibliotek, som talade över ämnet ”Folkbibliotekets gåvor: vem ger vad till vem?”. Han visade sig nämligen vara marxist. Hans utgångspunkt var att biblioteken, som anser sig vara neutrala, likväl producerar smak och förhållningssätt, som är hämtade från den bildade medelklassen. Man inte bara gör den egna smaken till den enda legitima utan riskerar också att skuldbelägga icke-användarna (av biblioteken). I stället borde man arbeta mer med att låta de människor, som inte automatiskt delar den bildade medelklassens och bibliotekariernas smak, utgå från sina egna erfarenheter och gradvis utveckla sitt eget liv till nya erfarenhetsområden.

Det här rymmer intressanta frågeställningar, men Jones föredrag var svårt teoretiskt belamrat med begrepp från och referenser till Jaques Derrida och andra namn, som vi som är något bevandrade i den marxistiska debatten känner till. (Ni kan själva kolla hans artikel på samma tema i tidskriften Ikoner nummer 5 2006.) En mer konkret diskussion skulle ha varit att föredra, när nu syfter var att få till stånd en självrannsakande debatt bland biblioteksfolket.

Två andra föredrag var konkreta på just det sätt jag efterlyser.

Thorkild Holm Pedersen, bibliotekschef i danska Fredrikshavn, talade över ämnet ”Biblioteket som demokratisk torv” och illustrerade med bilder från sitt eget bibliotek. Hans tes var att biblioteket ska vara en hörnsten i demokratin. Biblioteket i Fredrikshavn har, genom sin placering i staden och genom sin rumsliga form, getts funktionen av strög, mötesplats, demokratiskt torg à la det gamla Grekland. I detta mot allmänheten vända rum presenteras aktuella problemställningar i form av affischer, utställningar och broschyrer. Med hjälp av dataskärmar (skriv din mening – få mejlsvar), anslagstavlor (skriv vad du tycker på en lapp) och så vidare ger biblioteket besökarna möjlighet att komma till tals, och där finns också – för dem som vill ha det – vetandesupport. Biblioteket arrangerar ständigt både efter jobbet-samlingar och klassiska, större debatter. Den här strögdelen av biblioteket har över 1.000 besökare per dag. Kanske något att pröva i Coop Forum-komplexet i Gränby centrum? Men ett sådant bibliotek måste i så fall vara placerat så, att det fångar köpcentrets besökare i flykten, överraskar och provocerar dem.

Marcus Strand, bibliotekarie vid Sandvikens folkbibliotek, och Conny Persson, enhetschef på Gävle stadsbibliotek, överraskade inte bara mig utan de allra flesta seminariedeltagarna genom att deras bibliotek har öppet 365 dagar om året, alltså inte bara på söndagar utan också helgdagar som julafton, juldagen, annandagen, påskdagen, midsommarafton och så vidare. Och de var märkbart stolta över att kunna erbjuda allmänheten denna service. Hos dem fanns ett konsekvent besökarperspektiv, underbyggt med siffror om andelen ensamhushåll, invandrare med mera – det finns nämligen sociala aspekter på vilka som utnyttjar biblioteket när.

I Uppsala är det förvisso mer angeläget att återinföra söndagsöppet än att införa helgöppet, men det senare är ändå värt att tänka över i ett gottsundaperspektiv: Ett bibliotek med en mycket hög andel invandrare i sitt verksamhetsområde skulle kanske kunna tänkas överväga att ha öppet några timmar under de stora kristna helgerna.

Melodikrysset nr 46

19 november 2006 16:34 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Sievert Lundin frågar, varför jag inte använder webbradion, när jag nu inte kunde ägna mig åt melodikrysset på lördag förmiddag. Ja, säg det – jag är väl en inbiten radiot. Jag brukar aldrig datorn som radio, fast att jag naturligtvis vet att det går att använda den så.

Men eftersom det nu tydligen står bloggläsare och stampar otåligt i avvaktan på att jag ska publicera vad jag har kommit fram till, gör jag ett undantag. Jag har lyssnat på melodikrysset på webben, och så här tror jag att svaren ska vara:

Jag kan inte påstå, att jag ofta lyssnar på Roxette, men medleyt med bland annat ”Joyride” kom från deras nya CD.

Evert Taube är jag betydligt mer förtrogen med. Jag hittade genast första textraden i minnet, ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”, och därifrån var det inte långt till titeln, ”Möte i monsunen”.

Så också Povel Ramel. Hans ”Grisälven” är en parodi på landsplågan ”Nidälven”.

Till de moderna klassikerna får man väl räkna Orups (Thomas Erikssons) ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Relativt enkelt var det också att komma på, att det Christer Sjögren sjöng på tyska var ”Två mörka ögon”. Och ögon, mörka eller inte, använder man till att se med.

Robbie Williams insjungning av Charles Trênets ”La mer” skulle leda tanken till havet och en hjälte som finns både hos Jules Verne och hos Walt Disney. Om Kapten Nemo har jag förstås själv läst, men här handlade det om en annan Nemo, den som lille Viggo gärna ser på som video.

Vi kan hålla oss kvar i barnvärlden.

”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma” börjar Felix Körlings ”Om ja fick 5 öre”. Svaret här skulle vara i pluralis, ören.

Sen blev det till att räkna ord: ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är.”

Och första strofen i ”Bä, bä, vita lamm” av Alice Tegnér (efter engelsk förlaga) lyder:
Bä, bä, vita lamm,
har du någon ull?
”Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full:
helgdagsrock åt far,
söndagskjol åt mor
och två par strumpor
åt lille, lille bror.”

Jag har tidigare skrivit, att jag ofta har problem med TV- och radiosignaturer; det är som om jag inte lade märke till dem. Det gäller även ”Saltön”, som jag dessutom bara har sett ett par avsnitt av. Men boktiteln ”Hummerfesten” gav mig vägledning: den är skriven av Viveca Lärn, som ju också ligger bakom ”Saltön”. (Lite överkurs: Viveca Lärn har nyligen lämnat Wahlström & Widstrand i Bonnier-sfären för KF-ägda Norstedts. Hon har tidigare, redan på den tiden då hon hette Sundvall, gett ut sina barnböcker på likaledes KF-ägda Rabén & Sjögren.)

För ovanlighetens skull hade jag i dag lite svårt med svaret på den fråga, som handlade om klassisk musik. Hur som helst, ”Serenad” (även kallad ”Tallarnas barr”) är skriven av Ivar Widéen. Här tog jag hjälp av Google.

Egendomligt nog kom jag i stället omedelbart på namnet på en nutida engelsk artist, som jag, vad jag kan komma i håg, aldrig har lyssnat på. Jag hade D och O, och från någonstans i bakhuvudet kom bums namnet Dido. Men jag kontrollgooglade på hennes namn och fann att svaret var rätt – fast egentligen heter hon Florian Cloud de Bounevialle Armstrong; Dido är hennes artistnamn.

Sievert Lundin, som lockade mig till att använda webbradion, skrev att han hade problem med den avslutande dubbelfrågan, två musikalfrågor vars svar skulle bli siffror. Också jag hade vissa svårigheter med den här dubbelfrågan, men jag är ganska säker på att jag har löst den rätt.

När det gäller vågrätt 8, två bokstäver, fanns redan X (i Roxette) som avslutande bokstav, och eftersom det skulle bli en romersk siffra, kunde svaret bara bli IX (jag är latinare), alltså nio. På engelska blir det nine, och när jag googlade på det ordet plus Musical, fick jag reda på att det faktiskt finns en musikal som heter just ”Nine”.

Också för att klara lodrätt 4 fick jag ta hjälp av Google. ”The Chorus Line”, som jag förstås känner till men aldrig har sett, innehåller ett nummer som heter ”One”.

Därmed är veckans blandning av vetande, googlande och slutledningar redovisad.