Estniska författare

30 november 2006 18:32 | Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Jag skrev här om dan om den estlandsfödde författaren Peeter Puide. Nu har jag hittat också min recension av hans två första böcker, båda diktsamlingar. I samma recension skrev jag om en till svenska översatt sovjetestnisk författare, Mati Unt. Recensionen publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1983 (23 juni):

Från Estland

Fripress gör en icke föraktlig kulturgärning med att översätta och ge ut utländsk skönlitteratur, ofta från udda kulturer och ”svåra” språk. På introduktionen av den estniske lyrikern Jaan Kaplinski följer nu en estnisk romanförfattare, Mati Unt, med ”Höstbal” (översättning Edgar L Puide och Peeter Puide).

Själv finner jag den kanske mer sociologiskt och kulturellt än litterärt intressant. Fast att få inblick i hur människor lever i en sovstad till den helt okända huvudstad (Tallinn) som bland världens huvudstäder ligger närmast Stockholm är förstås intressant nog för en exilest som jag. (Det skulle vara intressant att få veta hur en ”pursvensk” läsare reagerar.) Det jag själv slås av är hur slående lika boendemiljöer (och debatt om boende), trender (jo!), reaktionsmönster och till och med TV-underhållning tycks vara dem vi är vana vid här.

Mati Unts ”Höstbal” är en kollektivroman med, till att börja med, många parallella handlingar om människor som inte har någon som helst kontakt med varann. (Till det kommer en engelsk TV-serie av vanligt evighetsslag, som också finns insprängd i handlingen.)

En kärnpunkt i Unts berättarteknik tycks vara frågeställningen om det är slumpen eller planerade och avsiktliga val som styr vårt liv. Han citerar diktaren Viivi Luik – ”under sker och öden korsas ej” – men tycks luta åt att de ändå korsas. I ett centralbyråkratiskt samhälle, där slumpen gärna ersätts av en tjänsteman, kan det kanske vara lockande att dikta om ödets nycker.

Problemet är att Mati Unts människor inte känns tillräckligt intressanta.

Och språket i ”Höstbal” känns också en aning stumt. Jag har inte läst originalet, men jag har svårt att tro att det skulle bero på översättningen eftersom den känslige och språkbegåvade estniske lyrikern Peeter Puide (som själv skriver på svenska) är en av översättarna.

* Läs gärna Mati Unt, men läs ännu hellre Peeter Puide. Med två diktsamlingar har han klivit rakt in i centrum av den yngre svenska poesin.

Han debuterade 1981 med diktsamlingen ”Överlevande” (Bonniers), som präglas av en märklig språklig säkerhet och en utvecklad lyrisk känslighet. Redan titeldikten antyder ett centralt tema i Puides poesi, exilens aldrig bortträngda minnen av barndomens kaos och bombkrevader. (Puide föddes 1938 i Pärnu, Estland. Han evakuerades 1944 från Tallinn till Danzig, Berlin, Augsburg, München, där kriget tog slut. Över Hamburg kom han till Saltsjö-Duvnäs utanför Stockholm.) Så här diktar Puide:

En del registerkort passar aldrig
i minnets hemliga arkiv.
Tegelbitar, lukten av brinnande elkablar,
perrongens nattköld, brisader i gräsmattan
fem meter över din pojknacke.
Oformliga skämmer de ordningen.
Pockar, lägger sig i, uppträder störande.
Här sitter du bland sammanträdets kavajer och jumprar,
spelar samarbetsspelet.
Alla har sin tärning, papper och penna
och alldeles egna instämmanden.
Men dina trumhinnor buktar när som helst
av dova smällar från explosionerna ovanför.
Och innan ljuset slocknar och paniken bryter ut
hinner du åter se förvandlingen:
Ansikten vid betonggolvet, läppar och ögon
som slutar bedja när dunsarna rasande närmar sig
och blottade tänder berättar sanningen –
det ligger ett stort främmande djur
bredvid dig och andas.

I sin andra diktsamling, ”Ett nät av regn” (Bonniers, 1982), framträder Peeter Puide som en konstnär, som behärskar alla sina uttrycksmedel. Hör här – hans bildmagi står inte den unge Folke Isakssons efter:

Sommaren hade ställt sig mitt i landskapet,
stod bredbent över åkervägens gräsborstar
och höll upp Pärnumaas väldiga blå himmel
med båda händerna.
Här hade tiden stannat sin vävstol.
Bara några flugor slog då och då in tunna,
surrande trådar i varpen – den spröda gälla ton
som skiljer tystnaden från döden.
Värmen var tjock och övermogen, blänkte matt,
skimrande och vibrerade och låg tung som
vilande boskap på betesmarkerna
och i hagarna.
Middagssolen speglade sig gnistrande
i mejeriets plåttak
och i svackan ner mot stenbron
hade till och med ån sökt skugga
och dragit långa, blekgröna garnhärvor
av al, pil och vide över sig
till skydd mot hettan
och vattnet orkade inte ens porla.
När man räckte ut en hand
mot vallmo och blåklint i råghavet,
spred de böljande gula stråna
viskande sagor i täta torra ringar runt beröringen.
Och fälten steg nynnande uppför kullarna,
sjöng folkvisor,
som till hösten skulle falla ner med regnen
och åter tränga djupt ner i jorden.

(Parti ur den långa titeldikten.)

2 kommentarer

  1. Höstbal är en bra roman!

    Comment by Matti — 2006 12 19 23:35 #

  2. Till Matti: Du får väl räknas som mer ”pursvensk” än jag (för att citera min recension). Och du gillar den alltså just som roman. Intressant.

    Comment by Enn Kokk — 2006 12 19 23:42 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^